Arkiv | april, 2016

”Jon”

8 Apr

Förra helgen var jag inbjuden till en annan festival för att som en av tre författare göra en omläsning av Virginia Woolfs Ett eget rum, detta eftersom ”[k]lassiska texter genererar ständigt nya läsningar”. För tätt inpå deadline lyckades jag glömma boken hemma när jag reste till min pojkvän för några dagar. Jag frågade då honom om han hade Woolfs verk och fick låna hans exemplar av A Room of One’s Own. Han kommenterade när han gav den till mig: ”den ser skrämmande oläst ut.”

Under uppläsningen valde jag att kalla honom Jon, med en blinkning till karaktären John i Kate Zambrenos essäroman Hjältinnor som jag ägnat de senaste åren åt att först läsa och älska, och sedan översätta. John i Zambrenos bok är, förutom att vara baserad på Kates verkliga make, bokhistorikern John ”[s]å snart vi träffades gjorde jag honom till en karaktär” Vincler, även en litterär konstruktion med kopplingar till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman eller långnovell Den gula tapeten.

Under festivalens efterfest har vi medelst de ölbiljetter vi förtjänt respektive oförtjänt precis fått från festivalledningen lyckats beställa en så blaskig fatöl att den närapå är odrickbar och när min pojkvän vid ett tillfälle kommer tillbaka från toaletten berättar han att han från en för honom okänd person fått frågan ”är det du som är Jon?”. Han säger att han först inte förstod vad det handlade om, men att personen insisterade, frågade om och om igen. Sedan, liksom förtroligt, vände sig personen till honom: ”Jag har inte heller läst Virginia Woolf.” ”Ehm”, säger min pojkvän att han svarat, ”jag är tämligen säker på att jag har läst Woolf, också Ett eget rum, men bara inte just det exemplaret som nämns i texten”. Han tittar på mig och kommenterar att det känns väldigt märkligt att stå och diskutera sig själv och en bok som ingått i en uppläsning och huruvida denna ”Jon” och detta bokexemplar är verkligt respektive oläst eller ej. Jag skrattar. Det är en underbar anekdot. Tänker att den skulle göra sig i text, men biter mig i tungan så att jag inte råkar säga det, döda svadan och därmed gå miste om någon betydelsebärande eller klockren detalj för framtiden.

Några dagar senare smsar ”Jon” mig och undrar om jag äger Woolfs samlade prosaskisser och noveller. Jag svarar att jag är osäker, men att jag inte tror det. Köper för många böcker som det är, varken hinner eller lyckas läsa dem, knappt ens komma ihåg vilka jag äger. ”Jag har åtminstone inte läst den”, svarar jag, ”varför undrar du? Läser du ikapp Woolf inför framtida möten på pissoarer?” Jag flinar. ”Jag kanske köper en present till någon”, svarar ”Jon”, ”fråga inte så mycket”.

Annonser

Virginia Woolf

3 Apr

Men, säger ni, vi trodde ju att du skulle prata om Virginia Woolfs Ett eget rum och vilken bäring den har på ett samtida kvinnligt skrivande. Vi läste i programbladet där det klart och tydligt står att ”[k]lassiska texter genererar ständigt nya läsningar” och vidare att ”vi behöver utrymme och ekonomisk trygghet för att kunna skriva”. Eller med Woolfs ord: ”en kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner”, ”fem hundra pund om året och egna rum”.

Om mig står det att jag ”har översatt bland annat Kate Zambrenos Hjältinnor som behandlar skrivande kvinnor under 1900-talet och de svårigheter de stött på som kvinnor” och att jag ”har även skrivit text om hur det är att vara författare utan bok i Sverige”.

Vad har att ställa sig på en scen och hålla käften med något av detta att göra?

I slutet av Hjältinnor skriver Zambreno om ”en ny ritual som jag praktiserar, när jag gör mig beredd att skriva”. Hon tar på sig sina decimeterhöga platåskor och ställer sig framför sin helfigursspegel, ibland medan hon äter chokladglass gjord på mandelmjölk och mässar sedan in i spegeln för sig själv: ”Du är ett jävla geni.”

Nu är det min tur.

Veckorna som förflyter innan jag kommer hit skriver jag ingenting på uppläsningen, men låter ämnet genomsyra mitt dagliga liv. Jag hälsar på honom som jag sedan ett halvår har ett distansförhållande med – för enkelhets skull kan vi kalla honom Jon – och frågar om han har Woolfs bok hemma. Jag får då låna hans exemplar av A Room of One’s Own som enligt honom själv ”ser skrämmande oläst ut”. Han förvånas lite över att jag till synes inte överhuvudtaget har börjat förbereda mig. Jag svarar att det alltid är såhär, jag börjar ha lärt mig. Stressar inte längre upp mig utan utgår ifrån att jag kommer att ha tänkt mig såpass mycket fram till en form och ett innehåll att jag fixar att panikskriva ihop ett bidrag och att det förhoppningsvis kommer att bli helt okej bra. Han föreslår lite skämtsamt att vi skulle kunna iscensätta det egna rummet på något annat sätt än bara genom en uppläsning. ”Jag skulle till exempel kunna sitta mitt i publiken och en stund in i uppläsningen få ett telefonsamtal, ta det och göra min grej, det vill säga prata på, överrösta dig och störa hela tillställningen.” Jag säger att det hade varit kongenialt med både programpunktens tema och tidigare uppläsningar som jag har gjort. Han har aldrig sett mig framträda. Jag tror inte att han förstår att jag menar allvar.

Kates John i Hjältinnor är inte enbart en litterär konstruktion baserad på Charlotte Perkins Gilmans Den gula tapeten utan kärleken och partnern John Vincler som tackas i efterordet är en faktisk bokhistoriker, googlar man på namnet får man upp en artikel om ”Bright Young Librarians” och kan sedan stämma av detaljerna i intervjun med Vincler med hur karaktären John beskrivs i Hjältinnor. Det här har alltsedan jag först läste Heroines varit en av de saker som intresserat mig mest: Zambrenos iscensättning av de galna fruarnas liv och verk i sina egna liv och verk, samt ett komplicerande av att göra denna jämförelse och överföring – hon skriver tidigt i boken att ”[s]å snart vi träffades gjorde jag honom till en karaktär” och i slutet tackar hon John Vincler för att han ”uppmuntrade mig att aldrig censurera mig själv, om det hjälpte projektet, trots att det innebar att du blev en karaktär”. Den heterosexuella parsamheten är ett av de viktigaste sidotemana i Hjältinnor och teckningen av den är lika komplex litterärt som komplicerad i verkligheten. Hon gör ingenting för att försöka släta över eller förenkla detta, vare sig till det positiva eller negativa.

Jag antar att jag skulle kunna plocka bort dig ur den här redovisningen helt och hållet – men vem skulle då tro på att jag på riktigt iscensatte jaget i Hjältinnor? Hon som ”inser att man blir en hustru trots gemensamma försök till ett jämlikt förhållande, så snart som man går med på att flytta för honom”. Men hon som å andra sidan är den i förhållandet som är ”Författaren, det förtärande egot”.

Zambreno spökar genom allt jag gör på samma sätt som hennes hjältinnor spökar genom hennes verk. Jag får ett meddelande från ett Zambrenofan som håller på att skriva en recension slash essä om hennes verk (han verkar också själv vara osäker på vilket – skriver i ett mejl någon vecka senare ”har skrivit tusentals ord över påsken”) och han undrar om han får ställa några frågor om mitt arbete med översättningen av Hjältinnor. Som svar skickar jag över manuset Translating Heroines – en föreläsning om att vara sig själv som jag höll vid ett par tillfällen 2015 – först på översättarseminariet på Akademin Valand och sedan på Copacabanas litterära tisdagsklubb på Wakapapa i Gröndal. Vid dessa tidpunkter hade jag knappt eller precis kommit igång med översättandet, men var redan helt upptagen av vad jag tänkte att jag höll på med. Något av det första jag gjorde var att rensa ut flera hyllplan i bokhyllan vid skrivbordet där jag placerade böcker vartefter de nämndes i boken. (Hjältinnor har nämligen en bibliografi som fyller tolv sidor, mitt enda egentliga egna tillägg i boken är en fyra sidor lång bibliografi med svenska översättningar.) De böcker jag inte redan hade läst tog jag till en början med till soffan och började läsa. De böcker jag inte redan ägde beställde jag på nätet eller köpte på antikvariat. Redan tjugo sidor in i översättningen var det både ekonomiskt och arbetsmässigt ett fullständigt idiotiskt projekt. Jag övergick därför till ett mer förrädiskt flyktbeteende och startade en Tumblr där jag återbloggade bilder som jag fick fram när jag i sökfältet sökte på författare, böcker och andra saker som nämns i Hjältinnor och sedan utifrån de bilder jag publicerade fortsatte att associera fritt. Framförallt kom Tumblrn att innehålla bilder på Zelda Fitzgerald, andra läsares fotografier på sidor i Heroines och mensrelaterad konst. Jag skrev på Twitter: ”är så himla nöjd med den här idén: translatingheroines.tumblr.com”. Det var evigheter sedan Kate Zambrenos Twitterkonto var aktivt och när hon 1) plötsligt följde mig och 2) på Tweeten om Tumblrn kommenterade: ”ah! what is this? is this actually someone translating heroines?” blev jag mer starstruck än ever before. ”The Tumblr is so cool! xx”

Recensenten slash essäistens frågor kvarstår trots eller kanske snarare på grund av föreläsningsmanuset som han fått tillskickat sig. Han skriver att han undrar ”hur mycket av det [alltså att Zambreno spökar genom mina meningar] som var/är medvetet och hur mycket som är just en infektion? Hur började projektet, vad fick dig att ta dig an den här boken, fann du att hennes ord, meningar började förändra dina? Var du tvungen att likt en skådespelare förkroppsliga ilskan för att kunna förmedla den?”

Jag var redan när jag hittade Kate Zambreno hösten 2012 på väg att arbeta mig in i någonting som gjorde mig på samma gång helt ensam och fjärn från mitt eget skrivande. Efter att länge ha ägnat mig åt prestation och knivskarp stil hade jag fått för mig att det som saknades i allt jag skrev och som gjorde att det aldrig blev riktigt bra var det personliga. Jag började därför skriva om erfarenheter av avgrundsdjup ensamhet, självskadebeteende och håravfall. Märkligt nog kom detta snart att innebära att jag inte längre hade någonting med mig själv att göra. Jag utforskade andras språk, framförallt Zambrenos, så mycket att mitt eget uppgick i dessa andra språk. Försökte måla upp det som något eftersträvansvärt, men egentligen var orsaken till det samma rädsla som förut: att jag skulle komma fram till att jag egentligen inte hade någonting att säga.

En dag innan du kommer hit och två dagar före detta uppträdande inser du plötsligt att jag trots flera dagar ensam i min egen lägenhet fortfarande inte är klar med förberedelserna och du säger att ”men måste du jobba med rummet hela torsdagen så är det helt okej, jag kan sitta i köket”. Som om det var upp till dig att ge mig tillåtelse.

En av mina favoritscener i Hjältinnor är när textjaget håller en lektion i skapande skrivande och förmanar en av studenterna, en ung tjej, som därefter gråtande springer ut ur klassrummet. Hon, i egenskap av lärare, följer efter, ”himla[r] lite med ögonen, i stunden utan något tålamod för hennes överdrivna flickdrama”. Men här sker en omvändning: den unga studenten säger att hon vid tjugo års ålder känner att hon inte har tillräckligt med erfarenhet för att kunna skriva någonting. Den text som hon på kursen fått mest uppskattning för kretsar kring en avlägsen kärleksaffär. Hulkande berättar hon att hon medicinerar mot en ångestsjukdom och en gång blivit institutionaliserad för en kortare period. Hennes mormor, som hon aldrig träffat, hade en schizofrenidiagnos. ”Hon ville skriva om det här, men hon visste inte om hon kunde. Eller borde. // Jag skakade henne lätt – hon ville inte riktigt se mig i ögonen – och sa bestämt till henne, bestämt, skriv, för fan, skriv, begå misstag och skriv om det och lär dig av det och tro aldrig någonsin på skitsnacket om att det du har upplevt inte är möjligt litterärt material.”

Virginia Woolf skrev en gång i ett brev till en vän att hon skrev Ett eget rum för att hon ”ville uppmuntra de unga kvinnorna – de verkar vara så förskräckligt deprimerade”. Något av det mest grundläggande och nyskapande hos Zambreno är hur hennes projekt kring att skriva in modernismens glömda kvinnor i litteraturhistorien inte stannar där – inte kan stanna där – utan att det också måste följas av en djup omsorg om och intresse för samtida skrivande flickor och kvinnor. Boken slutar bokstavligen i ett manifest. En vän till mig noterade klarsynt vid något tillfälle att den litterära generationen före vår, de författare som är tio, tjugo år äldre, har varit rent ut sagt genomkassa på att lyfta fram och bjuda in oss yngre. ”Fan ta kanon”, skriver Zambreno, ”fan ta dessa inre och sociala förbud som föreskriver vad litteratur borde handla om.” Det är ett uppmaning att skriva våra egna jag, våra sanna och komplicerande jag. Vi är amatörer. Vi är dilettanter. Vi är alla begrepp som används för att avfärda flickan som skriver.

Nu är det din tur.