Arkiv | juli, 2013

Lars Frost

30 Jul

Det regnar. Det håller platsen. Jag sitter ensam på ett ölkafé och dricker spetsad varm saft. Det är som i en roman. En författare är alltid här. Den lokala puben. Kvarterskrogen. Stamhaket. Bestämmer mig för en form och svär sedan över den när den smygande förändrar sig.

Det är diskussioner som den här som gör att man bör skita i genrer och genrebeteckningar. Fel. Alltså. Det är situationer som den här som gör att genre borde vara ens enda genre.

Helena låter som allena.
Karl går att felhöra som call.
Lui betyder ‘han’ på franska.
Frank säger man sällan om någon.
Haren är bara vad haren är. En hare är något man har.

Den kriminella starten av Skønvirke och den experimentella upplösningen av brottet.

Senare på kvällen kom jag till mitt enkelrum på hotellet. Jag inbillade mig att om jag bodde i den här staden skulle jag aldrig igen vara ensam.

Kläderna hängde blöta över hela rummet, överallt där jag kom åt. Jag torkade mina tygskor med hårtorken. Tvättade mitt regnvåta hår. Det var egentligen väl sent för vattnet genom rören. Allting luktar ingefära nu.

Blandade till min drink:
1 flaska lätt kolsyrad ingefärsdricka, uppvärmd
lite rom
några blad mynta

Annonser

Willy Kyrklund

28 Jul

Som vanligt är jag ensam. Det är ingen som ringer och skulle någon mot förmodan ringa är jag usel på att svara. Jag dricker kopp på kopp och sonderar runt i mina hyllor. Jag är vid sidan av den som skriver och suddar också en som läser. För vem är jag en dåre. Jag läser och jag glömmer. Jag är morgontrött som få. Jag lever ensam och stiger därför sällan upp i tid. Jag tror mig sova tröttheten ur min kropp men tröttheten har varken kropp eller gräns.

Jag kunde kalla tröttheten med allehanda namn men den skulle ändå inte komma till mig. Tröttheten lider av att inte minnas. På ett examensprov hörde jag om en student som blandade ihop orden anamnes och amnesi. Varje namn som tröttheten får gör den till ett ödem. Jag klunkar vatten i sömnen. Så vaknar jag till slut för att jag måste gå på toaletten. Ingen dröm i världen kan förmena en att gå på toaletten. Jag sover in mot väggen och jag sover ytterst. Det spelar ingen roll. Tröttheten kan inte beskrivas. Den är sömlös i det den icke är och icke mera icke är. Ändå förväntar jag mig räkna stygnen i det tröttheten icke är som en broderad sten. Bara den som kommer undan lyckas säga någonting substantiellt om den. Tröttheten i orden förblir därför ett hycklarskap och förbannad lögn. Tröttheten – Jag tror den slutar där.

Helen Keller

22 Jul

Tänk att komma ihåg med vilket ord det egna språket började. Jag doppar huvudet i iskallt vatten och droppar sedan orden över skrivbordet. Jag läser alltså Helen Keller såhär säger jag ut i imman. Skriver en grammatik att följa:

Call her.
Call Helen.
Helen Keller.
Kill her.
Kill.

.jag

4 Jul

Helena låter som allena.

Här slutar skrivandet.

Jag fortsätter läsa.

Hädanefter.