Arkiv | oktober, 2013

Kære Victoria Kielland,

31 Okt

Jag vet inte vad jag vill uppnå med att skriva det här brevet. Jag vet inte vad jag vill att du ska känna när du läser det. Eller någon annan. Allt jag gör mot er faller i sista instans alltid tillbaka på mig.

Och det är därför människor som jag inte borde vara så mycket tillsammans med andra. Eller för den skull ensam och sedan vid enstaka tillfällen tillsammans med andra.

Jag läste dig första gången när jag hade hälsat på han som är harmynt i mitt liv. Ända tills jag träffade honom trodde jag att alla som barn opererades. Att det blev ett ärr som blev det som blev kvar. Men hos honom blev skåran istället det. Jag tittar honom i ögonen tänker jag om någon frågar men egentligen rakt in genom gommen.

Jag är annars säger jag inte. Man ser det inte till en början men efterhand går det upp för en säger jag inte heller.

Snuset bränner sakteliga hål i han den andres tandkött.

Varje gång jag har ett sår av vilket slag det nu vara må på min kropp placerar jag det i kategorin sår som jag har tillskansat mig själv eller sår som jag inte har tillskansat mig själv. Initialt är inga skador på min kropp sådana jag har tillskansat mig själv. Efterhand är alla det. Jag har varit en självskadare i många år. Jag började sent men jag har fortsatt länge. Nyligen märkte jag att jag för första gången på år har fler sår på armarna än benen. Det har inte hänt sedan jag på allvar började. Det finns någonting som jag kommer att sakna när ärren bleknar. Som om alla dessa år av att tvångsmässigt dölja varit förgäves. Att skammen inte bara handlar om självskadandet i sig utan också om att ha skadat mig på fel sätt. Inte på riktigt, inga skär- eller brännsår. Mer som en dålig vana.

Jag ljuger, vill jag säga. Jag är en sådan som ljuger. Det är något grundläggande med mig; det definierar mig. Samtidigt är det sant att jag inte kan ljuga. Jag har ingen fantasi.

Alla besvikelserna; alla planerna som måste läggas om; att jag hela tiden gick runt och ville att vi skulle göra det ena och det andra, och så slutade det alltid med att jag gjorde det på egen hand. Det är meningslöst att försöka förklara det för dig. Som så mycket annat. Det är ingen mening med att låtsas som om det går.

Jag sticker inte ner handen i din text.

Jag sticker inte ner kroppen i ditt landskap.

En hinna av hud glittrar i ljuset.

Fukten tränger in överallt.

Goodbye forever.

Olga Ravn

21 Okt

Även om jag gärna vill tro att jag ser ut såhär när jag läser Olga Ravn

Ravn

är det här väl närmare sanningen (och ja jag har stulit den första gifen från http://olga-ravn.blogspot.se/ so get over it)

Ljung

caspar eric

6 Okt

100. mina anteckningar inför första gången jag läste och skulle ha textsamtal om caspars dikter

september 2012

 

200. några fragmentariska råd till caspars texter ifall jag hade läst dom och ”fragmentariska” här är lika fel som jag tycker att det är att hans blogg heter FRAGMENTER MOD ET KULTURELT ARKIV när MOD ET KULTURELT ARKIV hade varit både slagkraftigare och ”korrektare” ift. bloggens ”innehåll”

november 2012

det är mycket i dom här texterna som jag inte förstår men det gör mig inte dåligt till mods. jag tänker att det är ”kutym” att först läsa texterna innan man gör en läsning av dom. jag tänker wtf. jag tänker att för att gå caspars ”teknik” eller ”praktik” till mötes kunde jag fx. ha skrivit vad jag tänkte på medan jag läste texterna under tiden jag läste texterna. om det inte finns i texten finns det inte 1 om texten inte finns i min respons finns inte min respons. men det att texten inte finns i min respons innebär ingenting annat än att texten inte finns. det var så jäkla mycket problem med att få upp attachments som skickades till min gmail ett par dar för ~1 vecka sen via [nån outgrundlig anledning]. sofias utskick lyckades jag inte extrahera och så vart det helg och hon svarade inte på mail så då bad jag mirian att skicka vår grupps filer till mig och ”hotade” med att jag annars bara skulle läsa hennes dikter. ”fristende at sige, at jeg ikke kunne overføre dom så, men dom kommer her!!:-)” svarade hon. det var väl frestande att svara så. det kan jag gott se. och redaktören på ord&bild skickade ett dokument med kommentarer som var ”menat som en diskussion, inte ett ’hårt’ redigeringsförslag”. det såg helt fuckd ut när jag öppnade det på min samsung galaxy s2 så jag sa att jag får titta på det ikväll på biblioteket via bibliotekets trådlösa nät men också där var det enda som liknande kommentarer i .rtf:en att den var beströdd med *** mellan vissa stycken plus att den var omdöpt från ”den, berättelsen” till ”inte outtalat, outgråtet”. hade känslan av att helgen rätt mycket gick till spillo. jag skrev tillbaka till martin och var helt sorry sorry men det såg sjukt ut på datorn också och jag vet inte om det är för att jag använder linux mint vilket iofs sällan brukar vara några problem och kan du inte skicka i .pdf etc etc. varje gång jag skriver det där med linux mint och ännu mer om jag skulle skriva att jag helt har övergått till mint för att jag hatar ubuntu för att ubuntu har blivit spånigare för varje utgåva så känner jag att nej nu tänker den på andra sidan skärmen eller bordet eller whatever att hon är idealist. hade jag varit idealist hade jag varit så jävla inkonsekvent eftersom det bara är vad gäller operativsystem och eventuellt mat jag möjligtvis är idealist. slutligen då caspars texter som jag öht inte fick. men så tänkte jag att det var väl signifikant för [nåt det var signifikant för] och why not och shoot. det var hursomhelst en dålig titel på ett dokument. ”tekster til LG2”. fantasilöst så det förslår.

jag rör mig mellan malins mammas lägenhet och ”jobbet” och mellan ”jobbet” och biblioteket och mellan biblioteket och antingen pause eller tingshuset och mellan antingen tingshuset eller pause och malins mammas lägenhet. mellan malins mammas lägenhet och ”jobbet” röker jag en cigarrill och mellan antingen ”jobbet” och biblioteket eller pause eller tingshuset och malins mammas lägenhet röker jag en till. jag har på ~3 veckor skaffat mig mkt inrutade vanor. först när jag kom hit till östersund chattade jag mkt med lui om att börja nätdejta via att allt kändes så bisarrt men så var dom som jobbade på pause så snygga att jag fick för mig att jag skulle irl-flörta istället. lui föreslog att jag regelbundet skulle supa mig full ety det hade han gjort vore han i min situation. själv började jag planera att snatta saker. inte stora saker men en penna här, kanske en reflex där. det närmaste nåt ”reellt” alla dessa fantasier om undantagstillstånd i jämtland kommit att bli var för ~4 dar sen när jag flörtade med en söt tjej på tingshuset eller om det var hon som flörtade med mig. för att komma ut på wireless på tingshuset är det vare sig Tingshuset eller TingshusetCafe eller TingshusetGuest som gäller utan TingshusetCafeGuest som man ska välja. hade iofs loggat in flera gånger tidigare men blev ändå confused och fuckade upp lösenord och uppkoppling så fick gå och fråga igen. lösenordet var ”tingshuset” med små bokstäver. när nån säger små bokstäver tänker jag alltid att dom pratar om font size och vill därför rätta dom och säga ”det heter gemener” men så tänker jag att det är gement att tillrättavisa folk för vad dom säger. hatar jag mig själv för att jag inte kan undvika billiga ordvitsar. medan jag frågade hon i kassan kom den söta tjejen med sin laptop bakom mig och överhörde passwordet och sen satt vi i varsitt hörn av rummet längst in och misslyckades båda med att koppla upp oss. hon gick och frågade igen och då sa dom att det hade varit lite problem att det bara var att pröva igen. till slut kom jag ut på nätet men inte hon. sen pratade hon i telefon på tyska. jag blev osäker på om hon pratade bra tyska eller inte bra tyska och följaktligen också osäker på om hon hade pratat bra svenska eller inte bra svenska tidigare. inte för att det nödvändigtvis behöver ha nån koppling. det enda jag kunde tänka på var att Ich denke tatsächlich mit der Feder denn mein Kopf weiß oft nichts von dem, was meine Hand schreibt. jag gick hem innan kafeet stängde. tänker nu vafan gjorde jag det för. kunde fått hångla om jag låtit bli. rökte en cigarrill på vägen.

om jag hade en lika stor säng hemma som sängen jag har hos malins mamma utgår jag från att jag hade använt den på liknande sätt som jag nu använder sängen hos malins mamma. längst in vid väggen ligger först en sk. aurellhög med en biografi som heter ”platsens ande” och några av hans egna böcker; ”smärre berättelser” och ”skillingtryck” och ”vice pastor” och ”berättelser”. den sista boken innehåller alla dom berättelserna så det verkar fuckd att jag lånade hem också övriga. sen i nästa hög ligger kjerstins böcker. i tredje högen ligger liksom brädan som går över dom två lodräta strecken på stegen slash h:et hélène cixous ”three steps on a ladder of writing” som jag har läst minst lika många gånger som stegen i titeln och hennes ”readings” som jag inte har läst en enda och så rebecca solnits ”wanderlust – a history of walking” som ~100 sidor in ligger lite för nära känn-dig-själv-mentalitet för att jag ska tycka att den är riktigt bra men efter ”gå vilse. en fälthandbok” har jag fullt förtroende för henne så jag är övertygad om att hon kommer att rädda också den här boken. meaning get lost. ett par tre böcker la jag i nån av högarna men sen rasade dom. att jag stötte i dom mens jag sov eller nåt. det är staffan söderbloms ”andra dikter” och ”diktens tal” som jag inte har läst förut men eftersom jag har pratat så mycket om text med honom känns det som att jag har hört det mesta som står däri. det känns tryggt att veta att åtminstone han finns där om nu ingen annan skulle finnas där att prata bra om text. så tänker jag att anledningen till att jag skriver såhär om caspars text är för att jag inte kan formulera mig som staffan skulle kunna. jag skulle vilja skriva om c som s skriver om anna rydstedt dvs. att egentligen borde denna dikt i [titel som diktsamlingen har men om den inte har det är också ingen titel ok] inte vara en bra dikt. det är naturligtvis en ohyggligt bra dikt. jag skriver detta med nån slags ”ironisk” eller ”post-ironisk” ”distans” för det känns som om det är enda sättet jag kan skriva om det på. dikten hotar hela tiden med att peka finger åt mig. den skrevs på ~10 min och om den är ojämn så är det därför och om den inte är det är det inte därför. det finns nåt smådrygt i den hållningen. det tycker jag ärligt. det var skönt att umgås med nån som förstod. nåväl. tänkte först att det var en jävligt dryg kommentar. liksom skulle det jag hade att bidra med i ett socialt sammanhang vara att rent språkligt förstå. sen tänkte jag att det ändå var ok sweet. bättre än ingenting. den tredje boken som förstör högarna på sängen är kate zambrenos ”heroines” som jag tänker att fx. caspar borde läsa eller förstås ni andra också. as i write this, on wikipedia kate zambreno is tagged as ”people with bipolar disorder.” zambreno writes quote our posts are often self-reflective, interrogating the form itself, threatening often to quit it, worrying that it deviates from our ”real” writing. the girls who cry Woolf. all these fragmented, image-strewn, public records of self which are sometimes about the disintegration of self. we are nauseous, narcissists. unquote. skriver som en följd av detta a href och tänker då direkt att a = till och h förstås h som i mitt namn eller hélène cixous eller hélène cixous skrivstege och r är en likvida liksom l och e får vara schwa och stå för alla vokaler whatever dom behövs ändå bara för att öppna upp mellan konsonanterna vilket är att hålla pratandet igång och n:et stryks väl och sen f för efternamn och hundranamn i ett ord sen dot sen wordpress sen dot sen com. hade tänkt hinna räkna till 100 innan jag släppte det hela men nu hann jag inte så skitsamma. who is archiving these scraps of our existence? asking kate:

 

300. det finns så många saker jag inte lyckas säga

juli 2013