Arkiv | oktober, 2014

Helena Fagertun

10 Okt

Kate Zambreno

zambreno-1

Min namne på nätet

Men som vanligt är jag ensam. Jag har ingen som ringer och om någon ringer svarar jag inte. Jag klickar mig runt till morgonkaffet. Jag är mitt fiktiva andra jag. Ergo alter ego. Jag är min namne på nätet.

Blyerts är arkivbeständigt på ett liknande sätt som internet är.

Jag skriver meningen som en statusuppdatering, väntar på att någon ska gilla. Rädd för en dum kommentar. Jag skriver samma mening med penna på mitt papper. Jag raderar båda. Borde kanske dröjt ett tag.

Jag söker på ord som eraser eller rubber efter sudd och kautschuk. Det är en historia bland de glömda. När munkarna fick bröd att sudda med åt istället upp och kunde på så sätt vara mer skärpta och skriva mindre fel.

Som vanligt är jag ensam. Det är ingen som ringer och skulle någon mot förmodan ringa är jag usel på att svara. Jag dricker kopp på kopp och sonderar runt i mina hyllor. Jag är vid sidan av den som skriver och suddar också en som läser. För vem är jag en dåre. Jag läser och jag glömmer. Jag är morgontrött som få. Jag lever ensam och stiger därför sällan upp i tid. Jag tror mig sova tröttheten ur min kropp men tröttheten har varken kropp eller gräns.

Jag kunde kalla tröttheten med allehanda namn men den skulle ändå inte komma till mig. Tröttheten lider av att inte minnas. På ett examensprov hörde jag om en student som blandade ihop orden anamnes och amnesi. Varje namn som tröttheten får gör den till ett ödem. Jag klunkar vatten i sömnen. Tröttheten kan inte beskrivas. Den är sömlös i det den icke är och icke mera icke är. Ändå förväntar jag mig räkna stygnen i det tröttheten icke är som en broderad sten. Bara den som kommer undan lyckas säga någonting substantiellt om den. Tröttheten i orden förblir därför ett hycklarskap och förbannad lögn. Tröttheten – Jag tror den slutar där.

Det är vardag och ingen bryr sig. Jag undrar ofta hur länge det skulle dröja innan någon av dem som jag räknar som vänner kontaktade mig om jag inte gjorde det först. Ett par veckor känns inte som en okvalificerad gissning. Varför min relation till Lui är den som skiljer sig ut är för att den är en relation i språket. En relation i riktning till. Varje dag ett nytt spörsmål. Nya försök till svar, i teorin och till praktiken.

Översätter du också citaten? frågar han en dag. Jag inleder med ett citat men säger sedan att jag sällan överhuvudtaget citerar rakt av. Den ynnesten har inte jag svarar han följaktligen. ”Gradually from naming an object we advance step by step until we have traversed the vast distance between our first stammered syllable and the sweep of thought in a line of Shakespeare.” Det är ur The Story of Helen Keller’s Life säger jag.

Stämmer det som det är sagt att det man inte kan tala om måste man. Stämmer det att den sista replik som fälls handlar om att hädanefter kvarstår. Hur tala om i det träd som redan fällts. Tampas med att stammande i talet och därför tvingas skriva det. För att behålla det. Hålla talet i handen som en liten fågel i skogen.

O-o

Idag är O-tidskrift en o-tidskrift. Jag vet inte om det är någon av er som minns den. Knappar man in adressen www.otidskrift.se hamnar man på en sida som heter Tidens skrift med undertiteln ”Tidernas webbplats”. Längst ned på sidan står följande: ”Letar du efter bra webbsidor kan du hitta det här. Har du någon sajt du inte hittar på denna sida får du gärna lägga in den på lägg till webbplats.” Jag hittar som sagt inte O-tidskrift på denna adress, denna sida längre, men utgår ifrån att det inte är den tidigare domänägarens sida som åsyftas med ”någon sajt du inte hittar på denna sida”.

O-tidskrift hette heller aldrig egentligen O-tidskrift, den hette bara O-. Jag minns – troligtvis från ett inlägg på O-, vilket jag dock inte kan vara helt säker på eftersom det inte ligger kvar på nätet – i ett återgivande av när O- ansökte om utgivningsbevis, ett ISSN-nummer, och oförståelsen för namnet, att en tidskrift bara kunde heta en bokstav och ett bindestreck. Tidskriften i namnet var liksom själva genren. Jag minns inte om oförståelsen också rörde att den låg på nätet.

Det finns spår av O- på nätet. Den här delen av det här seminariet handlar om tidskriften. För prefixet o- se O-ord. Tidskriften O- fanns mellan 2004 och 2007. 2006 fick den pris för ”Årets nättidskrift” med motiveringen ”Årets nättidskrift förenar till synes utan ansträngning lek och ironi med stenhård självmedvetenhet och stora pretentioner. Med tydliga skribentröster som ömsom talar i kör, ömsom i dialog med varandra och omvärlden har de tillfört den samtida litteraturen något unikt. Detta serveras i en form som är underfundig, spännande och långt ifrån självklar. Årets nättidskrift leker och regerar.” Idag delar inte längre Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter ut något särskilt pris till nättidskrifter: Ett lysande namn, som jag snart ska prata om, fick priset ”Årets kulturtidskrift” 2010 och nätbaserade tidskrifter som fikssion och Populär poesi har senare nominerats till samma pris.

O- har varit viktig för mig, för min litteratursyn och inte minst min syn på det svenska litteraturklimatet. Det är både signifikant och lite försmädligt att det enda jag konkret kan referera till kring O- idag är sådant som inte egentligen är O-: artikeln på Wikipedia eller Tidskrift.nu, en liten remsa med o-ord minus o som O- delade ut på Bokmässan 2005, det nummer av Lyrikvännen som O- gjorde 2006 som var en uppdaterad version av Alf Henriksons Verskonstens ABC. Jag kan citera Martina Lowden, som tillsammans med Elise Karlsson startade O-, när hon i en intervju i Expressen 2006 säger saker som att ”[s]nille och smak är en bra och beprövad utgångspunkt. Åtminstone om man då och då kombinerar den med motsatsen” och att O- var tänkt att vara ”en korsning av OEI och Veckorevyn”. När jag tänker på O- tänker jag på en viss typ av energi. Och jag tänker att jag idag i mycket i den svenska litteraturen saknar den.

Delar av O-:s redaktion kom snart att förknippas med förlaget Modernista som startade i samma veva. Av de fyra i redaktionen för O- – Martina Lowden, Elise Karlsson, Viktor Johansson och Therese Bohman – är den sistnämnda den enda som inte debuterade på just Modernista. Inte minst Lowdens debut Allt (2006) lanserades stenhårt av förläggaren Pietro Maglio, vilket också är inskrivet i boken: ”Det kan bli en karaktär av mig. […] Och det är helt upp till mig vem jag vill framställa mig som.”

Kapslar

kapslar

Jag säger något om törsten som inte är ett vatten. Jag säger något om jorden som inte är en rening. Jag säger något om förlåtelsen som inte är en hand. Jag säger något om kartan som inte är ett gränssnitt. Jag säger något om tystnaden som inte är ett knyst. Jag säger något om hoppet som inte är en lampa. Jag säger något om kärleken som inte är en dikt. Jag säger något om tiden som inte är en karantän.

Ett lysande namn

humor

2006, alltså i slutet av O-eran och ett år innan Kapslar kom ut startade Viktor Johansson nättidskriften Ett lysande namn, den till dags dato förmodligen längst levande i svensk litteratur. Den första tiden drev han tidskriften ensam, sedan tillsammans med Anna Sandwall. Andra lysande namn som varit med i redaktionen: Sigrid Nurbo, Athena Farrokhzad, Alan Asaid och Lyra Ekström Lindbäck. När jag kom in i redaktionen 2010 plaskade jag rakt in i en ankdamm. Söker man på ”Ett lysande namn” på Google går en av de första träffarna till Ekström Lindbäcks blogg Utrymme och inlägget ”Ett lysande namn censurerar efter påtryckningar”. Jag kommer inte här att ge mig in i den diskussionen, men jag har alltid tänkt att det finns någonting i Ett lysande namns redaktionella process som både är tidskriftens styrka och svaghet.

Ett lysande namn tar egentligen inte konsekvenserna av vad det innebär att vara nätbaserad. Tidskriften har i princip sett likadan ut sedan den startade 2006. Den har haft samma layout, kommit med misstänkt papperstidskriftslika hela nummer, nästan alltid temanummer. Alltsedan första numret har en återkommande publiceringsform varit triptyken – en text omgärdas av en ingång och en utgång. Detta att texterna smittar av på varandra, att vi publicerar etablerade och oetablerade författare sida vid sida med en ambition om att inte göra någon skillnad på dem, skillnad på hur deras texter läggs fram, samt att det redaktionella arbetet formas av det aktuella numrets tema och sedan sipprar in i det är några av de saker som gör att jag fortfarande tycker att vi – idag utgör jag och Viktor Johansson hela redaktionen – har någonting att föra till det litterära tidskriftssamtalet, må det så föras på papper eller nät. Jag åker pendeltåget i inledaren till ett av våra mastodontnummer, det som har tema långsamt–blixtsnabbt.

Vi är för långsamma, publicerar för lite per år. Varje år tror jag att nu drar Kulturrådet in vårt produktionsbidrag. Hittills har vi klarat oss, klarat oss just på grund av mastodonterna, förra året månader före 10TALs nummer på tema gurlesk frågade vi vad materialet var.

Nu tar jag de 3 + 1 frågor jag fick inför seminariet och besvarar dem:

Vilken plats har litteraturen i din(a) verksamhet(er)?
Sedan ett par år försörjer jag mig som arkivarie, vilket jag tänker låter som om det skulle kunna ha mer kopplingar till skrivandet än det faktiskt har. Min nuvarande chef har som mission att jag ska börja använda LinkedIn aktivt. Vi har det som en stående punkt på våra 1:1-samtal. Ibland tänker jag att jag skulle försöka förklara varför det inte är fullt så enkelt. Jag har en smått bisarr meritförteckning som jag alltid måste anpassa för att inte verka helt spretig och/eller nördig. Jag har totalt fyra år av skrivarlinjer (Skurups 2003–2005, Litterär gestaltning 2008–2010), en kandidatexamen i Allmän språkvetenskap, halvannat år av studier i Jämförande indoeuropeisk språkforskning med fokus dels på på vedisk sanskrit och dels på en inriktning som väl bara en handfull i världen sysslar med; komparativ poetik, en massa andra universitetspoäng i spridda ämnen. Därutöver har jag jobbat inom museivärlden (Skellefteå museum, Stockholms slott) och nu som arkivarie. Jag har översatt tillsammans med Helena Eriksson (Anaïs Nins Incestens hus som utkom på Sphinx förlag 2009 och Anna Kavans Kliniken som publiceras på Förlaget Glas nu i höst) och nyligen på egen hand Helen Kellers Mitt livs historia som utkom på Bakhåll i augusti. Jag är som jag redan har nämnt med i redaktionen för Ett lysande namn och står också som ansvarig utgivare för tidskriften. Sedan i våras är jag ledamot i styrelsen för Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr.

Hur tänker du att din(a) verksamhet(er) påverkar litteraturens plats i samtiden?
Jämfört med många oetablerade som jag känner eller inte känner har jag stora privilegier i den samtida svenska/nordiska litteraturen. Jämfört med många etablerade som jag känner eller inte känner har jag det inte. Jag vet att många av mina bokpublicerade vänner och bekanta som annars inte läser litterär text på nätet läser min blogg. Samtidigt, trots att deras litterära makt sträcker sig betydligt längre än så, ger dessa personer inte den mer än låt säga en länk ibland. De säger att de önskar att bloggen blev en bok, men drar aldrig in min text i den samtida offentliga litteraturen. Jag vet vilka personer jag kan skicka mina manus till på vilka förlag och att jag kommer att få ordentliga läsningar och ursäkter för att det inte ges ut. Jag refuserar och antar texter till Ett lysande namn. Jag kan skicka texter till vissa tidskrifter och veta att jag kommer att bli läst. Jag kan skicka texter till andra tidskrifter och veta att de skiter fullständigt i dem och mig. Jag har/är ett namn som den litterära världen blir nervös av. Det händer väldigt ofta att personer inte vet om de borde känna till vem jag är eller inte. Jag är fullständigt less på att förklara mig.

Vad lägger du in i begreppet samtidslitteratur?
En annan gång när jag fick en liknande enkätfråga avslutade jag svaret med: ”Själv tycker jag bättre om att läsa dagens svenska litteratur än att tycka saker om den.” Jag håller fortfarande med mig själv om detta svar.

Ett alternativt svar skulle förstås vara: läs Kate Zambrenos Heroines (2012). Den har gjort mer för mig än jag tror någon annan bok. Den binder ihop det samtida skrivandet på nätet och i bokform med litteraturhistorien innanför och utanför kanon på ett sätt som är fullständigt mindblowing. Jag har skrivit om henne i ”Flickor och kanoner – ett försök att skriva en av Kate Zambrenos essäer”.

Hur tänker du att litteraturen påverkar din(a) verksamheter?
I väldigt hög grad. Jag är ingen teoretiker, men jag har heller ingen fantasi. Jag föreställer mig att jag i den ultimata texten skrev mig in så mycket i någon annan författares språk att mitt eget helt utplånades. Den text som jag känner mig absolut mest nöjd med är en essä om Tage Aurell som jag skrev på uppdrag till Ord & Bild #5 2012. Där kände jag å ena sidan att jag verkligen lyckades komma djupt ned i Aurells språk, och å andra att jag därifrån började tänka på nya sätt. Efter att länge ha haft tystnaden i texten som en måttstock började jag nu istället leta efter gråten: ”En samling noveller, en romanbok — Den, berättelsen. Läser alla gånger dessa sjangrer som brev när ensam. Vid det här laget förstår hon överhuvudtaget ingenting. Gråten slår i stället som ett hål igenom språket.”

Hundra namn

https://hundranamn.wordpress.com/2013/03/03/blod/

Den siste blogpost

Heroines

zambreno-2