Arkiv | augusti, 2013

Marguerite Duras

13 Aug

Hon gråter. Den unga flickan gråter. Ja det var hon, barnet från den raka vägen som grät när hon hörde Valsen. Barnet gråter tyst: Modern fortfarande utan att gråta. Och det är nog därför du gråter. Barnet mindes, hon grät ihop med Thanh när han sjöng den där sången som han kallade ”den avlägsna barndomen” och som rymde allt det som tidigare sagts om Förtvivlans vals. de gråter hela tiden… – Du gråter. Då glömde han allt, han var så lycklig, han grät. Jag grät också. Det var som en fest, men djupare, utan skratt, det fick en att gråta, förstår du? Barnet gråter. Hélène Lagonelle gråter tillsammans med henne. De grät alltid tillsammans utan att veta varför, av rörelse, av kärlek, av barndom, av utanförskap. Hélène börjar gråta. Hélène gråter. Varför gråter du? Han ler och gråter. Hans barn, barn till mannen från Kina som är tyst och som gråter och som gör det av skrämmande kärlek som får tårarna att rinna. Han ser på henne tills gråten kommer. Sedan låter han henne gråta. Min mor grät, hon skrek, hon la sig ner på vägen, hon ville inte åka vidare, hon sa att hon hellre dog än levde utan sina smycken… Framme vid den här punkten i berättelsen grät modern och hon visste att hon skulle gråta över detta till sin död och hon ursäktade sig alltid över detta inför sina barn men att hon inte förmådde någonting gentemot sådana vidrigheter som det vita packet i kolonierna sysslade med. På det här stället i berättelsen grät alltid barnet. Försöker förgäves att inte gråta. Hon gråter. Hon försöker att inte gråta. Ändå gråter hon.* * I hela sitt liv, även som gammal, grät hon över den fruktansvärda orättvisa hennes mor utsattes för. Hon gråter med händerna för ansiktet. Hon gråter av att se honom gråta. Hon gråter. Därför att de skrattar samtidigt som de gråter. Sedan gråter han. Hon gråter också utan att veta varför. Hon gråter också. Föreståndarinnan hade gråtit tillsammans med modern. Hon hade tittat på henne, hon hade inte gått fram till henne, hon skämdes över modern, hon hade gått upp till sovsalen igen, hon hade gömt sig och gråtit över modern som man inte kunde visa sig med och som hon skämdes över. Kinesen gråter när han säger orden: Han gråter. Han gråter tyst, ofrivilligt. Han gråter. Min mor som grät, som skrek… Hon gråter. Sedan gråter och ler barnet på samma gång. Plötsligt håller barnet på att börja gråta. Kinesen sänker blicken och han gråter. Modern, berusad, älskvärd, gråter för kinesens skull. Modern är förundrad och hon gråter. Kinesen gråter när han ser dem. Hon gråter, försiktigt, tyst. Hon tänker på Siams skogar och hon gråter. – hon gråter, hon frågar honom varför han inte vill ha henne. Hon gråter inte. Barnet ser att han gråter. Hon gråter också gömd i hans famn. Hon gråter när hon pratar. När ni håller på att glömma mig, tittar jag på er och jag gråter. Kanske var de fortfarande på kaféet vid floden och drack choum eller vid vilddjurens burar i Botaniska trädgården och lyssnade på de svarta pantrarnas gråt över djungeln, eller där, i våningen. De gråter. Gråt. De gråter, mycket tyst. De gråter. De gråter. Och gråter. Han ser på denna kvinna som skäms, sin mor, och han brister i gråt. Barnet och den lille brodern gråter tryckta intill varandra, sammansmälta i en blodsförtvivlan som inte kan delas med någon annan. Han gråter av deras gråt, han gråter också av moderns gråt. – Jag gråter inte därför att han åker… jag gråter därför att han är förlorad, det är det jag ser, att han redan är död… Thanh är den ende som fortfarande gråter. Han gråter över alltsammans. Hon gråter stötvis. Gråt inte. Hon gråter inte. Hon gråter inte längre. – Kineserna tycker om småflickor, gråt inte. – Jag gråter inte. Hon gråter. De ser på varandra, ser på varandra tills gråten kommer. Hon gråter. Den unga flickan ler gråtande mot sin mor. Modern ler också, tänker, hon ser inte flickans gråt, hon ser hatten. Och de hade gråtit tillsammans, ordlöst, som alltid tidigare. Barnet gråter. Modern gråter tyst. – för att gråta tillsammans av kärlek till dig. Hon gråter, mycket tyst, mycket mjukt, hon säger att hon inte kan hålla sig för gråt, att hon inte kan det… De gråter. Hon gråter mot hans hud. Han gråter över denna blomning av barn som hon aldrig kommer att få se. De gråter. Han såg på den långa, mörka flickan som inte längre grät. Och hon gråter. Den unga kvinnan ser också på henne, hon känner igen den mycket unga flickan från däcket som var så ensam och grät, hon ler mot henne. Inga ord, men skrik av fasa, snyftningar, skrik som bröts av gråt. Och sedan gråten. Skriken lämnar plats åt stilla gråt. Modern och barnet gråter, de har slutat äta. Kvinnorna gråter. Som gråter: Hela båten lyssnar och gråter över den unge okände. Han hörde hennes gråt i telefonen. Och han hade gråtit.*

* Den tidigare ägaren av mitt exemplar av Marguerite Duras Älskaren från Norra Kina (1991, sv. övers 1993) har med blå kulspetspenna strukit under gråten i meningarna ovan och på sista sidan skrivit ”107 st ‘gråt'”. Jag har hittat ytterligare några. Dem har jag inte tagit med i sammanställningen.