12 korta stycken om Mette Norries 12 minutter før formørkelsen

24 Nov

Det finns vissa litterära former och uttryck som litteraturvärlden har svårt att hantera. För att inte säga mycket svårt. Mette Norrie sysslar med flera sådana former. Att ha svårt att hantera slutar oftast i en tystnad eller ett mörker alternativt i ett oförblommerat och onyanserat ljus. Det är som om själva förmågan att läsa försvinner.

Norries 12 minutter før formørkelsen (2013) är i bokgestalt en tunn liten undergångssvit. Jag har fått den i ett anmeldereksemplar och förväntas eller förväntar av mig själv väl därför anmäla den.

”mens bibliotekerne brænder / stabler jeg bøgerne i hovedet // mine bryn bygger over øjnene / en kæntrende biografi” låter dikten hos Norrie när den låter som bäst i mina öron. Jag önskar däremot att meningar som ”en lysende sætning” (och det finns ett antal sådana) hade strukits. Det hjälper inte att kolteckningens mörker har sökt sig ut till sidans kanter, det går inte att komma ifrån att den meningen inte gör det den säger att den gör. Den skiner inte som jag ser, den ger bara sken av att den gör det.

Vad är det man räknar ned till när man räknar ned? Tolv minuter. Det går onekligen att bläddra sig igenom 12 minutter før formørkelsen så snabbt även om man också läser texten och tittar på illustrationerna. Tolv timmar på ett dygn. Tolv månader på ett år. Tiden som rum.

Det krävs inte mer än en enkel googling (”Mette Norrie”) innan det blir uppenbart att Norries bläckplump till nollpunkt inte är likamed döden. Istället tar andra saker vid, både före, parallellt med och efter boken: 1000 tegninger af træer (2012–), 1000 korte tekster (2011–), 100 personer (jeg kunne have kendt) (2011–2012), hybridboken Sort blok (2010/2013) och Stederne (2008–2010).

Blir det mer koncept än det blir undergång?
Blir det mer projekt än det blir text?
Blir träden någonsin träd och vad om de inte blir det vad är det då de blir?

Kolet är inte svart.
Bläcket är svart.
Blyerts är arkivbeständigt på ett liknande sätt som internet är.

Jag skriver det igen.

I ett annat rum har barnet vänt nallarna ryggen. Jag är rädd för dem. Visst är barnet det också. Vilken är bokens rädsla? Varför går den inte in i den?

Det verkar så oåterkalleligt. Det verkar som om ingenting kan ändras på sidan utan bara genom att det tillkommer nya sidor. Det tillkommer hela tiden sidor. Sidorna utsätter undergången. Hur länge kan detta pågå?

Kort text 778 = tunga?

Vad är du rädd för? I projektet, i det potentiellt personliga. Vad var det jag sa? (Det kritiserande i denna utsaga, det reellt undrande i den.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: