Arkiv | juli, 2014

Sheila Heti

14 Jul

Det verkar fullständigt skört att jag får frågan om hur det går med kärlekslivet. Jag har inte ens något socialt liv att tala om, vill jag säga men säger jag inte. Jag åker hela tiden iväg för att stå ut med mig själv. Jag är ingen vidare vän. Jag är bara mina prestationer. Jag är mina mer eller mindre misslyckade prestationer. Jag är mitt huvud som jag går upp i.

Jag tänker på scenen i Sheila Hetis How Should a Person Be? (2012) där hon säger upp sig från sitt brödjobb på frisersalongen, blir satt i stolen för att få slingor i håret liksom en avskedspresent och då börjar ångra sin inlämnade uppsägning (”it was so ridiculously easy to end things!”) men sedan inser att håret är färgat i en torr grå nyans (”not a pretty soft white like Marilyn Monroe’s or an Andy Warhol silver.”) Hon går ut.

”I felt like I had been erased, like no one would ever look at me again.”

Jag har ambitioner. Alla springer om mig. Jag kan inte springa, har aldrig kunnat. Jag skriver saker som inte blir till saker. Jag kan inte säga att det var såhär jag hade tänkt att det skulle bli, men jag ser att det finns saker i hur det har blivit som intresserar mig mer än hur jag hade tänkt att det skulle vara. När jag skriver att det är viktigt för litteraturen att jag inte är i något förhållande medan jag skriver specifika texter är det förstås ett sätt att klara av att inte vara i något förhållande. Klamrar mig fast i ovetskapen om språket. Utanför gemenskaperna. Det är som om jag inte kan föra mig och inte inte kan föra mig. Som att jag i bästa fall kan vara litterärt våghalsig, men det är det.

Jag har fullständigt blandat ihop livet och litteraturen och satt ett nät däremellan. Det är mig så fjärnt när folk säger att de läser bloggen och att de önskar att det var en bok. Jag kommer hela tiden på mig att stå och förklara saker som är så uppenbara om man bara hade läst mitt författarskap. Vilket alltså låter sig göras. Men det är som om folk inte klarar av att läsa om det inte är snyggt textpaketerat.

Liv skriver till mig att hon IRL är till en fest där en person som jag känner också är. Den person som jag också känner skriver till mig att han är till en fest där också Liv är. De pratar inte med varandra. ”Det här känns symptomatiskt för så mycket”, skriver jag till båda.

När jag ska skriva själ skriver jag alltid själv. Det är mitt enda återkommande skrivfel.