Kate Zambreno

19 Jul

Tidigare i veckan skickade jag för andra gången in översättningen av Kate Zambrenos Heroines (2012). Fortfarande osäker på om den överhuvudtaget håller. Jag har överskridit deadline efter deadline och vid flera tillfällen varit fullständigt övertygad om att det här översättandet skulle göra mig galen. Bokstavligen, tematiskt och symptomatiskt galen. Bli en galen hustru utan make. Bortförd utan att ens ha ett sammanhang att föras bort ifrån. Bortförd utan att ha någon som kunde föra bort mig. Det var väl där det sprack. Att det inte fanns någon som kunde föra bort mig, inte någon som såg och kunde bedöma, benämna.

I stället började jag tappa håret. På vårdcentralen fick jag höra att det ”inte var något anmärkningsvärt” med mina prover och när läkaren tittade på de stora kala fläckarna bakom öronen sa han att jag nog helt enkelt aldrig tittat där förut. ”Det gick i princip från en dag till nästa”, sa jag, ”jag hade sovit i fläta, borstade ut håret och skulle sätta upp det igen på samma sätt. Och då såg det helt plötsligt ut såhär”. Han tittar på mig som om händelseförloppet vore fullkomligt orimligt. ”Oroa dig inte”, säger han, ”oroa dig inte. Lova att inte oroa dig.”

Jag lovar. Att inte oroa mig.

En person sa en gång till mig att jag skulle sluta säga ”nej” hela tiden, ”börja säga ja” föreslog han. ”Jag säger alltid ja”, svarade jag, ”det är bara det att jag aldrig får någon fråga”. När jag väl ett par år senare började få frågor förstod jag säkert femtio procent av gångerna inte att det var frågor. Men när jag förstår säger jag ja. Jag säger ja och ja och håller på att gå sönder på kuppen.

Jag minns inte när jag senast skrev någonting som bara var text. Som bara var min text. Som inte skulle någonstans, inte hade en redan överskriden deadline. Och samtidigt vet jag att det egentligen inte är det skrivandet som är mitt. Jag vill inte hålla texten för mig själv. Håller jag texten för mig själv blir det ingen text.

Efter att jag hade hållit föreläsningen ”Translating Heroines – en föreläsning om att vara sig själv” på CLT i Stockholm i våras kom en person fram efteråt och sa att han hade sammanfattat den med ett ord. Så fick sammanfattningen på en lapp: ”Ensammanhang”. Någonstans är det en av de mest exakta läsningar jag någonsin har fått och jag tyckte att det var skönt att tänka sig motsatsen till ensamhet inte som kollektiv utan som just sammanhang, att det på något sätt kändes mindre uteslutande. Tidigare har de bästa läsningarna ofta handlat om det texten inte gör, om det säkra språket som samtidigt döljer ett osäkert jag. Vilket förhållandet är mellan det intellektuella och det personliga. Och intill förbannelse det där, hela tiden så stora anspråk och jag känner redan till all kritik som kommer och inte kommer men borde komma, är själv min egen bästa (och därmed sämsta) läsare. Men att göra någonting litet, avgränsat, enkelt, det kommer liksom inte för mig. En annan gång fick jag höra att kanske var mitt projekt att skriva samma manus om och om igen. Så snart det var färdigt och jag insåg att det inte hade lyckats skulle jag börja om. Det finns förstås någonting både vindlande och tröstlöst i det här. Och det är ju också det jag i någon mening gör. På den här bloggen inne på tredje vändan av Hundra namn. Sedan tidigare finns det åtminstone två avslutade versioner. Egentligen tror jag att tanken om ett utvidgat författarskap är min form, snarare än boken. Bara synd att det ska vara så svårt att läsa.

Jag minns inte om jag redan har skrivit det, men en möjlighet jag tänker mig är att börja spränga bloggen inifrån. Redigera texterna, skriva ut dem. Låta formuleringar stå kvar men genomstryka dem. Byta ut texterna, skriva nya. Utgå från ett inlägg och bara skriva vidare och vidare på det (det här skulle till exempel kunna vara ett möjligt sådant). Det anknyter förstås till en av mina ursprungliga tankar med bloggen som var just att skriva för mig själv offentligt. Jag skrev hundra inlägg och först därefter delade jag.

Jag rör handen över de kala områdena. Huden är mjuk, liksom varm. Jag känner min hud utan och innan, aknen, såren, ärren, och det är speciellt att plötsligt ha fläckar där den känns annorlunda och ny. Jag kommer på mig med att undra hur det skulle kännas om någon annan rörde där. Någon som inte först tog på sig plasthandskar och efteråt tvättade händerna. När jag är ensam hemma sätter jag upp håret så att fläckarna syns. Fäller ner håret när jag går ut. När jag tänker efter kanske det trots allt var en rimligare reaktion än galenskap, det här med håret. Ännu mer förankrat i det kvinnliga, det vardagliga. Något synligt som borstas osynligt.

Annonser

2 svar to “Kate Zambreno”

  1. M juli 20, 2015 den 8:31 f m #

    jeg synes det er vigtigt det du skriver og det er blevet vigtigt for mig at læse det du skriver.

    jeg kommer i tanke om (hvis du ‘sprænger bloggen indefra): hvordan skal man manøvrere som læser af bloggen? skal man selv klikke rundt og ‘lede efter forandringer’ i de enkelte indlæg?

    • hundra namn juli 20, 2015 den 9:29 e m #

      Det är ett viktigt skrivande för mig också och jag blir glad av att det är viktigt för andra också. Vad gäller frågan om hur man som läsare skulle hantera bloggen om/när den börjar sprängas inifrån har jag faktiskt ingen aning. Kanske blir det uppenbart hur man läser, kanske blir det närapå omöjligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: