Arkiv | maj, 2014

Ariana Reines

25 Maj

Jag läser Ariana Reines bok som heter och inte heter As a Wife Has a Cow med nagellack i exakt samma nyans som titlarna.

Det är dags att skilja på vad som har utelämnats och vad som har blivit över och vad som aldrig fanns där från början.

Anta att jag ljuger.

Jag vet inte var jag börjar eller slutar.

Ibland låter jag ord betyda vad de betyder utan att ta reda på vad de betyder.

Ibland ligger jag och tänker tankar till slut som jag har tänkt många gånger tidigare. Jag vill att allt ska vara annorlunda. Jag lovar mig själv att det är viktigt att jag inte är i något förhållande innan jag har lyckats skriva Hundra namn som bok klar. Viktigt att jag inte skriver någon bok innan den är klar.

Mercury har Reines en avdelning som heter ”LEAVES” och en som heter ”SAVE THE WORLD”. Det är fucking briljant på det enkla sättet.

Hon skriver en dikt som ligger så tätt på verkligheten att de ibland överskrider varandra och byts ut. Om jag bara kunde göra det i någon grad.

Jag tänker på personer jag skulle vara intresserad av om det inte vore för att de aldrig skulle vara intresserade av mig.

Jag vill inte ha något du i dikten för att inte ha ett du i dikten innebär ett ännu starkare du i dikten.

När någon säger att min litteratur är så litterär och svår vill jag bara svara läs mellan raderna.

Vill tömma mig själv på språk.

”Trouble needs a home, girls”.

Jag vill inte avslöja hur jag lever för om jag måste ändra det kommer jag aldrig kunna skriva.

Dikten har ingen ordning.

Jag är smartare än de flesta men jag tappar fullständigt bort mig själv när jag måste tala. Jag börjar säga ord som om de hade betydelser de inte har. Jag säger att det finns ett ord för detta men jag kommer inte ihåg vilket det är.

Vill få dikten att leva eftersom jag i verkligheten är död. Och vill att det ska förbli så.

Dikten är i världen därför är dikten en del av världen.

Vilken värld skriver jag i och vad händer med den.

Allt jag väntar på kan jag inte vänta på.

Jag är de ord jag säger och de ord jag inte säger.

Vi är alla så svaga.

Jag tänker på människor som aldrig är ensamma. Vad de har missat jämfört med vad jag saknar.

Jag skriver det här för att förlora dig.

Annonser

Pontus Lindh

2 Maj

Som poet är Pontus Lindhs absolut största problem att han älskar språket. När han nu, efter fem diktsamlingar på det egna Alavas Förlag och som redaktör för antologin MEN – mannens frigörelse från mannen (Weyler förlag, 2012) ger ut sin egen ordbok, under titeln Appendix (2014) och på det nystartade (egna?) förlaget Klorofyll, utgör den alltså, oavsett vad den utger sig för att vara, näppeligen en konceptuell bearbetning av SAOL. Jag tänker på stora delar av strukturen i Martina Lowdens Allt (2006), på den banbrytande nättidskriften O- (2004–2007) och O-s Lyrikvännennummer ”Verskonstens ABC” (2006), som på samma gång föregångare som motpoler till det Lindh gör i sitt Appendix. I boken lyfter han också fram Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, ”en korsbefruktning av Saob och Saol, [som] är värd sin vikt i bläck”, den också i min mening mest användbara svenska ordboken när man vill veta vad ett ord betyder (och inte hur det stavas och böjs (SAOL) eller vad det tidigare har betytt (SAOB)). Vad orden i Appendix betyder har jag sällan haft behov av att veta, och det är utifrån en annan konnotation av ordet betydelse som Appendix ord definieras.

Pontus Lindh är väl medveten om att hans namn betyder ’hav’ (pontusprocessen är också ett av uppslagsorden i diktsamlingen: ”Pontusprocessen […] är havets återerövrande av land. Det kan ske långsamt, ja till synes under hundratusentals år som om det i själva verket är land som erövrar hav […] men havet stiger, var så säker – en ostoppbar rörelse som kommer leda till att hav återför land till hav”) och att ”[d]en ätt som stavar lindh utan h är falskmyntare”.

Det uppenbara rådet man vill ge Lindh är ”cut the crap”, eller som det brukar heta inom litteratursvängen, ”kill your darlings”. Problemet med ett sådant råd i detta fall är att Lindh bara har darlings, och det skulle därför inte bli någonting kvar av dikten om han dödade dem. Det finns en överhängande risk att rådet man istället ger handlar om vilka av Lindhs teman som är viktigast. I Eva Ströms recension ”En svår balans att hålla”Sydsvenskan den 19 april 2014 ser hon hur han balanserar risken med det konceptuella upplägget med att ”bryta in mer biografiskt med personliga uppslagsord som kan handla om relationen till fadern eller modern eller en genomgången depression. Svårigheten kommer förstås i avvägningen mellan det mer utåtblickande encyklopediska och det mer självbiografiska.”

Jag menar att ”det utåtblickande encyklopediska” är lika inåtblickande som diktsamlingens mer personliga delar: det finns en direkt koppling mellan hur fadern och framförallt modern är en del av jagets historia, och hur poetens språk är en del av språkets, litteraturens och myternas historia. Jag förstår infallet att säga att det är de personliga delarna av diktsamlingen som är starkast, och där Lindh skulle nå djupast om han började gräva. Men ju mer jag läser desto mer osäker blir jag. Jag tror nämligen att om han lyckades med detta skulle det bli en diktsamling som har skrivits många gånger förut. Jag har följt Lindhs författarskap alltsedan debuten med borrprover ur tystnaden (2005) och det som hela tiden slår mig är att jag vill tycka att det är sämre än det är. Receptionen av hans tidigare böcker har jag nästan utan förbehåll spytt över. Det har lyfts fram dels att han skriver i skuggan av de stora förlagen och ”muta[r] in sitt alldeles egna hörn i den svenska lyriken”, och dels att lekfullheten i dikterna blir meningsfull först när allvaret blandas in. Jag är rätt övertygad om att inget av detta har varit Lindhs avsikt. Jag tror att han alla dagar hellre hade velat bli utgiven på något av de stora förlagen och jag tror också att han hellre än att hela tiden vara tvungen att balansera mellan skämt och allvar hade varit antingen den seriösa poeten eller den konceptuella.

Men han kan alltså inte annat och även om han ibland lyckas med balansen når han aldrig hela vägen fram. Det är här min läsning borde börja. För att citera ett uppslagsord, eller för att kalla det dikt:

patetisk [-te´-] adj. -t -a • På min tjugotvåårsdag fick jag av mina bröder och deras respektive Bruno K Öijers Det förlorade ordet. Därefter blev jag aldrig densamme. Samlingen, i mitt tycke en av 1900-talet bästa svenska diktsamlingar, fick mig att inse vad poesi kunde vara. När jag skulle till att skicka in mitt första diktmanus till slakthusen i Stockholm, Gå bortom dig själv, lade jag till min mellannamnsinitial, alltså stod det Pontus E Lindh som författare. Ack och ve, en patetisk ung man, minst sagt.

Ack och ve, fortfarande lika manligt ungdomspatetisk idag, vill jag direkt svara honom. Jag undrar om det skulle vara möjligt att gå in i det personliga på ett annat sätt, ett sätt som inte är kärleken, döden eller nedstämdheten; inte konceptet, språket eller orden – utan just det egna patetiska, den egna skammen över allt det han vill vara och skriva men inte lyckas med. Nu räddar Lindh sig själv genom det här balanserandet: han klipper hela tiden av. Jag ser det som en gardering och irriteras. Nästa ord:

paulun [-u´n-] s. -en -er • Himmelssäng. Sänghimmel. Också: Att hitta drömmens kurs utifrån Polstjärnans position på sänghimmelen.

Detta är uppenbart också patetiskt. Och det trots att bokstaven E har försvunnit från hans namn. Jag tänker att det inte är diktsamlingen Gå bortom dig själv som jag längtar efter, utan att Pontus Lindh faktiskt gick hela vägen in i sig själv. Jag tänker plötsligt att det handlar om mängd, att han inte slutar uppslagsordet med ”en patetisk ung man, minst sagt”, och att han vid vägs ände inte förstår att vägen börjar där utan att han istället faktiskt fortsätter skriva där. Att ordet eufemism inte ingår som uppslagsord i Appendix förvånar mig inte, det hade varit potentiellt för omvälvande och farligt för en språkälskare som Lindh. Istället går jag till Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien:

eufemism [eu- el. ev-] subst. ~en ~en • eu-fem-ism-en • förskönande omskrivning av ngt stötande uttryck el. ngt uttryck som står för ett obehagligt innehåll {jfr noaord}: ”den lede” är en ~ för ”fan”
konstr.: en ~ (för ngt)
hist.: sedan 1845; av grek. euphemismos´ ’användning av ett vackert ord för en dålig sak’, till eu´ ’god’ och phe´me ’ord; språk’