Arkiv | oktober, 2015

Mikkel Thykier

17 Okt

Då ska jag presentera Helena Fagertun. Hon är författare, översättare och redaktör för tidskriften Provins. Och hur är det med nättidskriften, är den igång? Den är rätt mycket vilande för tillfället. Hur går det att läsa det här? Syns det hela vägen bak? Jajemänsan.

***

När jag nyligen fick frågan om att föreläsa på en kurs i samtidslitteratur och textsamtal valde jag som kursbok den danske författaren Mikkel Thykiers 32-sidiga pamflett Over for en ny virkelighed, utgiven i Edition After Hand 2011. Första utgåvans första tryckning var på 200 exemplar och därefter har 100 ytterligare tryckts.

Det verkade symptomatiskt med anledning av bokens ämne att den på After Hands bloggaktiga hemsida liksom hos återförsäljande nätbokhandlar stod som slutsåld. Jag kontaktade därför redaktören Mathias Kokholm för att höra om jag kunde få en pdf med texten att skicka till studenterna eller om vi fick förlagets godkännande att kopiera upp häftet.

Till min stora förtjusning svarade han istället att han kunde trycka upp ett nytt parti – hur många ex behöver du? Jag sitter därför i skrivande stund inte enbart med min egen lilla luggslitna bok utan ytterligare sexton pinfärska exemplar. Ibland tänker jag att jag borde ställa in föreläsningen och istället bli en alternativ Thykierdistributör.

***

Jag skrev till er innan jag kom hit: när jag fick frågan om att föreläsa om valfri bok för er valde jag kanske den författare som jag tycker är absolut svårast att prata om: danske Mikkel Thykier och hans pamflett Over for en ny virkelighed (Edition After Hand, 2011). Det är en text som bland annat beskriver ett förändrat utgivningsklimat med utgångspunkt i nedläggningen av det danska förlaget Anblik 2010. När jag väl hade valt den visade det sig att häftet var slutsålt och de exemplar som Lotta har dealat med är särskilt tryckta för er kurs.

Jag kommer att föreläsa om Thykiers verk och författarskap (och säkert också om andra verk och författarskap) i något slags ljus av den poesidebatt som ägde rum i svenska dagstidningar, nättidskrifter och bloggar i somras. Jag är övertygad om att förändrade förlags- och utgivningsvillkor gör någonting med författarna. Jag är inte i första hand (om alls) intresserad av de här frågorna som någonting man bör hålla sig ajour med om man är litteraturintresserad utan snarare hur de får verklig påverkan i den litteratur som skrivs och inte skrivs, och hur man som skrivande rör sig i den litterära världen med respektive utan bok.

Jag vill också utforska hur olika former – mejlet, essän, föreläsningen, textsamtalet, blogginlägget – kan flyta in i varandra och det kommer således att finnas möjlighet att ställa frågor och spränga in kommentarer under och efter föreläsningen, men jag vill redan nu öppna upp för detta. Här tänker jag mig att jag avslutar föreläsningen om ingen redan nu ställer just någon fråga eller kommenterar någonting utifrån er Thykierläsning på förhand eller det jag hittills har sagt. Nu blir jag lite rädd. Jag tänker på att den här pamfletten är skriven 2011 och så undrar jag hur du tänker att det har hänt sen dess.

Ni får gärna fortsätta – En ordningsfråga: Jag ser att du har en hel hög med böcker, antar att det är av Thykier, där. Går de att få tag på? En del av dem går att få tag på, andra är svårare. De senaste går t.ex. att beställa via förlagets hemsida, Antipyrine. De finns också på AdLibris.

Om ni innan, under eller efter att ni har läst Over for en ny virkelighed (läs gärna även Thykierblocket i nr 5/2010 av tidskriften Trappe Tusind) vill får ni hemskt gärna skicka tankar eller frågor till mig så spränger jag in och besvarar eller tänker vidare utifrån dem. Om seminariet den 17 oktober helt skulle byta riktning på grund av något spår någon av er introducerar i förväg skulle ingen vara lyckligare än jag.

Den enda som skriver i förväg skriver: Jag har nu läst Over for en ny virkelighed två gånger och tycker den är jätteintressant. (Jag hoppas att jag har förstått det mesta.) Ser också fram emot att diskutera den poesidebatt som varit. Jag måste erkänna att jag tycker texterna i tidskriften är väldigt svåra. Är det någon av texterna som är viktigare än de andra?

Är det viktigt att förstå en text av det slag som Mikkel Thykier skriver? Jag tänker att jag i väldigt hög grad inte förstår honom och det är just därför som jag tycker att han är så intressant som författare, att hans författarskap är intressant som författarskap. Kanske kan man här också koppla till frågan om poesi(debatten), om den här hopplösa obegriplighetsdiskussionen som alltid dyker upp. I jämförelse med den danska poesin hävdades (minns inte av vem nu) att den svenska var svårförståelig och att det var därför som den inte når ut till läsare på samma sätt som den danska. Men det är väl olika från poet till poet. Och det samma gäller även för den danska. Är verkligen en poet som Olga Ravn så lätt att förstå?

Thykier förhåller sig ju också till kritiker som inte förstår och går rätt hårt åt dem. Hur förhåller han sig till att inte bli förstådd? Eller vill han inte bli förstådd? Jag vet inte om jag kan säga någonting om Mikkel Thykiers eventuella önskan att bli förstådd. Det finns ju en fråga om det dialogiska i hans text som väl verkligen handlar om en längtan att bli förstådd. Kanske kan vi återkomma till detta strax?

I samma veva skriver en annan: Jag hittade din adress i ett gammalt massutskick och hoppas att du inte tycker att jag är fräck.

Det är nämligen så att jag har läst dig referera till Mikkel Thykier både på din blogg och i förbundstidningen. Under ett av mina textsamtal tipsade en av de andra danskarna i klassen mig om honom och så har jag haft något av en raptus i sommar, läst flera av hans böcker, sökt intervjuer på nätet osv. Som det blir när man hittar det där särskilda – ett slags förälskelse. Upptäckten har ju fått en tidslig utsträckning i och med att det har kommit en ny essäbok (eller, nåja) och att en ny diktbok är på gång.

Eftersom han saknas i svensk utgivning undrar jag alltså om du står i begrepp att översätta honom? Jag vet inte hur sådant här går till egentligen, jag trevar mig fram. Själv har jag tänkt att Daglig tale-trilogin skulle vara spännande att stiga djupare ner i. Att det också skulle innebära en bra introduktion både till honom och till tankarna om intimitet osv.

Om du redan börjat – utmärkt! Om du söker ett bollplank – så mycket roligare. Om du ännu inte tänkt tanken – är det något som du skulle vara intresserad av att prata vidare kring?

Jag svarar: Jag har som du förstår varit upptagen av hans författarskap rätt mycket de senaste åren. Sedan är jag lite osäker på om jag egentligen tror på så mycket översättning de nordiska språken emellan som det är just nu, och undrar lite också om Thykier är ett av författarskapen som borde översättas. Själv har jag hittills varit mer intresserad av att tänka och skriva med honom på andra sätt, och även om han är en av mina absoluta favoriter inom den samtida nordiska litteraturen är mitt intresse inte helt okomplicerat.

Utifrån det du skriver skulle jag möjligtvis vara intresserad av det som ett jämlikt samarbetsprojekt. För mig är det fullkomligt omöjligt att, från de platser jag kommer ifrån litterärt, publiceringsmässigt och personligt, prata om Thykiers tankar om intimitet utan att direkt också diskutera hur de spelar in mot det faktum att de kvinnliga huvudpersonerna inte har något tal (bortsett från typ enstaka suckar) i Thykiers dagliga tal. (Du har förstås koll på hur Asta Olivia Nordenhofs Et ansigt til Emily förhåller sig till Daglig tale.) Det här är säkert alltför rakt, men om jag har tänkt något kring översättning och Thykier är det att jag inte velat att någon man skulle översätta och introducera honom, åtminstone inte ensam. Det är förstås inte så att Thykier är ”min” på något sätt, men jag är så urbota less på män som lyfter män.

Skulle du kanske kunna svara på den fråga som ställdes om det dialogiska? Utifrån t.ex. hur du tänker kring intimiteten som tema hos Thykier? Frågar du mig nu. Jag frågar dig nu. Det är inte så att det här sker utan självmedvetenhet. Du behöver inte. Det monologiska i Daglig tale. Det är hela tiden den andre som säger det. Spännande i förhållande till det dialogiska. Det är i mötet som det egentligen uppstår. Det är där som man sträcker sig ut mot den andre. Och det bara kan ske när man ger upp vissa tankar om förutfattade meningar om sig själv.

Vad är Daglig tale för typ av bok? Det är en trilogi. Man skulle kunna kalla det för läsdrama. Det är bara den ena som pratar. Vad handlar det om? Livet.

***

Jag börjar om: Jag har inte åstadkommit en föreläsning i vanlig bemärkelse. På många punkter är jag osäker och på åtminstone ett ställe vet jag ingenting alls. Jag upptäckte nämligen, att det ämne jag valt var mycket stort och att vad jag skrev eller vad jag tog med i den slutliga texten måste bli ytterligt godtyckligt. Därför inbjuder jag till er som åhörare att fritt förfoga över det material som jag ställt till förfogande.

Det finns egentligen inte någonting mer att säga.

Elisabet Vogler, den ena av de två kvinnorna i Ingmar Bergmans Persona (1966), talar två gånger i filmen. Ena gången säger hon ”nej, låt bli!”. Andra gången säger hon ”ingenting”.

I Mikkel Thykiers dialogiska tal säger den kvinnliga huvudpersonen alltid ingenting. Hon har sina rader för tal men inget tal. Hon har ett namn. Hon heter Emily i Daglig tale (2002) och Alma i Dit ansigt kommer før mig (2010). Syster Almas ansikte i Persona. Det är något av det första man ser. Det står på första sidan i filmmanuskriptet som inte är ett manuskript i vanlig bemärkelse (1966): ”Inget moln, inget berg, inget träd med tunga lövmassor, utan ett ansikte med blicken fäst i åskådarens. Syster Almas ansikte.”

Frederik intresserar sig för detta hos Emily: ”I ditt ansikte är det dina ögon – dina lögner – dina upphöjningar. Dina ögon. Din näsa – läsa – dina näsborrar och dina läppar. Din haka och ögonlocken. Nacken. Platsen där skallen glider över i nacken tycker jag också mycket om.” Han säger: ”Du älskar mig in i dig själv. Ser du det?”

Jag skulle vilja göra en film av den här föreläsningen. En videofilm. Jag skulle bara ställa upp verken mot den vita väggen och så in med solljus från ena sidan och så skulle de få svara på frågor. Alla möjliga frågor. Både ytliga och intima. De skulle bara stå där. I solljuset. I fyra timmar. Men det skulle vara en stumfilm. Det skulle bara vara fokus på ansiktena i verken. Och skuggorna i dem. Deras mimik. Fyra timmar med skuggorna i deras ansikten. Skuggspelet. En film där man måste läsa på läpparna.

Det finns två scener i Persona som särskilt sticker ut. Bägge scenerna är tvådelade. I den första scenen, av Susan Sontag beskriven som ”[p]erhaps the most striking single episode”, dubbleras talet. Alma ger en lång beskrivning av Elisabets moderskap och hennes relation till sin son. Monologen upprepas i sin helhet två gånger: första gången fäster kameran blicken på Elisabet som lyssnar, andra gången ser vi Alma som talar. Scenen leder upp till den andra scenen, där tudelningen sker visuellt: Almas och Elisabets ansikten smälter bokstavligen samman.

”Alma hör denna röst, som talar och talar med hennes egen mun och hon hejdar sig och försöker undvika Elisabets ögon.” Det som är med talet är att det inte bara är den andra som lyssnar utan också den som talar lyssnar. Det blir så uppenbart när den som lyssnar är tyst.

Det är många som har sagt att jag är bra på att lyssna. Men jag lyssnar enbart för att jag inte kan tala och lyssna samtidigt. ”Varför talar du då när du inte kan tala? du talade ju nyss när du sa att du inte kunde tala? varför talar du inte när du kan tala! varför brinner du inte när du kan brinna!” som det heter i Willy Kyrklunds Solange (1951). Det var en fråga, men om du inte vill svara så. Okej.

”’Fras är någonting som man förväntas säga, när någon annan har sagt någonting.’ Formuleringen innebär att språket är ett socialt spel, som vi ägnar oss åt eftersom Gud har skapat oss pratiga.” Formuleringen är också den Kyrklunds, men jag kommer inte ihåg var han har skrivit den. Jag har skrivit den på en liten lapp som jag har lagt i inledningen till ”[d]enna berättelse handlar om Solange och Hugo och vad som sedan icke hände.”

Nollpunkten är det enda man kan vända tillbaka till.

Till att det finns två och att den ena talar och att den andra är tyst. Men talet är aldrig entydigt och ej heller tystnaden. Vi måste börja med att reda ut vad som är möjligt att säga till en annan människa.

Alma gör ingenting. Skriver hon brev.

En kronologisk lista över Emilys handlingar:

Person på säng vänder sig kanske och stirrar på den talande. (?)

Andetag.

Andetag.

Gest med handen. Uppfordrande.

Högljutt fnitter. (?)

Skrattar.

Garvar.

Gäspning.

Suck.

Fnittrar.

Ligger på magen på sängen. Naken. Huvudet i fotändan.

Upprinnelsen till Persona är när Elisabet Vogler i rollen som Elektra tystnar och tiger i ”gott och väl en minut”. Efter föreställningen ursäktar hon sig genom att säga att ”hon blivit så fruktansvärt full i skratt.” Några minuter in i filmen sätter Alma på radion där en pjäs spelas och Elisabet börjar skratta. ”Vad skrattar fru Vogler åt?” frågar Alma, ”är det skådespelerskan som är så rolig?” Elisabet stelnar till, stänger av radion och griper tag i Almas arm.

Frederik i Daglig tale säger till Emily: ”Ska vi inte tala om något annat? Ska vi inte tala om dig? Om jag nu slår dig, säger du då något?” Alma till Elisabet: ”Men nu behöver jag, att du talar till mig. Kära du kan du inte tala till mig. Bara lite. Det är nästan outhärdligt.” Hon skakar henne: ”Nu ska du tala. Har du något att – Nu ska du jävlar i helvete, nu ska du tala till mig.” Det är Elisabet som slår. Alma spottar henne i ansiktet. Elisabet slår Alma återigen, i ansiktet och Alma börjar blöda näsblod. Alma är i färd med att kasta en kastrull med hett vatten när – ”Nej, låt bli”, skriker Elisabet.

”Det är teatraliskt. Det är skådespel. Livet mimas. I full medvetenhet om att det mimas.” Det är förstås lögn, det jag säger. Frederik frågar: ”Men du säger inte något?” Alma svarar, den gången, till sist: ”Nej.”

”Visst vet du att persona ursprungligen betyder ’mask’”, sa han till mig. In my face.

Jag hade skrivit en uppsats om vad jag nu hade skrivit uppsatsen om vars analysavsnitt under oppositionen blev dissekerat å det grövsta. Det enda försvar jag kom mig för att åberopa var ”att om jag hade haft mer tid hade jag inte skrivit ett enda eget ord i diskussionen utan helt byggt upp den av citat.”

Det är dags att försvinna:

Ska jag inte läsa mer?

– [skakar på huvudet]

och utandning.

***

Ska vi fortsätta nu?

Thykiers tre konklusioner

Over for en ny virkelighed inleds med en beskrivning av ett förändrat utgivningsklimat med utgångspunkt i nedläggningen av förlaget Anblik 2010. Förlagets författare fick då erbjudande om att köpa restupplagorna av sina egna böcker – i vissa fall böcker som precis hade kommit från trycket. För Thykier gav det inte någon mening att köpa loss sina två Anblikstitlar och börja agera ”lager, distributör och köpman”. Enligt honom är situationer som denna en del av en pågående utveckling som ställer ”litteraturens parter” inför pamflettitelns nya verklighet.

Därefter drar Thykier tre slutsatser: en som berör det rent praktiska; en som påverkar kritiken och mottagandet av litteraturen; och slutligen en som handlar om förhållandet mellan författare och omvärld.

  1. Det kommer att alltmer överlämnas till författarna att stå för det praktiska arbete som förlagen traditionellt har ansvarat för.
  2. Tiden som en bok är tillgänglig i och för offentligheten kommer att kortas ner till närmast ingen alls.
  3. Att arbeta som författare blir en form av negativ anställning, att vara (livstids-)anställd, av ingen, hos ingen, för att utföra ett arbete som inte tjänar något annat till än att slita bort en från alla förbindelser med den gemensamma världen och dess värderingar och målsättningar.

Dessa slutsatser har bland annat att göra med att litteraturens mångfald säkras av små förlag, drivna av enskilda personers engagemang, och därmed riskerar att försvinna lika snabbt som de har uppstått. Thykier menar även att de böcker som tidningarna recenserar blir färre och färre, recensionerna kortare och kortare, och att de kommer senare och senare i relation till böckernas utgivningsdatum.

Ett sådant förändrat utgivnings- och kritikklimat kan leda till att litteraturen slutar vara någonting som ska värnas om och tas tillvara, och istället får man börja betrakta den som en händelse; som något som dyker upp, glimmar till och sedan försvinner. Den kan då inte heller längre bedömas utifrån samma kriterier som förut.

Den litteratur som uppstår skrivs varken för att säkra sig en framtid eller värna en dåtid; det är en litteratur som aktivt förhåller sig till sin oklarhet i tid och rum, och detta blir själva dess livsvillkor.

***

I sommar har det förts en längre debatt i svenska tidningar, nättidskrifter och bloggar om den unga svenska poesin och ett förändrat förlagsklimat. Jag gav mig själv in i diskussionen tidigt, med ett blogginlägg som senare återpublicerades med rubriken ”Olika villkor för författare” på Kultwatch skrivet i affekt men framförallt frustration. Jag nämner det inte för att jag ångrar mitt inlägg – såhär i efterhand finns det delar som jag hade låtit bli att skriva eller skrivit på ett annat sätt idag – utan för att jag tror att de här förändrade villkoren gör någonting med oss som författare, inte bara med hur vi rör oss i litterära sammanhang med respektive utan bok, med bok utgiven på stort respektive litet förlag, utan i förlängningen också påverkar våra författarskap i tematik, stil och publiceringsformer.

För mig var det viktigt att publicera mitt debattinlägg på ett eget forum först, och det var i förlängningen också viktigt att inte korta ner och kondensera min text för att försöka få den publicerad på någon etablerad kultursida. Problemet med debatten var, som jag ser det, bland annat att den så mycket handlade om att försöka sammanfatta debatten. Ett annat problem var hur kultursidorna under den här perioden nästan bara publicerade debatt utan att ta sin del av konsekvenserna av debatten – inte minst stå till svars för varför bevakningen i form av recensioner och artiklar om t.ex. poesi utgiven på mindre förlag är så urusel. Ytterligare ett problem var etablerade författares å ena sidan osynlighet i och å andra sidan oförståelse av diskussionen.

Jag får ett DM på Twitter: Har du sett det här?!!! http://hbl.fi/kultur/2015-10-07/773399/forfattarflykt-fran-ss-se-listan-har

Vi pratade om detta igår faktiskt.

Jag svarar bland annat: Uppdatera mig gärna när du vet mer om den fisv förlagssituationen. Tycker det verkar så otroligt spännande och har så svårt att se att något liknande skulle kunna ske här.

Skulle du kunna säga någonting om hur du tänker att det som precis har hänt i Finland förhåller sig till det som inte händer i Sverige? Vi får inte glömma bort att det också finns en finskfinsk litteratur. Den Sverigefinska förlag gått från två till ett förlag. Men det som har hänt är att ett nytt förlag med väldigt mycket muskler har kommit in. Att etablerade författare gick från Schildts & Söderströms har att göra med att det fanns pengar. Har man Moomin Characters bakom sig finns det pengar. Sen är det också så att väldigt etablerade förläggare och redaktörer går med från S & S. Det är inte en helt ny konstellation av folk. Det som ska bli intressant att höra författare emellan, vilka fick frågan, vilka fick inte frågan.

Länge i sommardebatten verkade bilden av den danska poesiutgivningen entydig – på andra sidan sundet tar förlagsjätten Gyldendal sitt ansvar och veckans alla dagar hålls statsstödda uppläsningar där alla får betalt. Denna bild behöver och har också reviderats senare, inte minst i intervjuer med Göteborgs Litteraturhus nya konstnärliga ledare, den danske poeten Jesper Brygger. I Benjamin Nehammers artikel ”Glasvæggen i svensk poesi” (Floret, 30 juli 2015) beskriver Brygger hur det i Danmark på ett annat sätt än i Sverige finns förbindelser mellan högt och lågt, att de mindre förlagen på senare år har fått större uppmärksamhet och, inte minst, att etablerade författare har ett genuint intresse för oetablerade. Jag skulle hävda att det är ur en tidigare frustrerande utgivningssituation och påföljande/parallella undergroundscen av småförlag och uppläsningar som den danska poesiboomen ytterst härrör.

Denna problematiska förlagssituation har också, vilket kanske är min poäng här, fått verklig påverkan i vissa författarskap. Jag skulle därför vilja exemplifiera detta genom att lyfta fram två författare inom den samtida danska litteraturen. Dels ovan nämnde Mikkel Thykier och dels Glenn Christian, en av de poeter som saknas i antologin Nervsystem (Ellerströms, 2015). Om inte annat borde Christian definitivt varit ett namn i redaktören Jonas Rasmussens uppräkning i förordet av poeter som av olika skäl inte valdes ut till att ingå i bokens nervsystem.

Första exemplet:

2013 skaffade jag mig en dansk bogpusher via Bokbörsen. Det här var strax innan alla plötsligt läste och intresserade sig för dansk samtidslitteratur, men jag hade av olika anledningar fått för mig att jag skulle orientera mig. Vilka författarnamn och titlar jag än knappade in i sökfältet hamnade jag hos en och samma försäljare, Maria Simonsen. Vilken bok var det du köpte av Maria? Daglig tale.

Snart kom jag att bli minst lika intresserad av vem hon var och varför hon som onekligen hade haft ett intresse för de böcker jag själv ville läsa gjorde sig av med dem. Hon var å sin sida minst lika nyfiken på vad jag höll på med. Det visade sig att hon var doktorand i bokhistoria i Lund och nu gjorde plats i hyllorna för den äldre litteraturen genom att sälja av sitt tidigare intresse för den nya. Vartefter försändelserna blev tyngre och dyrare att skicka började vi istället stämma träff på tågstationer och dealade med allt ifrån Martin Larsens Svanesøsonetterne (Basilisk, 2004) i otympligt arkivboxformat till böcker av Ursula Andkjær Olsen och just Glenn Christian.

Glenn Christians debut, ett tunt litet dikthäfte utgivet på After Hand 2008, visade sig dock ha försvunnit i någon flytt eller i hennes hyllor (som ersättning slängde hon med en annan bok som hon ansåg att jag hade missat i min genomgång av hennes utbud – jag tror att det var Helle Helles Forestillingen om et ukompliceret liv med en mand (Samleren, 2002)). Ett antal månader senare dök Det hjemlige plötsligt upp och när min bogpusher meddelade detta per sms stod jag på den skandinaviska litteraturfestivalen txt.ville på Nordatlantens Brygge i Köpenhamn. Bredvid mig stod Glenn Christian. Jag skrev till Maria: ”Glenn Christian står lige bag mig!” Hon svarade blixtsnabbt: ”Bogen eller mennesket?”

Glenn Christians författarskap är i någon mening väldigt traditionellt, vilket också framgick när han ett par timmar tidigare på festivalen hade deltagit i och ifrågasatt sin medverkan på ett seminarium om digital litteratur anordnat av den danska nättidskriften Slagtryk. Christian är inte en internetpoet utan han ger ut diktsamlingar och andra bokobjekt. Själva texten, poesin, är poesi som poesi ser ut som mest. Bra sådan. ”Se”, skriver han i Ruben (After Hand, 2010): ”Nu är jag lätt / Nu flyger jag / Nu ser jag mig”. Till dags dato har Christian inte gett ut någon diktsamling på Gyldendal eller något annat större danskt förlag, men ändå har han sedan debuten 2005 utkommit med ett 10-tal titlar (det är ett av de här författarskapen som är hopplösa att hålla samlade i bokhyllan – det brukar sluta med att Moro forsvandt (28/6, 2009) och det sorte ved munden (Edition After Hand, 2011) i höga udda format ligger ovanpå övriga och Det hjemlige riskerar hela tiden att försvinna också i min samling), utgivna på inte mindre än fem olika mindre förlag.

Andra exemplet:

I en lång recension av Mikkel Thykiers 157+239-sidiga SUB ROSA (Antipyrine, 2013), en bok som är ett ”collage” från ena hållet och ”korrespondance” från andra, refererar Alexander Carnera till den danske idéhistorikern Carsten Thau som menar att vår tids verkliga motståndshandling är ”att låta bli”, att vända sig bort från jakten på identitet, erkännande och karriär, och istället börja spela spelet på helt andra villkor.

Mikkel Thykier debuterade 1997 med diktsamlingen Skyggerne er kun flygtige (Borgen). Hans författarskap har sedan dess ägt rum minst lika mycket i böckerna som i böckernas utgivningshistoria, vilket framgår av kritikern Lars Bukdahls ”Skyggefuld bibliografi” och ”Forfatterskabet som samlesæt: Mikkel Thykier. Et appendiks til en bibliografi af Lars Bukdahl” i nr 5/2011 av tidskriften Trappe Tusind.

Det är smått befängt att försöka sammanfatta hur Bukdahl i sin byggsats sammanfattar Thykiers författarskap 1995–2010. Enligt Bukdahl förhåller sig de olika delarna av författarskapet till varandra utifrån två tidsaxlar som sällan överensstämmer: den ena tiden för författandet och den andra utgivningsdatum. Vidare utgörs Thykiers författarskap både av verk utgivna i eget namn, anonymt samt under pseudonym. Ett eget favoritexempel på det senare är när Thykier under pseudonymen Lisa Samuelsson översätter Laura Ridings En anonym bog.

Bukdahl refererar i sitt appendix till en opublicerad text där Thykier lär skriva att ”det är viktigt att det finns ett skuggförfattarskap som det utgivna författarskapet, det ’officiella författarskapet’, hela tiden rör sig mot och flyr ifrån”. Thykier rör sig också hela tiden mot och flyr ifrån genrer: han skriver poesi, essäer, dagligt tal, brev, collage, förord, efterord m.m. I SUB ROSA kallar han korrespondensen för ”litteraturens absoluta oläsliga” och menar att det att prioritera boken framför brevet är att prioritera döden framför livet. Thykier har också mer och mer rört sig bort från det tidiga författarskapets mer genrebestämda böcker på Gyldendal till att nu befinna sig i och utanför mer obskyra litterära kretslopp.

När jag skriver detta kommer Thykiers senaste essä- och poesibok FANCULO CREPA (Antipyrine, 2015) hem till mig. Den handlar liksom så mycket hos Thykier om att skriva sig mot ett tomrum, och gör det med utgångspunkt i manligheten. Jag inser att jag i denna föreläsning nästan enbart har talat om män, och för mig blir maskuliniteten olösligt förbunden med våld mot mig själv. Jag skulle önska att nollpunkten var det enda jag kunde börja i, det enda jag kunde återvända till.

***

Nu är klockan strax 11. Jag har inte förberedd någonting mer att säga, men pratar gärna vidare om det är någon som vill.

***

 Not.

Allt som står i blå text ovan lades till under själva föreläsningen/det dialogiska talet. Vissa saker som sas återges inte alls ovan. Inlägget kommer successivt att redigeras.

Annonser