Arkiv | mars, 2015

Julia Pennlert

27 Mar

”Långsamhet och Skrivande är ett par som ofta ses ihop. Är deras kärlek en modern myt? Eller en realitet? Med en mun säger de: Hur länge till har jag råd att skriva? Och hack i häl tassar Skulden. När Tekniken erbjuder omedelbarhet blir det vi som gör oss skyldiga till fördröjningen. Tekniken säger: Det finns inga gränser. Vårt motstånd sätter gränsen. Det är obekvämt.

Är det bara unket konservativt att hålla på gränser? Som att göra åtskillnad på realtidsskrivandet i sociala medier och manusskrivandet där man successivt frigör det som man vill ha sagt innan man delger det för någon annan?”

Så formulerade vi oss, jag och mina dåvarande redaktörskollegor Anna Sandwall och Sigrid Nurbo, i inledaren till den litterära nättidskriften Ett lysande namns långsamma-blixtsnabba dubbelnummer. När det nu publicerades. För några år sedan. Ett lysande namn startades av Viktor Johansson 2006 och tidskriften har i princip sett likadan ut sedan dess. Den har samma layout, samma mer eller mindre halvtaffliga html-kodning, kommit med misstänkt papperstidskriftslika hela nummer, nästan alltid temanummer. Numren räknar idag till sammanlagt 26, ingenstans ser man vilka som publicerades när, ibland skymtar spår av vilka som ingick i redaktionen för vilka nummer. Humornumret har länge varit försvunnet, på dess plats endast meddelandet: ”Humornumret var det svåraste numret av allihop att få ihop. Vi refuserade så mycket att det blev en bonzai; en liten miniatyrfyr. Men det som lyste var hard to the core. // Tyvärr är numret tillfälligt försvunnet. / Vi letar med ljus och lykta. // red”. Vi efterlyser, i det senaste syntetiska numrets utgång, efter just humorn: ”Har vi något troget fan som har sparat ner det i sin helhet?”

I Flashbacktråden ”Bortslösade skattepengar …. http://fikssion.se/” får Ett lysande namn följande kritik: ”Den här är inte mycket bättre, knäppare sida får man leta efter. Jag fattar inget av navigeringen och vad är det för skitvideo på sida 1? Men jag antar att det är deras grej. Vara ’annolunda’. http://www.ettlysandenamn.se/ (50 000 kr)”.

En av mina litterärt bästa vänner hade precis gett ut sin första bok och vi hade firat den med sockervadd och kollektivtext med fjorton röster och satt nu i en lägenhet på efterfest. Det var sent och jag hamnade bredvid en som jag bara kände till namnet, som bara kände mig till namnet. ”Det är intressant”, sa hon, ”hur du har valt att hålla på med litteratur på andra sätt än de vanliga.” Jag frågade henne vad hon menade och hon svarade någonting med att jag ju inte gav ut böcker utan hade en annan litterär praktik. Det var formuleringen ”valt att” som slog mig. På den tiden hade jag fortfarande, om jag hade fått välja, valt att ge ut bok efter bok med ett par-tre års mellanrum. Ett traditionellt författarskap. Idag har jag formerat min litterära verksamhet – skrivandet, översättandet, redaktörandet – på sådana sätt att jag fullständigt har omöjliggjort någonting så linjärt.

hundra namn är sedan många år min urtext. Jag vet inte om jag längre tänker att det är en möjlig bok, men allt jag gör härrör på något sätt från detta projekt, komplex, språkteori. Jag startade wordpressen hundra namn hösten 2012 och bestämde att jag inte fick länka till den, alltså inte dela den med någon, förrän jag hade skrivit hundra inlägg. Det var ett skrivande som på en och samma gång var fullständigt offentligt och helt och hållet privat.

Jag skriver från krafter som hybris och hybrid,

med hjälp av mina hjältinnor, för tillfället

Kate Zambreno (vi måste vara våra egna,

ingen verkar beredd att vara det för oss),

i former som ser ut som system och till mina systrar,

i genrer som namn och genre,

med titlar som titel och namn.

Likställer alla dessa,

inte konstigt att det blir svårt.