Arkiv | hundra RSS feed for this section

Julia Pennlert

27 Mar

”Långsamhet och Skrivande är ett par som ofta ses ihop. Är deras kärlek en modern myt? Eller en realitet? Med en mun säger de: Hur länge till har jag råd att skriva? Och hack i häl tassar Skulden. När Tekniken erbjuder omedelbarhet blir det vi som gör oss skyldiga till fördröjningen. Tekniken säger: Det finns inga gränser. Vårt motstånd sätter gränsen. Det är obekvämt.

Är det bara unket konservativt att hålla på gränser? Som att göra åtskillnad på realtidsskrivandet i sociala medier och manusskrivandet där man successivt frigör det som man vill ha sagt innan man delger det för någon annan?”

Så formulerade vi oss, jag och mina dåvarande redaktörskollegor Anna Sandwall och Sigrid Nurbo, i inledaren till den litterära nättidskriften Ett lysande namns långsamma-blixtsnabba dubbelnummer. När det nu publicerades. För några år sedan. Ett lysande namn startades av Viktor Johansson 2006 och tidskriften har i princip sett likadan ut sedan dess. Den har samma layout, samma mer eller mindre halvtaffliga html-kodning, kommit med misstänkt papperstidskriftslika hela nummer, nästan alltid temanummer. Numren räknar idag till sammanlagt 26, ingenstans ser man vilka som publicerades när, ibland skymtar spår av vilka som ingick i redaktionen för vilka nummer. Humornumret har länge varit försvunnet, på dess plats endast meddelandet: ”Humornumret var det svåraste numret av allihop att få ihop. Vi refuserade så mycket att det blev en bonzai; en liten miniatyrfyr. Men det som lyste var hard to the core. // Tyvärr är numret tillfälligt försvunnet. / Vi letar med ljus och lykta. // red”. Vi efterlyser, i det senaste syntetiska numrets utgång, efter just humorn: ”Har vi något troget fan som har sparat ner det i sin helhet?”

I Flashbacktråden ”Bortslösade skattepengar …. http://fikssion.se/” får Ett lysande namn följande kritik: ”Den här är inte mycket bättre, knäppare sida får man leta efter. Jag fattar inget av navigeringen och vad är det för skitvideo på sida 1? Men jag antar att det är deras grej. Vara ’annolunda’. http://www.ettlysandenamn.se/ (50 000 kr)”.

En av mina litterärt bästa vänner hade precis gett ut sin första bok och vi hade firat den med sockervadd och kollektivtext med fjorton röster och satt nu i en lägenhet på efterfest. Det var sent och jag hamnade bredvid en som jag bara kände till namnet, som bara kände mig till namnet. ”Det är intressant”, sa hon, ”hur du har valt att hålla på med litteratur på andra sätt än de vanliga.” Jag frågade henne vad hon menade och hon svarade någonting med att jag ju inte gav ut böcker utan hade en annan litterär praktik. Det var formuleringen ”valt att” som slog mig. På den tiden hade jag fortfarande, om jag hade fått välja, valt att ge ut bok efter bok med ett par-tre års mellanrum. Ett traditionellt författarskap. Idag har jag formerat min litterära verksamhet – skrivandet, översättandet, redaktörandet – på sådana sätt att jag fullständigt har omöjliggjort någonting så linjärt.

hundra namn är sedan många år min urtext. Jag vet inte om jag längre tänker att det är en möjlig bok, men allt jag gör härrör på något sätt från detta projekt, komplex, språkteori. Jag startade wordpressen hundra namn hösten 2012 och bestämde att jag inte fick länka till den, alltså inte dela den med någon, förrän jag hade skrivit hundra inlägg. Det var ett skrivande som på en och samma gång var fullständigt offentligt och helt och hållet privat.

Jag skriver från krafter som hybris och hybrid,

med hjälp av mina hjältinnor, för tillfället

Kate Zambreno (vi måste vara våra egna,

ingen verkar beredd att vara det för oss),

i former som ser ut som system och till mina systrar,

i genrer som namn och genre,

med titlar som titel och namn.

Likställer alla dessa,

inte konstigt att det blir svårt.

Mary MacLane

7 Feb

Jag ser mig själv i spegeln och säger till mig själv: Jag är ett jävla geni.

”Jag är ett geni” skriver Mary MacLane i Butte, Montana den 13 januari 1901. Hon är filosof i sin egna goda peripatetiska skola. Hennes hjärna är ett konglomerat av aggressiv mångsidighet. Hon är övertygad om det här eftersom hon är udda. Hon är många fler saker. Många rader som börjar med ”I”, sedan ”am”, ”can”, ”have”, ”care”. Om hon är djup är jag djupare. Om hon var ett geni är jag ännu mer genial. Hon led som unga kvinnor lider och jag lider med en kvinnas lidande, ung och alldeles ensam. Efter bara några få rader har jag nått till världens ände. Ett steg till och jag faller ut. Jag tar inte steget. Jag står på randen och lider.

Mary MacLane föddes 1881 i Winnipeg i Kanada. Vid fyra års ålder flyttade hon till västra Minnesota innan hon igen vid tio års ålder flyttade till Montana. Hennes far dog när hon var åtta. Han betydde ingenting för henne. Hennes mor, syster och två bröder betydde ingenting för henne. Staden hon bor i, Butte, Montana, är så ful att den nästan uppnått perfektion i att vara ful.

I Sheila Hetis How Should a Person Be? heter det sista kapitlet ”The Ugly Painting Competition”. Frågor som kapitlet väcker är hur man vet hur ett konstverk inte är ugly-great utan ugly-ugly, liksom hur man vet när man ska sluta. Det blir oklart om det är den som gjort den verkligt fulare målningen som borde vinna eller den som försökte lika mycket men ändå lyckades göra en vacker målning. Man bestämmer sig därför för att låta en squashmatch avgöra tävlingen. Jag kan inte bestämma mig för om det är ett genialiskt drag från Hetis sida. Jag tror inte att hon kan reglerna. Jag önskar att fler författare på ett liknande sätt kunde–inte kunde reglerna. Jag uppskattar författare som liksom osäkrar sig själva och sina texter utan att för den skull använda det som ursäkt.

Jag är ensam. Har jag berättat att jag är en tjuv och en lögnare? Jag är ett geni i egen rätt. Det här är inte en dagbok. Det är ett porträtt. Det är mitt inre liv alldeles naket. Jag gör mitt bästa för att visa upp allting – för att avslöja varje liten fåfänga och svaghet, varje känsla, varje längtan. Jag bryr mig inte om måttfullhet eller skam. Varför skämmas över någonting?

Ett tag tänkte jag att jag istället för att hålla föreläsning om mig själv och att översätta Kate Zambrenos Heroines skulle översätta Mary MacLanes The Story of Mary MacLane genom att översätta den mening för mening och publicera på Twitter. Hon är fascinerande och hon vet saker. Hennes liv är fullt av jag. Och oavsett hur stor ens begåvning för språk är finns det alltid saker man inte kan säga.

Om man inte är en flicka är man en hjältinna. Men jag är ingen hjältinna. Som jag tidigare föreslog är jag en tjuv. Jag är väldigt många saker som jag inte verkar vara. Det finns något i mig som ingen kan förstå. Kommer någon någonsin att förstå? Min genialitet är någonting helt eget och ingenting som jag kan beskriva utförligt. Men jag märker den i alla delar av mitt liv. Den här föreläsningen skulle vara helt annorlunda om jag inte var ett geni.

I ett av förorden till Human Days – A Mary MacLane Reader skriver Bojana Novakovic om MacLanes ”oavbrutna längtan efter att upptäcka sig själv”. Novakovic jämför med sin egen generation i början av tvåtusentalet, som på gott och ont började exploatera sig på Internet. Titeln The Story of Mary MacLane var förläggarens påfund, MacLanes blogg hette egentligen I Await the Devil’s Coming, och när den publicerades sålde den 100 000 exemplar under den första månaden. Hon blev en superstjärna. Hon skrev krönikor, föreläste, flyttade runt runt i USA. Senare publicerade hon en annan memoar, I, Mary MacLane och spelade huvudrollen som Mary MacLane i den egenskrivna stumfilmen Men Who Have Made Love to Me, idag förlorad sånär som på affisch och recensioner. 1949 hittades hon död på ett hotellrum i Chicago, 48 år gammal. Av hennes fem skrivna böcker hade hon förstört två. Mary MacLane gör mig på en och samma gång överlycklig och avgrundsdjupt ledsen.

Erik Mesterton

18 Dec

Av alla böcker jag äger är fyra nummer av den litterära tidskriften Seven från 1938 och 1939 kanske dem jag värdesätter allra högst. På sidan Magazine Issues läser jag att tidskriften sammanlagt utkom i fjorton nummer mellan 1938 och 1940, och det är då de fyra första numren jag har. I ryggarna har häftklamrarnas rost spridit sig ut över pappret och när jag har testat att kopiera omslagen följer sjuorna i bakgrunden inte med. I de två första numren finns Anaïs Nin publicerad. I det allra första presenteras hon med raderna: ”lives in Paris, writes in French and English ; Henry Miller recently introduced her diary, from which this is an extract, in The Criterion in his article, ‘Un Etre Etoilique’ ; this is her first appearance in an English magazine.”

Mina exemplar av tidskriften lär ha tillhört Erik Mesterton, enligt personen jag fick dem av. Den senaste veckan är detta två av de saker jag har tänkt på. Jag har tänkt på Nin som någon som bor i Paris och skriver på franska och engelska, och jag har tänkt på litteraturens behov av författare som Mesterton. Jag har tänkt att med en person som Mesterton börjar man lätt formulera saker som ”hans betydelse för den svenska litteraturen”, när det i själva verket snarare är som Birgitta Trotzig skriver i sitt efterord till samlingsutgåvan Speglingar – essäer, brev, översättningar: ”Somliga föds skapare, andra mottagare – utan tvivel. Men somliga är mottagare på ett så extremt skapande sätt att det med särskild tydlighet framgår hur det i verkligheten bara rör sig om förgreningar från samma rot – som är den mänskliga livssensibiliteten, känsloförmågan i allmänhet.”

Det är möjligt att tänka sig författarskap som inte är linjära diktsamling för diktsamling eller roman för roman. Författarskap där exempelvis sådant som hur och var texter publiceras i tidskrifter spelar en helt avgörande roll, inte som en väg någon annanstans utan som en del av själva kärnan i författarskapet. Jag är hemskt tacksam gentemot tidskrifter som Ord & Bild och Provins som har publicerat mig när ingen annan har velat göra det. Det går att tänka sig författarskap där själva det att vara tidskriftsredaktör inte skiljer sig från att vara författare.

I ett nu alldeles snart kommande nummer av Ett lysande namn skriver jag och Viktor Johansson i inledaren att ”[v]i klär oss i polyester, polyeten, polypropen, polyamid/nylon, neon. Sedan klär vi av oss. Smetar lightsaft över våra kroppar, skjuter in elektriska leksaker i varandra.” Direkt vi har skrivit det skriver vi till varandra att vi kan fira att vi är en kulturtidskrift som kan skriva så. Tryck kostar, det är sant. Men andra saker som också kostar är det litterära, koncept, arvoden, att leva förbi den första entusiasmen.

12 korta stycken om Mette Norries 12 minutter før formørkelsen

24 Nov

Det finns vissa litterära former och uttryck som litteraturvärlden har svårt att hantera. För att inte säga mycket svårt. Mette Norrie sysslar med flera sådana former. Att ha svårt att hantera slutar oftast i en tystnad eller ett mörker alternativt i ett oförblommerat och onyanserat ljus. Det är som om själva förmågan att läsa försvinner.

Norries 12 minutter før formørkelsen (2013) är i bokgestalt en tunn liten undergångssvit. Jag har fått den i ett anmeldereksemplar och förväntas eller förväntar av mig själv väl därför anmäla den.

”mens bibliotekerne brænder / stabler jeg bøgerne i hovedet // mine bryn bygger over øjnene / en kæntrende biografi” låter dikten hos Norrie när den låter som bäst i mina öron. Jag önskar däremot att meningar som ”en lysende sætning” (och det finns ett antal sådana) hade strukits. Det hjälper inte att kolteckningens mörker har sökt sig ut till sidans kanter, det går inte att komma ifrån att den meningen inte gör det den säger att den gör. Den skiner inte som jag ser, den ger bara sken av att den gör det.

Vad är det man räknar ned till när man räknar ned? Tolv minuter. Det går onekligen att bläddra sig igenom 12 minutter før formørkelsen så snabbt även om man också läser texten och tittar på illustrationerna. Tolv timmar på ett dygn. Tolv månader på ett år. Tiden som rum.

Det krävs inte mer än en enkel googling (”Mette Norrie”) innan det blir uppenbart att Norries bläckplump till nollpunkt inte är likamed döden. Istället tar andra saker vid, både före, parallellt med och efter boken: 1000 tegninger af træer (2012–), 1000 korte tekster (2011–), 100 personer (jeg kunne have kendt) (2011–2012), hybridboken Sort blok (2010/2013) och Stederne (2008–2010).

Blir det mer koncept än det blir undergång?
Blir det mer projekt än det blir text?
Blir träden någonsin träd och vad om de inte blir det vad är det då de blir?

Kolet är inte svart.
Bläcket är svart.
Blyerts är arkivbeständigt på ett liknande sätt som internet är.

Jag skriver det igen.

I ett annat rum har barnet vänt nallarna ryggen. Jag är rädd för dem. Visst är barnet det också. Vilken är bokens rädsla? Varför går den inte in i den?

Det verkar så oåterkalleligt. Det verkar som om ingenting kan ändras på sidan utan bara genom att det tillkommer nya sidor. Det tillkommer hela tiden sidor. Sidorna utsätter undergången. Hur länge kan detta pågå?

Kort text 778 = tunga?

Vad är du rädd för? I projektet, i det potentiellt personliga. Vad var det jag sa? (Det kritiserande i denna utsaga, det reellt undrande i den.)

hundra.

9 Dec

Ur Kate Zambrenos i bokform opublicerade The Book of Mutter (”an anti-memoir of orphaned myths and broken women”):

I am too hidden in the cellar. Our histories are exiled into silence. I am the woman in Hiroshima mon Amour. I am deranged by my lost love.

I am the rebellious daughter.

My illegitimate text of illegitimate daughters.

At one point his identification with Annie became so intense that he took on her name.

Sedan:

The heroine is she who has broken something.

nittionio.

9 Dec

H som hjältinnor.
H som heroin.
H som i hysteri.
H som stegen hos Hélène Cixous.
H som Wittgensteins stege.
H som hos Alfred Jarry, som du beskriver det.
H som Henry Darger.

nittioåtta.

9 Dec

Hej Helena,

har du hunnit läsa Kavan-biografin du lånade av mig sist? Har du i så fall någon idé om ”vem” flickan H i The Birthmark är?

Hälsningar
Helena

Hej Helena!

Nej, jag har dessvärre bara hunnit börja läsa den lite smått. Men det låter spännande med att den säger någonting om den verkliga H. Den novellen är ju verkligen min favorit i Asylum Piece.

Vänligen
Helena

Hej Helena,

det är inte så att det skrivs rakt ut, utan snarare mellan raderna. Man får på egen hand sluta sig till vem som skulle kunna åsyftas.

Allt gott
Helena

Hej Helena,

nu har jag läst. Du hade rätt! Både i att det inte skrivs rakt ut och i att det verkligen ändå antyds. Åh det här är sådant jag verkligen tycker om, tycker om att tänka på. Det väcker frågor om verklighet och fiktion på ett väldigt påtagligt sätt. Plus att det handlar om namn, vilket alltid är ett plus i min bok. Att jag inte hade någon aning om att hon var née Helen när vi började översätta. En namne till oss således.

The Helenas.