”Jon”

8 Apr

Förra helgen var jag inbjuden till en annan festival för att som en av tre författare göra en omläsning av Virginia Woolfs Ett eget rum, detta eftersom ”[k]lassiska texter genererar ständigt nya läsningar”. För tätt inpå deadline lyckades jag glömma boken hemma när jag reste till min pojkvän för några dagar. Jag frågade då honom om han hade Woolfs verk och fick låna hans exemplar av A Room of One’s Own. Han kommenterade när han gav den till mig: ”den ser skrämmande oläst ut.”

Under uppläsningen valde jag att kalla honom Jon, med en blinkning till karaktären John i Kate Zambrenos essäroman Hjältinnor som jag ägnat de senaste åren åt att först läsa och älska, och sedan översätta. John i Zambrenos bok är, förutom att vara baserad på Kates verkliga make, bokhistorikern John ”[s]å snart vi träffades gjorde jag honom till en karaktär” Vincler, även en litterär konstruktion med kopplingar till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman eller långnovell Den gula tapeten.

Under festivalens efterfest har vi medelst de ölbiljetter vi förtjänt respektive oförtjänt precis fått från festivalledningen lyckats beställa en så blaskig fatöl att den närapå är odrickbar och när min pojkvän vid ett tillfälle kommer tillbaka från toaletten berättar han att han från en för honom okänd person fått frågan ”är det du som är Jon?”. Han säger att han först inte förstod vad det handlade om, men att personen insisterade, frågade om och om igen. Sedan, liksom förtroligt, vände sig personen till honom: ”Jag har inte heller läst Virginia Woolf.” ”Ehm”, säger min pojkvän att han svarat, ”jag är tämligen säker på att jag har läst Woolf, också Ett eget rum, men bara inte just det exemplaret som nämns i texten”. Han tittar på mig och kommenterar att det känns väldigt märkligt att stå och diskutera sig själv och en bok som ingått i en uppläsning och huruvida denna ”Jon” och detta bokexemplar är verkligt respektive oläst eller ej. Jag skrattar. Det är en underbar anekdot. Tänker att den skulle göra sig i text, men biter mig i tungan så att jag inte råkar säga det, döda svadan och därmed gå miste om någon betydelsebärande eller klockren detalj för framtiden.

Några dagar senare smsar ”Jon” mig och undrar om jag äger Woolfs samlade prosaskisser och noveller. Jag svarar att jag är osäker, men att jag inte tror det. Köper för många böcker som det är, varken hinner eller lyckas läsa dem, knappt ens komma ihåg vilka jag äger. ”Jag har åtminstone inte läst den”, svarar jag, ”varför undrar du? Läser du ikapp Woolf inför framtida möten på pissoarer?” Jag flinar. ”Jag kanske köper en present till någon”, svarar ”Jon”, ”fråga inte så mycket”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: