Anna Axfors

11 Jul

I Anna Axfors och Sara Abdollahis samtal ”Nu kan vi göra vad vi vill” på Kultwatch 10 juli 2015 skriver Axfors angående sin kommande replik i debatten att Aftonbladet ”vill hålla debatten på en principiell nivå men jag tycker inte det är principiella grejer vi pratar om”. Det här är säkert egentligen fel ände att börja i, men jag gråter hela vägen hem från mitt jobb. Jag har idag mer än decennium av erfarenhet av att röra mig utan bok i litterära kretsar. Det går inte att komma ifrån att det gör någonting med en som skrivande person och jag tycker att det är synd att författare som Jack Hildén (Aftonbladet 7/7 2015) och Malte Persson (Twitter 11/7 2015) verkar glömska och oförmögna att faktiskt se att det inte bara handlar om att ickebokpublicerade författare inte jobbar tillräckligt hårt eller är tillräckligt bra respektive kommer att sluta med det så snart de har fått sin första bok utgiven, dvs. att det handlar om att man är ”ung och arg” (själv hatar jag både att vara ung och arg, och hade jag fått välja hade jag bara skrivit poesi, men till slut blev jag såpass gammal (idag 30 år, f. 1984) och ledsen att ilskan var ofrånkomlig). Om utvecklingen inom den svenska litteraturutgivningen kommer att fortsätta på inslaget spår kommer vi snart att vara många med en lika långvarig erfarenhet av att befinna sig i utkanten av den som jag.

Det skulle krävas en mer systematisk genomgång, men låt mig ändå skissera något slags successiv utarmning av Bonniers och Norstedts utgivning av debutpoeter: För tio år sedan var det Modernista som fångade upp många av de debutanter (Martina Lowden, Elise Karlsson, Viktor Johansson, Ida Säll m.fl.) som kanske tio år tidigare hade publicerats på just Bonniers eller Norstedts. (Sedan finns det en framförallt ekonomisk problematik kring just Modernista och debutanter, men jag skulle säga att problemet också ligger i att storförlagen då inte gav ut debutantböckerna men sedan fångade upp senare verk; Bonniers genom Wahlström & Widstrand Johansson och Natur och Kultur Karlsson.) Om Modernista under tidigt 2000-tal var ett slags nav för debuterande författare är bilden betydligt spretigare idag. Poeter som Petra Mölstad (f. 1972) debuterar med Införsel på Förlaget Glas 2013, Emma Warg (f. 1967) med nära darrar ingen hare på Sadura bokförlag (2013), Jeny Rengman (f. 1977) med Huset (2013) och Du kommer rädda mig (2015) på Pequod Press, Hanna Riisager (f. 1980) ger ut sina diktsamlingar på Dockhaveri, senast För Kvalia (2015), Signe Hammar (f. 1980) med Bladtätnad på Autor (2013), Niklas Åkesson (f. 1972) med Sokrates död på CLP Works (2014) och Pernilla Berglund (f. 1982) har gett ut både Tilltar (2012) och Fälla (2015) på Teg Publishing. Är det någon med handen på hjärtat som skulle hävda att dessa böcker inte skulle platsa på Bonniers eller Norstedts, med eller utan redaktionellt arbete? I så fall tänker jag att vi skulle behöva diskutera mer grundläggande litterära frågor först.

Vi befinner oss alltså i en situation där författare födda på inte bara 70- och 80- utan rentav 60-talet som, åtminstone enligt min mening, skulle ha helt självklara platser på de stora förlagen, debuterar på nystartade och/eller mindre förlag. Vi kan förstås aldrig skylla på de författare som faktiskt blir publicerade på Bonniers och Norstedts, samtidigt börjar jag mer och mer nära något slags förhoppning om en kollegial aktivism där också etablerade författare vågade göra det enda som kanske faktiskt krävs: säga nej. Så länge vi är gnidiga medan vi inte får våra debutböcker och senare verk publicerade hos Bonniers/Norstedts men sedan fint spelar med i spelet om att allt är okej när vi väl har ett kontrakt i hamn, kommer denna diskrepans etablerad/oetablerad att bestå. Här är Danmark, som den här diskussionen uppstod i jämförelsen med, en föregångare: en författare som Mikkel Thykier övergick från Gyldendal till Anblik, After Hand och Antipyrine. Något motsvarande har knappast hänt här.

Jag blir dock glad över att en så etablerad författare som Kristian Lundberg ger sig in i debatten. Tyvärr blir jag snabbt besviken på hans ”Poeter stöpta i samma form” i Aftonbladet 9/7 2015. När han nämner förlag som ”kommer att skriva litteraturhistoria” för den samtida lyriken är flera av förlagen sådana som inte ger ut svensk samtidslyrik. Vad har jag som svensk opublicerad poet för hjälp mer än indirekt av förlag som Bakhåll och Ariel? Och varför är listan så pinsamt ouppdaterad? Var är de förlag som trots allt har publicerat debutanter de senaste åren; nedlagda X Publishing, Brombergs och Sadura till exempel? Vidare blir jag både förvånad och ledsen över Lundbergs syn på skrivarlinjer. Jag är övertygad om att vi är många inom svensk litteratur som aldrig hade vågat ta den plats vi idag ändå tar om inte just skrivarlinjerna hade funnits. De svenska skrivarskolorna kommer ursprungligen, precis som Axfors påpekar i samtalet med Abdollahi, från en socialistisk grundsyn och tanke om folkbildning. Med undantag av Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet är det folkhögskolorna som fortsatt har de riktigt bra författarutbildningarna: Biskops-Arnö, Skurup, Öland, Fridhem, Wik, m.fl. Vi kan diskutera hur dessa skolor skulle kunna nå ut ännu bredare, men jag tror att vi får ett problem om vi beskriver dem som lika elitistiska och navelskådande som förlagen med kommersiella anspråk. Till skillnad från andra delar av den litterära världen har skrivarskolorna fortfarande något slags grundinställning där man inte skiljer mellan text och text.

Många som går exempelvis Biskops-Arnö har visserligen en bakgrund inom svensk kulturelit, men det är också här vi som inte har det faktiskt har en reell möjlighet att tränga oss in i det litterära samtalet. Det finns förstås många exempel och mitt är bara ett av dem. Som gymnasist i Skellefteå, från en liten by i Västerbotten, sökte jag till de skolor som fanns listade i Maria Gummessons att skriva börjar här (1998). På Skurups folkhögskola 2003–2005 kom jag för första gången i kontakt med personer som hade föräldrar som var högutbildade; läkare, psykologer och civilingenjörer (sedan tidigare var de jag kände som hade vidareutbildat sig framförallt lärare, någon enstaka präst respektive gått på folkhögskola). När jag läste en termin litteraturvetenskap i Uppsala och senare Litterär gestaltning i Göteborg kom jag också i kontakt med personer som hade föräldrar som var författare och konstnärer. Ibland slår kritiken så jävla fel. När man har ägnat hela sitt liv åt att bli duktig och passera är det svårt att plötsligt inse att den här anpassningen lett till att folk tror att man själv är elitist eller rentav sprungen ur eliten. (En gång hävdade ett av mina ex, själv son till en Dramaten-skådespelare, på fullt allvar att jag fått jobb som museiassistent på Stockholms slott p.g.a. ”kontakter”. Min pappa var vaktmästare på Skellefteå museum när jag var barn, och ja, genom honom fick jag in en fot som stugvärd, senare receptionist på Nordanå kulturcentrum i Skellefteå. Ingen historia är komplett utan sina undantag: Jag älskar min farmor som slutade arbeta i bokhandel och istället blev keramiker på heltid, jag beundrar min pappa som utan mer utbildning än en gymnasial elektrikerutbildning idag är avdelningschef för produktionsavdelningen på Skellefteå museum. Men jag går inte med på en historieskrivning där jag har haft det lika lätt att erövra min plats i det litterära Sverige som till exempel en Jack Hildén.)

En skillnad mellan en som kommer ut kultureliten och en som inte gör det är att den som inte gör det hela tiden är smärtsamt medveten om detta och samtidigt försöker dölja denna medvetenhet. När Jack Hildén på min facebookvägg på ett av mig möjligtvis olyckligt formulerat statusmeddelande skriver att ”jag själv vet att min egen roll som skribent har uppstått tack vare tur och timing (som det alltid är) och väldigt hårt arbete” tänker jag att vi är många som arbetat så otroligt hårt under så lång tid men på grund av kontakter och bakgrund aldrig vågar eller ens förstår hur vi ska hitta den där turen eller tajmingen. Att turen och tajmingen liksom är så otroligt mycket snävare för oss. Jag såg nyligen en författarson stövla in på en uppläsningsscen och säga: ”Jag är X:s son, här är en dikt jag skrev på bussen på väg hit.” Hur ska vi som har haft en betydligt längre resa till att ta oss dit vi är hantera att ni antingen blundar för era privilegier eller så uppenbart outar dem, när vi hela tiden skäms skäms skäms för att vi vågar ta de steg vi faktiskt vågar ta. Vågar säga: Här är min allvarliga dikt, mitt stela manus, jag har ägnat mycket tid åt dem, jag tål kritiken, men jag behöver era ögon.

Dagen efter att jag retweetar Anna Axfors ursprungliga artikel ”Svenska förlag sviker de unga poeterna” börjar en av Bonniers förläggare att följa mig på Twitter. Jag följer artigt tillbaka. Egentligen hade jag velat skriva att ni var för långsamma. 2012, om inte tidigare, skulle ni ha börjat jobba aktivt med mig som författare, den gången ni refuserade mig med orden: ”Jag skäms verkligen över att ha låtit dig vänta så länge på ett besked från oss angående ditt manus. […] Tyvärr kommer jag nu slutligen med nedslående besked. Jag tycker att ditt manus är mycket fint genomfört, och det skulle verkligen förtjäna att publiceras, men med det utrymme vi har för ny poesi i vår utgivning låter det sig tyvärr inte göra.” Hade ni menat allvar med att ni ville ge ut mig hade ni inte lämnat mig ensam då (jag slutade, visserligen lite beroende på vad man menar med att ”skriva”,  skriva efter detta).

Om man jämför Danmark och Sverige är det inte bara själva utgivningen som skiljer sig åt utan även att den bok- och ickebokpublicerade författaren ligger närmare varandra i Danmark. Särskilt den upplästa scenen delar man i Danmark på ett helt annat sätt än i Sverige. Det hade varit intressant att se statistiken över de litterära scener som trots allt finns här: Hur ofta har Forum, Forum för prosa och poesi, Göteborgs poesifestival, Stockholm literature, CLT, 10TAL evenemang, Littfest, Rum för poesi m.fl. upplåtit scenen för uppläsningar av författare utan bok? Hur ofta har det skett på lika villkor, dvs. utan skydd av termer som ”debut”, ”nya röster” etc.? Varför är det i uppläsningstillfället viktigt att skilja på den som har gett ut bok från den som inte har det? (Själv har jag bara de senaste två åren blivit inbjuden ett flertal gånger till att läsa skönlitterär text i Danmark. I Sverige har det hänt två gånger under tio år: 2005 (om jag minns rätt) i Malmö och 2014 i Umeå. Jag har aldrig blivit inbjuden att läsa poesi i Göteborg där jag bor sedan 2009.) Jag kan inte nog hoppas på att detta är en av de saker som Göteborgs litteraturhus nya konstnärliga ledare Jesper Brygger kommer att jobba på att överbrygga och förändra.

Jag tänker också på den allmänna kollegialiteten mellan etablerade och oetablerade författare. Alla de bekanta och vänner jag har som är bokpublicerade, skriver kritik och på andra sätt har makt i den litterära världen: Hur ofta föreslår ni tidskrifter och publikationer från mindre förlag för recension i de tidningar ni verkar som kritiker i? Vad gör ni för att i era fora, för era förläggare och vänner, lyfta fram oetablerade författare och t.ex. litterära bloggar som ni de facto läser? När valde ni senast att skicka vidare en litteraturenkät eller ett uppdrag ni inte hade möjlighet att göra till en ickebokdebuterad kollega? Om ni inte minns eller det rentav aldrig hände är det dags nu.

På samma sätt måste vi som har förmånen att vara redaktörer för tidskrifter, ofta själva aktiva som poeter och prosaister, bli bättre inte bara på att ur obeställt material anta oetablerade författare utan även aktivt bjuda in författare som inte publicerats i bokform. Varken i tidskriftens eller uppläsningens sammanhang spelar faktiskt boken någon roll.

Annonser

Anne Carson

7 Maj

This next paragraph piece is an essay in the form of a poem called Short talk on Anne Carson. There are three things I like about Anne Carson. First that she does not write her own autobiography but Red’s. That reminds me of Gertrude Stein who is the second reason why I like Anne Carson. ”A dog you never had before has died” Carson once wrote (I suppose) and then read (that is true) on a YouTube clip I saw (I suggest you see it too). The third reason I like her is because she is the most amazing reader. She also wore red cowboy boots on stage which could be seen as her being the twin brother of Geryon, the Monster of Red. Further, fourth, I like the combination of her being smart as the unseen world of Hades and funny as I’ve never seen such a smart person be before. Then the piece ended. End of piece. I still wonder if she still likes painting volcanoes on the front page of her books.

Julia Pennlert

27 Mar

”Långsamhet och Skrivande är ett par som ofta ses ihop. Är deras kärlek en modern myt? Eller en realitet? Med en mun säger de: Hur länge till har jag råd att skriva? Och hack i häl tassar Skulden. När Tekniken erbjuder omedelbarhet blir det vi som gör oss skyldiga till fördröjningen. Tekniken säger: Det finns inga gränser. Vårt motstånd sätter gränsen. Det är obekvämt.

Är det bara unket konservativt att hålla på gränser? Som att göra åtskillnad på realtidsskrivandet i sociala medier och manusskrivandet där man successivt frigör det som man vill ha sagt innan man delger det för någon annan?”

Så formulerade vi oss, jag och mina dåvarande redaktörskollegor Anna Sandwall och Sigrid Nurbo, i inledaren till den litterära nättidskriften Ett lysande namns långsamma-blixtsnabba dubbelnummer. När det nu publicerades. För några år sedan. Ett lysande namn startades av Viktor Johansson 2006 och tidskriften har i princip sett likadan ut sedan dess. Den har samma layout, samma mer eller mindre halvtaffliga html-kodning, kommit med misstänkt papperstidskriftslika hela nummer, nästan alltid temanummer. Numren räknar idag till sammanlagt 26, ingenstans ser man vilka som publicerades när, ibland skymtar spår av vilka som ingick i redaktionen för vilka nummer. Humornumret har länge varit försvunnet, på dess plats endast meddelandet: ”Humornumret var det svåraste numret av allihop att få ihop. Vi refuserade så mycket att det blev en bonzai; en liten miniatyrfyr. Men det som lyste var hard to the core. // Tyvärr är numret tillfälligt försvunnet. / Vi letar med ljus och lykta. // red”. Vi efterlyser, i det senaste syntetiska numrets utgång, efter just humorn: ”Har vi något troget fan som har sparat ner det i sin helhet?”

I Flashbacktråden ”Bortslösade skattepengar …. http://fikssion.se/” får Ett lysande namn följande kritik: ”Den här är inte mycket bättre, knäppare sida får man leta efter. Jag fattar inget av navigeringen och vad är det för skitvideo på sida 1? Men jag antar att det är deras grej. Vara ’annolunda’. http://www.ettlysandenamn.se/ (50 000 kr)”.

En av mina litterärt bästa vänner hade precis gett ut sin första bok och vi hade firat den med sockervadd och kollektivtext med fjorton röster och satt nu i en lägenhet på efterfest. Det var sent och jag hamnade bredvid en som jag bara kände till namnet, som bara kände mig till namnet. ”Det är intressant”, sa hon, ”hur du har valt att hålla på med litteratur på andra sätt än de vanliga.” Jag frågade henne vad hon menade och hon svarade någonting med att jag ju inte gav ut böcker utan hade en annan litterär praktik. Det var formuleringen ”valt att” som slog mig. På den tiden hade jag fortfarande, om jag hade fått välja, valt att ge ut bok efter bok med ett par-tre års mellanrum. Ett traditionellt författarskap. Idag har jag formerat min litterära verksamhet – skrivandet, översättandet, redaktörandet – på sådana sätt att jag fullständigt har omöjliggjort någonting så linjärt.

hundra namn är sedan många år min urtext. Jag vet inte om jag längre tänker att det är en möjlig bok, men allt jag gör härrör på något sätt från detta projekt, komplex, språkteori. Jag startade wordpressen hundra namn hösten 2012 och bestämde att jag inte fick länka till den, alltså inte dela den med någon, förrän jag hade skrivit hundra inlägg. Det var ett skrivande som på en och samma gång var fullständigt offentligt och helt och hållet privat.

Jag skriver från krafter som hybris och hybrid,

med hjälp av mina hjältinnor, för tillfället

Kate Zambreno (vi måste vara våra egna,

ingen verkar beredd att vara det för oss),

i former som ser ut som system och till mina systrar,

i genrer som namn och genre,

med titlar som titel och namn.

Likställer alla dessa,

inte konstigt att det blir svårt.

Mary MacLane

7 Feb

Jag ser mig själv i spegeln och säger till mig själv: Jag är ett jävla geni.

”Jag är ett geni” skriver Mary MacLane i Butte, Montana den 13 januari 1901. Hon är filosof i sin egna goda peripatetiska skola. Hennes hjärna är ett konglomerat av aggressiv mångsidighet. Hon är övertygad om det här eftersom hon är udda. Hon är många fler saker. Många rader som börjar med ”I”, sedan ”am”, ”can”, ”have”, ”care”. Om hon är djup är jag djupare. Om hon var ett geni är jag ännu mer genial. Hon led som unga kvinnor lider och jag lider med en kvinnas lidande, ung och alldeles ensam. Efter bara några få rader har jag nått till världens ände. Ett steg till och jag faller ut. Jag tar inte steget. Jag står på randen och lider.

Mary MacLane föddes 1881 i Winnipeg i Kanada. Vid fyra års ålder flyttade hon till västra Minnesota innan hon igen vid tio års ålder flyttade till Montana. Hennes far dog när hon var åtta. Han betydde ingenting för henne. Hennes mor, syster och två bröder betydde ingenting för henne. Staden hon bor i, Butte, Montana, är så ful att den nästan uppnått perfektion i att vara ful.

I Sheila Hetis How Should a Person Be? heter det sista kapitlet ”The Ugly Painting Competition”. Frågor som kapitlet väcker är hur man vet hur ett konstverk inte är ugly-great utan ugly-ugly, liksom hur man vet när man ska sluta. Det blir oklart om det är den som gjort den verkligt fulare målningen som borde vinna eller den som försökte lika mycket men ändå lyckades göra en vacker målning. Man bestämmer sig därför för att låta en squashmatch avgöra tävlingen. Jag kan inte bestämma mig för om det är ett genialiskt drag från Hetis sida. Jag tror inte att hon kan reglerna. Jag önskar att fler författare på ett liknande sätt kunde–inte kunde reglerna. Jag uppskattar författare som liksom osäkrar sig själva och sina texter utan att för den skull använda det som ursäkt.

Jag är ensam. Har jag berättat att jag är en tjuv och en lögnare? Jag är ett geni i egen rätt. Det här är inte en dagbok. Det är ett porträtt. Det är mitt inre liv alldeles naket. Jag gör mitt bästa för att visa upp allting – för att avslöja varje liten fåfänga och svaghet, varje känsla, varje längtan. Jag bryr mig inte om måttfullhet eller skam. Varför skämmas över någonting?

Ett tag tänkte jag att jag istället för att hålla föreläsning om mig själv och att översätta Kate Zambrenos Heroines skulle översätta Mary MacLanes The Story of Mary MacLane genom att översätta den mening för mening och publicera på Twitter. Hon är fascinerande och hon vet saker. Hennes liv är fullt av jag. Och oavsett hur stor ens begåvning för språk är finns det alltid saker man inte kan säga.

Om man inte är en flicka är man en hjältinna. Men jag är ingen hjältinna. Som jag tidigare föreslog är jag en tjuv. Jag är väldigt många saker som jag inte verkar vara. Det finns något i mig som ingen kan förstå. Kommer någon någonsin att förstå? Min genialitet är någonting helt eget och ingenting som jag kan beskriva utförligt. Men jag märker den i alla delar av mitt liv. Den här föreläsningen skulle vara helt annorlunda om jag inte var ett geni.

I ett av förorden till Human Days – A Mary MacLane Reader skriver Bojana Novakovic om MacLanes ”oavbrutna längtan efter att upptäcka sig själv”. Novakovic jämför med sin egen generation i början av tvåtusentalet, som på gott och ont började exploatera sig på Internet. Titeln The Story of Mary MacLane var förläggarens påfund, MacLanes blogg hette egentligen I Await the Devil’s Coming, och när den publicerades sålde den 100 000 exemplar under den första månaden. Hon blev en superstjärna. Hon skrev krönikor, föreläste, flyttade runt runt i USA. Senare publicerade hon en annan memoar, I, Mary MacLane och spelade huvudrollen som Mary MacLane i den egenskrivna stumfilmen Men Who Have Made Love to Me, idag förlorad sånär som på affisch och recensioner. 1949 hittades hon död på ett hotellrum i Chicago, 48 år gammal. Av hennes fem skrivna böcker hade hon förstört två. Mary MacLane gör mig på en och samma gång överlycklig och avgrundsdjupt ledsen.

Erik Mesterton

18 Dec

Av alla böcker jag äger är fyra nummer av den litterära tidskriften Seven från 1938 och 1939 kanske dem jag värdesätter allra högst. På sidan Magazine Issues läser jag att tidskriften sammanlagt utkom i fjorton nummer mellan 1938 och 1940, och det är då de fyra första numren jag har. I ryggarna har häftklamrarnas rost spridit sig ut över pappret och när jag har testat att kopiera omslagen följer sjuorna i bakgrunden inte med. I de två första numren finns Anaïs Nin publicerad. I det allra första presenteras hon med raderna: ”lives in Paris, writes in French and English ; Henry Miller recently introduced her diary, from which this is an extract, in The Criterion in his article, ‘Un Etre Etoilique’ ; this is her first appearance in an English magazine.”

Mina exemplar av tidskriften lär ha tillhört Erik Mesterton, enligt personen jag fick dem av. Den senaste veckan är detta två av de saker jag har tänkt på. Jag har tänkt på Nin som någon som bor i Paris och skriver på franska och engelska, och jag har tänkt på litteraturens behov av författare som Mesterton. Jag har tänkt att med en person som Mesterton börjar man lätt formulera saker som ”hans betydelse för den svenska litteraturen”, när det i själva verket snarare är som Birgitta Trotzig skriver i sitt efterord till samlingsutgåvan Speglingar – essäer, brev, översättningar: ”Somliga föds skapare, andra mottagare – utan tvivel. Men somliga är mottagare på ett så extremt skapande sätt att det med särskild tydlighet framgår hur det i verkligheten bara rör sig om förgreningar från samma rot – som är den mänskliga livssensibiliteten, känsloförmågan i allmänhet.”

Det är möjligt att tänka sig författarskap som inte är linjära diktsamling för diktsamling eller roman för roman. Författarskap där exempelvis sådant som hur och var texter publiceras i tidskrifter spelar en helt avgörande roll, inte som en väg någon annanstans utan som en del av själva kärnan i författarskapet. Jag är hemskt tacksam gentemot tidskrifter som Ord & Bild och Provins som har publicerat mig när ingen annan har velat göra det. Det går att tänka sig författarskap där själva det att vara tidskriftsredaktör inte skiljer sig från att vara författare.

I ett nu alldeles snart kommande nummer av Ett lysande namn skriver jag och Viktor Johansson i inledaren att ”[v]i klär oss i polyester, polyeten, polypropen, polyamid/nylon, neon. Sedan klär vi av oss. Smetar lightsaft över våra kroppar, skjuter in elektriska leksaker i varandra.” Direkt vi har skrivit det skriver vi till varandra att vi kan fira att vi är en kulturtidskrift som kan skriva så. Tryck kostar, det är sant. Men andra saker som också kostar är det litterära, koncept, arvoden, att leva förbi den första entusiasmen.

Helena Fagertun

10 Okt

Kate Zambreno

zambreno-1

Min namne på nätet

Men som vanligt är jag ensam. Jag har ingen som ringer och om någon ringer svarar jag inte. Jag klickar mig runt till morgonkaffet. Jag är mitt fiktiva andra jag. Ergo alter ego. Jag är min namne på nätet.

Blyerts är arkivbeständigt på ett liknande sätt som internet är.

Jag skriver meningen som en statusuppdatering, väntar på att någon ska gilla. Rädd för en dum kommentar. Jag skriver samma mening med penna på mitt papper. Jag raderar båda. Borde kanske dröjt ett tag.

Jag söker på ord som eraser eller rubber efter sudd och kautschuk. Det är en historia bland de glömda. När munkarna fick bröd att sudda med åt istället upp och kunde på så sätt vara mer skärpta och skriva mindre fel.

Som vanligt är jag ensam. Det är ingen som ringer och skulle någon mot förmodan ringa är jag usel på att svara. Jag dricker kopp på kopp och sonderar runt i mina hyllor. Jag är vid sidan av den som skriver och suddar också en som läser. För vem är jag en dåre. Jag läser och jag glömmer. Jag är morgontrött som få. Jag lever ensam och stiger därför sällan upp i tid. Jag tror mig sova tröttheten ur min kropp men tröttheten har varken kropp eller gräns.

Jag kunde kalla tröttheten med allehanda namn men den skulle ändå inte komma till mig. Tröttheten lider av att inte minnas. På ett examensprov hörde jag om en student som blandade ihop orden anamnes och amnesi. Varje namn som tröttheten får gör den till ett ödem. Jag klunkar vatten i sömnen. Tröttheten kan inte beskrivas. Den är sömlös i det den icke är och icke mera icke är. Ändå förväntar jag mig räkna stygnen i det tröttheten icke är som en broderad sten. Bara den som kommer undan lyckas säga någonting substantiellt om den. Tröttheten i orden förblir därför ett hycklarskap och förbannad lögn. Tröttheten – Jag tror den slutar där.

Det är vardag och ingen bryr sig. Jag undrar ofta hur länge det skulle dröja innan någon av dem som jag räknar som vänner kontaktade mig om jag inte gjorde det först. Ett par veckor känns inte som en okvalificerad gissning. Varför min relation till Lui är den som skiljer sig ut är för att den är en relation i språket. En relation i riktning till. Varje dag ett nytt spörsmål. Nya försök till svar, i teorin och till praktiken.

Översätter du också citaten? frågar han en dag. Jag inleder med ett citat men säger sedan att jag sällan överhuvudtaget citerar rakt av. Den ynnesten har inte jag svarar han följaktligen. ”Gradually from naming an object we advance step by step until we have traversed the vast distance between our first stammered syllable and the sweep of thought in a line of Shakespeare.” Det är ur The Story of Helen Keller’s Life säger jag.

Stämmer det som det är sagt att det man inte kan tala om måste man. Stämmer det att den sista replik som fälls handlar om att hädanefter kvarstår. Hur tala om i det träd som redan fällts. Tampas med att stammande i talet och därför tvingas skriva det. För att behålla det. Hålla talet i handen som en liten fågel i skogen.

O-o

Idag är O-tidskrift en o-tidskrift. Jag vet inte om det är någon av er som minns den. Knappar man in adressen www.otidskrift.se hamnar man på en sida som heter Tidens skrift med undertiteln ”Tidernas webbplats”. Längst ned på sidan står följande: ”Letar du efter bra webbsidor kan du hitta det här. Har du någon sajt du inte hittar på denna sida får du gärna lägga in den på lägg till webbplats.” Jag hittar som sagt inte O-tidskrift på denna adress, denna sida längre, men utgår ifrån att det inte är den tidigare domänägarens sida som åsyftas med ”någon sajt du inte hittar på denna sida”.

O-tidskrift hette heller aldrig egentligen O-tidskrift, den hette bara O-. Jag minns – troligtvis från ett inlägg på O-, vilket jag dock inte kan vara helt säker på eftersom det inte ligger kvar på nätet – i ett återgivande av när O- ansökte om utgivningsbevis, ett ISSN-nummer, och oförståelsen för namnet, att en tidskrift bara kunde heta en bokstav och ett bindestreck. Tidskriften i namnet var liksom själva genren. Jag minns inte om oförståelsen också rörde att den låg på nätet.

Det finns spår av O- på nätet. Den här delen av det här seminariet handlar om tidskriften. För prefixet o- se O-ord. Tidskriften O- fanns mellan 2004 och 2007. 2006 fick den pris för ”Årets nättidskrift” med motiveringen ”Årets nättidskrift förenar till synes utan ansträngning lek och ironi med stenhård självmedvetenhet och stora pretentioner. Med tydliga skribentröster som ömsom talar i kör, ömsom i dialog med varandra och omvärlden har de tillfört den samtida litteraturen något unikt. Detta serveras i en form som är underfundig, spännande och långt ifrån självklar. Årets nättidskrift leker och regerar.” Idag delar inte längre Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter ut något särskilt pris till nättidskrifter: Ett lysande namn, som jag snart ska prata om, fick priset ”Årets kulturtidskrift” 2010 och nätbaserade tidskrifter som fikssion och Populär poesi har senare nominerats till samma pris.

O- har varit viktig för mig, för min litteratursyn och inte minst min syn på det svenska litteraturklimatet. Det är både signifikant och lite försmädligt att det enda jag konkret kan referera till kring O- idag är sådant som inte egentligen är O-: artikeln på Wikipedia eller Tidskrift.nu, en liten remsa med o-ord minus o som O- delade ut på Bokmässan 2005, det nummer av Lyrikvännen som O- gjorde 2006 som var en uppdaterad version av Alf Henriksons Verskonstens ABC. Jag kan citera Martina Lowden, som tillsammans med Elise Karlsson startade O-, när hon i en intervju i Expressen 2006 säger saker som att ”[s]nille och smak är en bra och beprövad utgångspunkt. Åtminstone om man då och då kombinerar den med motsatsen” och att O- var tänkt att vara ”en korsning av OEI och Veckorevyn”. När jag tänker på O- tänker jag på en viss typ av energi. Och jag tänker att jag idag i mycket i den svenska litteraturen saknar den.

Delar av O-:s redaktion kom snart att förknippas med förlaget Modernista som startade i samma veva. Av de fyra i redaktionen för O- – Martina Lowden, Elise Karlsson, Viktor Johansson och Therese Bohman – är den sistnämnda den enda som inte debuterade på just Modernista. Inte minst Lowdens debut Allt (2006) lanserades stenhårt av förläggaren Pietro Maglio, vilket också är inskrivet i boken: ”Det kan bli en karaktär av mig. […] Och det är helt upp till mig vem jag vill framställa mig som.”

Kapslar

kapslar

Jag säger något om törsten som inte är ett vatten. Jag säger något om jorden som inte är en rening. Jag säger något om förlåtelsen som inte är en hand. Jag säger något om kartan som inte är ett gränssnitt. Jag säger något om tystnaden som inte är ett knyst. Jag säger något om hoppet som inte är en lampa. Jag säger något om kärleken som inte är en dikt. Jag säger något om tiden som inte är en karantän.

Ett lysande namn

humor

2006, alltså i slutet av O-eran och ett år innan Kapslar kom ut startade Viktor Johansson nättidskriften Ett lysande namn, den till dags dato förmodligen längst levande i svensk litteratur. Den första tiden drev han tidskriften ensam, sedan tillsammans med Anna Sandwall. Andra lysande namn som varit med i redaktionen: Sigrid Nurbo, Athena Farrokhzad, Alan Asaid och Lyra Ekström Lindbäck. När jag kom in i redaktionen 2010 plaskade jag rakt in i en ankdamm. Söker man på ”Ett lysande namn” på Google går en av de första träffarna till Ekström Lindbäcks blogg Utrymme och inlägget ”Ett lysande namn censurerar efter påtryckningar”. Jag kommer inte här att ge mig in i den diskussionen, men jag har alltid tänkt att det finns någonting i Ett lysande namns redaktionella process som både är tidskriftens styrka och svaghet.

Ett lysande namn tar egentligen inte konsekvenserna av vad det innebär att vara nätbaserad. Tidskriften har i princip sett likadan ut sedan den startade 2006. Den har haft samma layout, kommit med misstänkt papperstidskriftslika hela nummer, nästan alltid temanummer. Alltsedan första numret har en återkommande publiceringsform varit triptyken – en text omgärdas av en ingång och en utgång. Detta att texterna smittar av på varandra, att vi publicerar etablerade och oetablerade författare sida vid sida med en ambition om att inte göra någon skillnad på dem, skillnad på hur deras texter läggs fram, samt att det redaktionella arbetet formas av det aktuella numrets tema och sedan sipprar in i det är några av de saker som gör att jag fortfarande tycker att vi – idag utgör jag och Viktor Johansson hela redaktionen – har någonting att föra till det litterära tidskriftssamtalet, må det så föras på papper eller nät. Jag åker pendeltåget i inledaren till ett av våra mastodontnummer, det som har tema långsamt–blixtsnabbt.

Vi är för långsamma, publicerar för lite per år. Varje år tror jag att nu drar Kulturrådet in vårt produktionsbidrag. Hittills har vi klarat oss, klarat oss just på grund av mastodonterna, förra året månader före 10TALs nummer på tema gurlesk frågade vi vad materialet var.

Nu tar jag de 3 + 1 frågor jag fick inför seminariet och besvarar dem:

Vilken plats har litteraturen i din(a) verksamhet(er)?
Sedan ett par år försörjer jag mig som arkivarie, vilket jag tänker låter som om det skulle kunna ha mer kopplingar till skrivandet än det faktiskt har. Min nuvarande chef har som mission att jag ska börja använda LinkedIn aktivt. Vi har det som en stående punkt på våra 1:1-samtal. Ibland tänker jag att jag skulle försöka förklara varför det inte är fullt så enkelt. Jag har en smått bisarr meritförteckning som jag alltid måste anpassa för att inte verka helt spretig och/eller nördig. Jag har totalt fyra år av skrivarlinjer (Skurups 2003–2005, Litterär gestaltning 2008–2010), en kandidatexamen i Allmän språkvetenskap, halvannat år av studier i Jämförande indoeuropeisk språkforskning med fokus dels på på vedisk sanskrit och dels på en inriktning som väl bara en handfull i världen sysslar med; komparativ poetik, en massa andra universitetspoäng i spridda ämnen. Därutöver har jag jobbat inom museivärlden (Skellefteå museum, Stockholms slott) och nu som arkivarie. Jag har översatt tillsammans med Helena Eriksson (Anaïs Nins Incestens hus som utkom på Sphinx förlag 2009 och Anna Kavans Kliniken som publiceras på Förlaget Glas nu i höst) och nyligen på egen hand Helen Kellers Mitt livs historia som utkom på Bakhåll i augusti. Jag är som jag redan har nämnt med i redaktionen för Ett lysande namn och står också som ansvarig utgivare för tidskriften. Sedan i våras är jag ledamot i styrelsen för Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr.

Hur tänker du att din(a) verksamhet(er) påverkar litteraturens plats i samtiden?
Jämfört med många oetablerade som jag känner eller inte känner har jag stora privilegier i den samtida svenska/nordiska litteraturen. Jämfört med många etablerade som jag känner eller inte känner har jag det inte. Jag vet att många av mina bokpublicerade vänner och bekanta som annars inte läser litterär text på nätet läser min blogg. Samtidigt, trots att deras litterära makt sträcker sig betydligt längre än så, ger dessa personer inte den mer än låt säga en länk ibland. De säger att de önskar att bloggen blev en bok, men drar aldrig in min text i den samtida offentliga litteraturen. Jag vet vilka personer jag kan skicka mina manus till på vilka förlag och att jag kommer att få ordentliga läsningar och ursäkter för att det inte ges ut. Jag refuserar och antar texter till Ett lysande namn. Jag kan skicka texter till vissa tidskrifter och veta att jag kommer att bli läst. Jag kan skicka texter till andra tidskrifter och veta att de skiter fullständigt i dem och mig. Jag har/är ett namn som den litterära världen blir nervös av. Det händer väldigt ofta att personer inte vet om de borde känna till vem jag är eller inte. Jag är fullständigt less på att förklara mig.

Vad lägger du in i begreppet samtidslitteratur?
En annan gång när jag fick en liknande enkätfråga avslutade jag svaret med: ”Själv tycker jag bättre om att läsa dagens svenska litteratur än att tycka saker om den.” Jag håller fortfarande med mig själv om detta svar.

Ett alternativt svar skulle förstås vara: läs Kate Zambrenos Heroines (2012). Den har gjort mer för mig än jag tror någon annan bok. Den binder ihop det samtida skrivandet på nätet och i bokform med litteraturhistorien innanför och utanför kanon på ett sätt som är fullständigt mindblowing. Jag har skrivit om henne i ”Flickor och kanoner – ett försök att skriva en av Kate Zambrenos essäer”.

Hur tänker du att litteraturen påverkar din(a) verksamheter?
I väldigt hög grad. Jag är ingen teoretiker, men jag har heller ingen fantasi. Jag föreställer mig att jag i den ultimata texten skrev mig in så mycket i någon annan författares språk att mitt eget helt utplånades. Den text som jag känner mig absolut mest nöjd med är en essä om Tage Aurell som jag skrev på uppdrag till Ord & Bild #5 2012. Där kände jag å ena sidan att jag verkligen lyckades komma djupt ned i Aurells språk, och å andra att jag därifrån började tänka på nya sätt. Efter att länge ha haft tystnaden i texten som en måttstock började jag nu istället leta efter gråten: ”En samling noveller, en romanbok — Den, berättelsen. Läser alla gånger dessa sjangrer som brev när ensam. Vid det här laget förstår hon överhuvudtaget ingenting. Gråten slår i stället som ett hål igenom språket.”

Hundra namn

https://hundranamn.wordpress.com/2013/03/03/blod/

Den siste blogpost

Heroines

zambreno-2

Sheila Heti

14 Jul

Det verkar fullständigt skört att jag får frågan om hur det går med kärlekslivet. Jag har inte ens något socialt liv att tala om, vill jag säga men säger jag inte. Jag åker hela tiden iväg för att stå ut med mig själv. Jag är ingen vidare vän. Jag är bara mina prestationer. Jag är mina mer eller mindre misslyckade prestationer. Jag är mitt huvud som jag går upp i.

Jag tänker på scenen i Sheila Hetis How Should a Person Be? (2012) där hon säger upp sig från sitt brödjobb på frisersalongen, blir satt i stolen för att få slingor i håret liksom en avskedspresent och då börjar ångra sin inlämnade uppsägning (”it was so ridiculously easy to end things!”) men sedan inser att håret är färgat i en torr grå nyans (”not a pretty soft white like Marilyn Monroe’s or an Andy Warhol silver.”) Hon går ut.

”I felt like I had been erased, like no one would ever look at me again.”

Jag har ambitioner. Alla springer om mig. Jag kan inte springa, har aldrig kunnat. Jag skriver saker som inte blir till saker. Jag kan inte säga att det var såhär jag hade tänkt att det skulle bli, men jag ser att det finns saker i hur det har blivit som intresserar mig mer än hur jag hade tänkt att det skulle vara. När jag skriver att det är viktigt för litteraturen att jag inte är i något förhållande medan jag skriver specifika texter är det förstås ett sätt att klara av att inte vara i något förhållande. Klamrar mig fast i ovetskapen om språket. Utanför gemenskaperna. Det är som om jag inte kan föra mig och inte inte kan föra mig. Som att jag i bästa fall kan vara litterärt våghalsig, men det är det.

Jag har fullständigt blandat ihop livet och litteraturen och satt ett nät däremellan. Det är mig så fjärnt när folk säger att de läser bloggen och att de önskar att det var en bok. Jag kommer hela tiden på mig att stå och förklara saker som är så uppenbara om man bara hade läst mitt författarskap. Vilket alltså låter sig göras. Men det är som om folk inte klarar av att läsa om det inte är snyggt textpaketerat.

Liv skriver till mig att hon IRL är till en fest där en person som jag känner också är. Den person som jag också känner skriver till mig att han är till en fest där också Liv är. De pratar inte med varandra. ”Det här känns symptomatiskt för så mycket”, skriver jag till båda.

När jag ska skriva själ skriver jag alltid själv. Det är mitt enda återkommande skrivfel.