Arkiv | juli, 2015

Kate Zambreno

19 Jul

Tidigare i veckan skickade jag för andra gången in översättningen av Kate Zambrenos Heroines (2012). Fortfarande osäker på om den överhuvudtaget håller. Jag har överskridit deadline efter deadline och vid flera tillfällen varit fullständigt övertygad om att det här översättandet skulle göra mig galen. Bokstavligen, tematiskt och symptomatiskt galen. Bli en galen hustru utan make. Bortförd utan att ens ha ett sammanhang att föras bort ifrån. Bortförd utan att ha någon som kunde föra bort mig. Det var väl där det sprack. Att det inte fanns någon som kunde föra bort mig, inte någon som såg och kunde bedöma, benämna.

I stället började jag tappa håret. På vårdcentralen fick jag höra att det ”inte var något anmärkningsvärt” med mina prover och när läkaren tittade på de stora kala fläckarna bakom öronen sa han att jag nog helt enkelt aldrig tittat där förut. ”Det gick i princip från en dag till nästa”, sa jag, ”jag hade sovit i fläta, borstade ut håret och skulle sätta upp det igen på samma sätt. Och då såg det helt plötsligt ut såhär”. Han tittar på mig som om händelseförloppet vore fullkomligt orimligt. ”Oroa dig inte”, säger han, ”oroa dig inte. Lova att inte oroa dig.”

Jag lovar. Att inte oroa mig.

En person sa en gång till mig att jag skulle sluta säga ”nej” hela tiden, ”börja säga ja” föreslog han. ”Jag säger alltid ja”, svarade jag, ”det är bara det att jag aldrig får någon fråga”. När jag väl ett par år senare började få frågor förstod jag säkert femtio procent av gångerna inte att det var frågor. Men när jag förstår säger jag ja. Jag säger ja och ja och håller på att gå sönder på kuppen.

Jag minns inte när jag senast skrev någonting som bara var text. Som bara var min text. Som inte skulle någonstans, inte hade en redan överskriden deadline. Och samtidigt vet jag att det egentligen inte är det skrivandet som är mitt. Jag vill inte hålla texten för mig själv. Håller jag texten för mig själv blir det ingen text.

Efter att jag hade hållit föreläsningen ”Translating Heroines – en föreläsning om att vara sig själv” på CLT i Stockholm i våras kom en person fram efteråt och sa att han hade sammanfattat den med ett ord. Så fick sammanfattningen på en lapp: ”Ensammanhang”. Någonstans är det en av de mest exakta läsningar jag någonsin har fått och jag tyckte att det var skönt att tänka sig motsatsen till ensamhet inte som kollektiv utan som just sammanhang, att det på något sätt kändes mindre uteslutande. Tidigare har de bästa läsningarna ofta handlat om det texten inte gör, om det säkra språket som samtidigt döljer ett osäkert jag. Vilket förhållandet är mellan det intellektuella och det personliga. Och intill förbannelse det där, hela tiden så stora anspråk och jag känner redan till all kritik som kommer och inte kommer men borde komma, är själv min egen bästa (och därmed sämsta) läsare. Men att göra någonting litet, avgränsat, enkelt, det kommer liksom inte för mig. En annan gång fick jag höra att kanske var mitt projekt att skriva samma manus om och om igen. Så snart det var färdigt och jag insåg att det inte hade lyckats skulle jag börja om. Det finns förstås någonting både vindlande och tröstlöst i det här. Och det är ju också det jag i någon mening gör. På den här bloggen inne på tredje vändan av Hundra namn. Sedan tidigare finns det åtminstone två avslutade versioner. Egentligen tror jag att tanken om ett utvidgat författarskap är min form, snarare än boken. Bara synd att det ska vara så svårt att läsa.

Jag minns inte om jag redan har skrivit det, men en möjlighet jag tänker mig är att börja spränga bloggen inifrån. Redigera texterna, skriva ut dem. Låta formuleringar stå kvar men genomstryka dem. Byta ut texterna, skriva nya. Utgå från ett inlägg och bara skriva vidare och vidare på det (det här skulle till exempel kunna vara ett möjligt sådant). Det anknyter förstås till en av mina ursprungliga tankar med bloggen som var just att skriva för mig själv offentligt. Jag skrev hundra inlägg och först därefter delade jag.

Jag rör handen över de kala områdena. Huden är mjuk, liksom varm. Jag känner min hud utan och innan, aknen, såren, ärren, och det är speciellt att plötsligt ha fläckar där den känns annorlunda och ny. Jag kommer på mig med att undra hur det skulle kännas om någon annan rörde där. Någon som inte först tog på sig plasthandskar och efteråt tvättade händerna. När jag är ensam hemma sätter jag upp håret så att fläckarna syns. Fäller ner håret när jag går ut. När jag tänker efter kanske det trots allt var en rimligare reaktion än galenskap, det här med håret. Ännu mer förankrat i det kvinnliga, det vardagliga. Något synligt som borstas osynligt.

Anna Axfors

11 Jul

I Anna Axfors och Sara Abdollahis samtal ”Nu kan vi göra vad vi vill” på Kultwatch 10 juli 2015 skriver Axfors angående sin kommande replik i debatten att Aftonbladet ”vill hålla debatten på en principiell nivå men jag tycker inte det är principiella grejer vi pratar om”. Det här är säkert egentligen fel ände att börja i, men jag gråter hela vägen hem från mitt jobb. Jag har idag mer än decennium av erfarenhet av att röra mig utan bok i litterära kretsar. Det går inte att komma ifrån att det gör någonting med en som skrivande person och jag tycker att det är synd att författare som Jack Hildén (Aftonbladet 7/7 2015) och Malte Persson (Twitter 11/7 2015) verkar glömska och oförmögna att faktiskt se att det inte bara handlar om att ickebokpublicerade författare inte jobbar tillräckligt hårt eller är tillräckligt bra respektive kommer att sluta med det så snart de har fått sin första bok utgiven, dvs. att det handlar om att man är ”ung och arg” (själv hatar jag både att vara ung och arg, och hade jag fått välja hade jag bara skrivit poesi, men till slut blev jag såpass gammal (idag 30 år, f. 1984) och ledsen att ilskan var ofrånkomlig). Om utvecklingen inom den svenska litteraturutgivningen kommer att fortsätta på inslaget spår kommer vi snart att vara många med en lika långvarig erfarenhet av att befinna sig i utkanten av den som jag.

Det skulle krävas en mer systematisk genomgång, men låt mig ändå skissera något slags successiv utarmning av Bonniers och Norstedts utgivning av debutpoeter: För tio år sedan var det Modernista som fångade upp många av de debutanter (Martina Lowden, Elise Karlsson, Viktor Johansson, Ida Säll m.fl.) som kanske tio år tidigare hade publicerats på just Bonniers eller Norstedts. (Sedan finns det en framförallt ekonomisk problematik kring just Modernista och debutanter, men jag skulle säga att problemet också ligger i att storförlagen då inte gav ut debutantböckerna men sedan fångade upp senare verk; Bonniers genom Wahlström & Widstrand Johansson och Natur och Kultur Karlsson.) Om Modernista under tidigt 2000-tal var ett slags nav för debuterande författare är bilden betydligt spretigare idag. Poeter som Petra Mölstad (f. 1972) debuterar med Införsel på Förlaget Glas 2013, Emma Warg (f. 1967) med nära darrar ingen hare på Sadura bokförlag (2013), Jeny Rengman (f. 1977) med Huset (2013) och Du kommer rädda mig (2015) på Pequod Press, Hanna Riisager (f. 1980) ger ut sina diktsamlingar på Dockhaveri, senast För Kvalia (2015), Signe Hammar (f. 1980) med Bladtätnad på Autor (2013), Niklas Åkesson (f. 1972) med Sokrates död på CLP Works (2014) och Pernilla Berglund (f. 1982) har gett ut både Tilltar (2012) och Fälla (2015) på Teg Publishing. Är det någon med handen på hjärtat som skulle hävda att dessa böcker inte skulle platsa på Bonniers eller Norstedts, med eller utan redaktionellt arbete? I så fall tänker jag att vi skulle behöva diskutera mer grundläggande litterära frågor först.

Vi befinner oss alltså i en situation där författare födda på inte bara 70- och 80- utan rentav 60-talet som, åtminstone enligt min mening, skulle ha helt självklara platser på de stora förlagen, debuterar på nystartade och/eller mindre förlag. Vi kan förstås aldrig skylla på de författare som faktiskt blir publicerade på Bonniers och Norstedts, samtidigt börjar jag mer och mer nära något slags förhoppning om en kollegial aktivism där också etablerade författare vågade göra det enda som kanske faktiskt krävs: säga nej. Så länge vi är gnidiga medan vi inte får våra debutböcker och senare verk publicerade hos Bonniers/Norstedts men sedan fint spelar med i spelet om att allt är okej när vi väl har ett kontrakt i hamn, kommer denna diskrepans etablerad/oetablerad att bestå. Här är Danmark, som den här diskussionen uppstod i jämförelsen med, en föregångare: en författare som Mikkel Thykier övergick från Gyldendal till Anblik, After Hand och Antipyrine. Något motsvarande har knappast hänt här.

Jag blir dock glad över att en så etablerad författare som Kristian Lundberg ger sig in i debatten. Tyvärr blir jag snabbt besviken på hans ”Poeter stöpta i samma form” i Aftonbladet 9/7 2015. När han nämner förlag som ”kommer att skriva litteraturhistoria” för den samtida lyriken är flera av förlagen sådana som inte ger ut svensk samtidslyrik. Vad har jag som svensk opublicerad poet för hjälp mer än indirekt av förlag som Bakhåll och Ariel? Och varför är listan så pinsamt ouppdaterad? Var är de förlag som trots allt har publicerat debutanter de senaste åren; nedlagda X Publishing, Brombergs och Sadura till exempel? Vidare blir jag både förvånad och ledsen över Lundbergs syn på skrivarlinjer. Jag är övertygad om att vi är många inom svensk litteratur som aldrig hade vågat ta den plats vi idag ändå tar om inte just skrivarlinjerna hade funnits. De svenska skrivarskolorna kommer ursprungligen, precis som Axfors påpekar i samtalet med Abdollahi, från en socialistisk grundsyn och tanke om folkbildning. Med undantag av Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet är det folkhögskolorna som fortsatt har de riktigt bra författarutbildningarna: Biskops-Arnö, Skurup, Öland, Fridhem, Wik, m.fl. Vi kan diskutera hur dessa skolor skulle kunna nå ut ännu bredare, men jag tror att vi får ett problem om vi beskriver dem som lika elitistiska och navelskådande som förlagen med kommersiella anspråk. Till skillnad från andra delar av den litterära världen har skrivarskolorna fortfarande något slags grundinställning där man inte skiljer mellan text och text.

Många som går exempelvis Biskops-Arnö har visserligen en bakgrund inom svensk kulturelit, men det är också här vi som inte har det faktiskt har en reell möjlighet att tränga oss in i det litterära samtalet. Det finns förstås många exempel och mitt är bara ett av dem. Som gymnasist i Skellefteå, från en liten by i Västerbotten, sökte jag till de skolor som fanns listade i Maria Gummessons att skriva börjar här (1998). På Skurups folkhögskola 2003–2005 kom jag för första gången i kontakt med personer som hade föräldrar som var högutbildade; läkare, psykologer och civilingenjörer (sedan tidigare var de jag kände som hade vidareutbildat sig framförallt lärare, någon enstaka präst respektive gått på folkhögskola). När jag läste en termin litteraturvetenskap i Uppsala och senare Litterär gestaltning i Göteborg kom jag också i kontakt med personer som hade föräldrar som var författare och konstnärer. Ibland slår kritiken så jävla fel. När man har ägnat hela sitt liv åt att bli duktig och passera är det svårt att plötsligt inse att den här anpassningen lett till att folk tror att man själv är elitist eller rentav sprungen ur eliten. (En gång hävdade ett av mina ex, själv son till en Dramaten-skådespelare, på fullt allvar att jag fått jobb som museiassistent på Stockholms slott p.g.a. ”kontakter”. Min pappa var vaktmästare på Skellefteå museum när jag var barn, och ja, genom honom fick jag in en fot som stugvärd, senare receptionist på Nordanå kulturcentrum i Skellefteå. Ingen historia är komplett utan sina undantag: Jag älskar min farmor som slutade arbeta i bokhandel och istället blev keramiker på heltid, jag beundrar min pappa som utan mer utbildning än en gymnasial elektrikerutbildning idag är avdelningschef för produktionsavdelningen på Skellefteå museum. Men jag går inte med på en historieskrivning där jag har haft det lika lätt att erövra min plats i det litterära Sverige som till exempel en Jack Hildén.)

En skillnad mellan en som kommer ut kultureliten och en som inte gör det är att den som inte gör det hela tiden är smärtsamt medveten om detta och samtidigt försöker dölja denna medvetenhet. När Jack Hildén på min facebookvägg på ett av mig möjligtvis olyckligt formulerat statusmeddelande skriver att ”jag själv vet att min egen roll som skribent har uppstått tack vare tur och timing (som det alltid är) och väldigt hårt arbete” tänker jag att vi är många som arbetat så otroligt hårt under så lång tid men på grund av kontakter och bakgrund aldrig vågar eller ens förstår hur vi ska hitta den där turen eller tajmingen. Att turen och tajmingen liksom är så otroligt mycket snävare för oss. Jag såg nyligen en författarson stövla in på en uppläsningsscen och säga: ”Jag är X:s son, här är en dikt jag skrev på bussen på väg hit.” Hur ska vi som har haft en betydligt längre resa till att ta oss dit vi är hantera att ni antingen blundar för era privilegier eller så uppenbart outar dem, när vi hela tiden skäms skäms skäms för att vi vågar ta de steg vi faktiskt vågar ta. Vågar säga: Här är min allvarliga dikt, mitt stela manus, jag har ägnat mycket tid åt dem, jag tål kritiken, men jag behöver era ögon.

Dagen efter att jag retweetar Anna Axfors ursprungliga artikel ”Svenska förlag sviker de unga poeterna” börjar en av Bonniers förläggare att följa mig på Twitter. Jag följer artigt tillbaka. Egentligen hade jag velat skriva att ni var för långsamma. 2012, om inte tidigare, skulle ni ha börjat jobba aktivt med mig som författare, den gången ni refuserade mig med orden: ”Jag skäms verkligen över att ha låtit dig vänta så länge på ett besked från oss angående ditt manus. […] Tyvärr kommer jag nu slutligen med nedslående besked. Jag tycker att ditt manus är mycket fint genomfört, och det skulle verkligen förtjäna att publiceras, men med det utrymme vi har för ny poesi i vår utgivning låter det sig tyvärr inte göra.” Hade ni menat allvar med att ni ville ge ut mig hade ni inte lämnat mig ensam då (jag slutade, visserligen lite beroende på vad man menar med att ”skriva”,  skriva efter detta).

Om man jämför Danmark och Sverige är det inte bara själva utgivningen som skiljer sig åt utan även att den bok- och ickebokpublicerade författaren ligger närmare varandra i Danmark. Särskilt den upplästa scenen delar man i Danmark på ett helt annat sätt än i Sverige. Det hade varit intressant att se statistiken över de litterära scener som trots allt finns här: Hur ofta har Forum, Forum för prosa och poesi, Göteborgs poesifestival, Stockholm literature, CLT, 10TAL evenemang, Littfest, Rum för poesi m.fl. upplåtit scenen för uppläsningar av författare utan bok? Hur ofta har det skett på lika villkor, dvs. utan skydd av termer som ”debut”, ”nya röster” etc.? Varför är det i uppläsningstillfället viktigt att skilja på den som har gett ut bok från den som inte har det? (Själv har jag bara de senaste två åren blivit inbjuden ett flertal gånger till att läsa skönlitterär text i Danmark. I Sverige har det hänt två gånger under tio år: 2005 (om jag minns rätt) i Malmö och 2014 i Umeå. Jag har aldrig blivit inbjuden att läsa poesi i Göteborg där jag bor sedan 2009.) Jag kan inte nog hoppas på att detta är en av de saker som Göteborgs litteraturhus nya konstnärliga ledare Jesper Brygger kommer att jobba på att överbrygga och förändra.

Jag tänker också på den allmänna kollegialiteten mellan etablerade och oetablerade författare. Alla de bekanta och vänner jag har som är bokpublicerade, skriver kritik och på andra sätt har makt i den litterära världen: Hur ofta föreslår ni tidskrifter och publikationer från mindre förlag för recension i de tidningar ni verkar som kritiker i? Vad gör ni för att i era fora, för era förläggare och vänner, lyfta fram oetablerade författare och t.ex. litterära bloggar som ni de facto läser? När valde ni senast att skicka vidare en litteraturenkät eller ett uppdrag ni inte hade möjlighet att göra till en ickebokdebuterad kollega? Om ni inte minns eller det rentav aldrig hände är det dags nu.

På samma sätt måste vi som har förmånen att vara redaktörer för tidskrifter, ofta själva aktiva som poeter och prosaister, bli bättre inte bara på att ur obeställt material anta oetablerade författare utan även aktivt bjuda in författare som inte publicerats i bokform. Varken i tidskriftens eller uppläsningens sammanhang spelar faktiskt boken någon roll.