Arkiv | december, 2014

Erik Mesterton

18 Dec

Av alla böcker jag äger är fyra nummer av den litterära tidskriften Seven från 1938 och 1939 kanske dem jag värdesätter allra högst. På sidan Magazine Issues läser jag att tidskriften sammanlagt utkom i fjorton nummer mellan 1938 och 1940, och det är då de fyra första numren jag har. I ryggarna har häftklamrarnas rost spridit sig ut över pappret och när jag har testat att kopiera omslagen följer sjuorna i bakgrunden inte med. I de två första numren finns Anaïs Nin publicerad. I det allra första presenteras hon med raderna: ”lives in Paris, writes in French and English ; Henry Miller recently introduced her diary, from which this is an extract, in The Criterion in his article, ‘Un Etre Etoilique’ ; this is her first appearance in an English magazine.”

Mina exemplar av tidskriften lär ha tillhört Erik Mesterton, enligt personen jag fick dem av. Den senaste veckan är detta två av de saker jag har tänkt på. Jag har tänkt på Nin som någon som bor i Paris och skriver på franska och engelska, och jag har tänkt på litteraturens behov av författare som Mesterton. Jag har tänkt att med en person som Mesterton börjar man lätt formulera saker som ”hans betydelse för den svenska litteraturen”, när det i själva verket snarare är som Birgitta Trotzig skriver i sitt efterord till samlingsutgåvan Speglingar – essäer, brev, översättningar: ”Somliga föds skapare, andra mottagare – utan tvivel. Men somliga är mottagare på ett så extremt skapande sätt att det med särskild tydlighet framgår hur det i verkligheten bara rör sig om förgreningar från samma rot – som är den mänskliga livssensibiliteten, känsloförmågan i allmänhet.”

Det är möjligt att tänka sig författarskap som inte är linjära diktsamling för diktsamling eller roman för roman. Författarskap där exempelvis sådant som hur och var texter publiceras i tidskrifter spelar en helt avgörande roll, inte som en väg någon annanstans utan som en del av själva kärnan i författarskapet. Jag är hemskt tacksam gentemot tidskrifter som Ord & Bild och Provins som har publicerat mig när ingen annan har velat göra det. Det går att tänka sig författarskap där själva det att vara tidskriftsredaktör inte skiljer sig från att vara författare.

I ett nu alldeles snart kommande nummer av Ett lysande namn skriver jag och Viktor Johansson i inledaren att ”[v]i klär oss i polyester, polyeten, polypropen, polyamid/nylon, neon. Sedan klär vi av oss. Smetar lightsaft över våra kroppar, skjuter in elektriska leksaker i varandra.” Direkt vi har skrivit det skriver vi till varandra att vi kan fira att vi är en kulturtidskrift som kan skriva så. Tryck kostar, det är sant. Men andra saker som också kostar är det litterära, koncept, arvoden, att leva förbi den första entusiasmen.

Annonser