Arkiv | april, 2013

.det

25 Apr

Jag tänker att jag kommer att förändra inläggen efterhand.

.det

25 Apr

Jag tänker att jag kan ändra i namnen i efterhand.

.vad

23 Apr

äh wtf

ärligt talat

.vem

23 Apr

Jag vill gärna vara vem igen.

Jag vill gärna ha en vem igen.

(.inte)

21 Apr

Jag tar tillbaka allt jag säger. Jag är garderingen personifierad. Att jag skriver i detta sammanhang och inte ett annat gör förstås någonting med texten. Och jag önskar att jag förmådde få det att göra någonting ännu mer och ännu annat med den.

Skriver raden: Stämmer det som det är sagt att det man inte kan tala om måste man. Någon läser det rakt av: Stämmer det som det är sagt att det man inte kan tala om måste man tala om. Någon annan har vid andra tillfällen visat sig både beläst och velat försäkra sig om att jag är medveten om mina referenser men missar här totalt närvaron av Wittgenstein.

Håll mig som en fågel i handen i skogen medan jag läser traktaten om tigandet.

Det är det som fattas. Ni fattar inte och just i det här fallet är det helt okej.

.alla

20 Apr

2004 hade jag med utdrag ur en diktsvit i första numret av Subaltern, på temat ”Apokalyps”. Året därefter en novell (eller om det var en prosalyrisk svit) i Debut 2005 från W&W. Av olika orsaker publicerade jag sedan ingenting förrän 2011 när jag fick två noveller (eller om det var potentiella konstprojekt) antagna till 10TALs debutantavdelning. Jag har efter detta haft texter publicerade i ett flertal olika tidskrifter, framförallt Provins, Ord&Bild och Ett lysande namn där jag också är med i redaktionen sedan 2010. Ingen publicering har jag ångrat så mycket som den i 10TAL. När tidskriften nyligen gav ut ett nummer på tema ”Komma ut” fick jag direkt obehagskänslor. Att skriva argumenterande texter har aldrig varit min grej men jag ska försöka reda ut varför jag tycker att kombinationen ”debut” och ”10TAL” är problematisk.

Jag har ett stort bekräftelsebehov när det gäller det litterära, det är ingenting jag hymlar med. Att ha kommit in och gått på Litterär gestaltning 2008–2010 gjorde att jag igen kände mig tillräckligt bra för att ens få för mig att skicka text till tidskrifter. En sak som är bra med tidskrifter som har så kallade debutantavdelningar är att man även som icke i bokform publicerad författare faktiskt ser att man är välkommen att skicka text. Detta var anledningen att det blev 10TAL jag först skickade till. En sak som är dålig med att tidskrifter har debutantavdelningar är att de har debutantavdelningar. Varför är det viktigt att skilja mellan texter av i bokform publicerade författare och i bokform ej publicerade författare i en tidskrift? Det övergår mitt förstånd. (Om någon har bra svar på detta är jag idel öra.) Som jag ser det är det ett sätt för en tidskrift att publicera texter utan att fullt ut stå för dem samtidigt som tidskriften närmast kan slå sig för bröstet och visa att man inte bara bryr sig om de etablerade utan också lyfter fram mer okända röster och namn (och i 10TALs fall inte minst ansikten, vad nu det har med saken att göra).

Sällan har jag varit med om en publicering som krävde så mycket sidoarbete som den i 10TAL. Förutom att boka tid med och tillbringa en eftermiddag hos en fotograf skulle jag också svara på rätt hopplösa enkätfrågor. (För det senare gjorde jag ett väl ambitiöst researcharbete och kan säga att jag tycker att de allra flesta misslyckas rätt fatalt med att svara på dessa med något slags heder eller whatever i behåll. Jag tror att det har med frågorna och det faktum att de ställs att göra snarare än med oss som försöker besvara dem. Varför ska jag exempelvis som relativt opublicerad skribent lägga ut texten om vad jag tycker om dagens svenska litteratur? Också frågan om planer för framtiden: hur kan man möjligtvis svara någonting i stil med ”att få en bok antagen” utan att därmed verka helt uppblåst?) I det antagningsmejl jag fick stod vidare följande: ”Ska också säga att ingen ekonomisk ersättning utgår för medverkan i debutantavdelningen. Alla som medverkar får dock en prenumeration.” Jag dröjde länge med att svara på detta mejl då jag redan här egentligen kände att jag ville ställa krav. Men just eftersom jag var debutant, jag var av olika orsaker jävligt tärd och osäker på vad som är kutym att gå med på och var man ska sätta sina gränser. 10TAL har ett av de allra högsta produktionsstöden från Kulturrådet, 550000 för 2013 och jag har för mig att det legat därikring de senaste åren. Jag vet inte om följande frågor är sådana jag skulle kunna hitta svar på någonstans. Tills vidare frågar jag dem halvt retoriskt och halvt för att jag verkligen vill veta: Arvoderar 10TAL de bokpublicerade författarna enligt Författarförbundets rekommendationer? Får de många fotografer som fyller 10TAL med ansikten betalt enligt SFF:s rekommendationer? Jag hoppas att saker har förändrats sedan 2011 och att de som idag debuterar i 10TAL får en liten slant, alltså att tidskriften i alla fall lite har tagit sitt förnuft till fånga. Får ni betalt när ni läser upp på 10TALs ”Poesibazar”? Hur ser 10TALs urvalskriterier ut när de bestämmer vilka av sina debutanter som gör sig på scen och vilka som inte gör det? Handlar det om bostadsort? Om huruvida man var bråkig under den redaktionella processen eller inte? (Den utlovade prenumerationen såg jag för övrigt aldrig till.)

Min gräns 2011 gick rent litterärt när 10TAL plötsligt ”av utrymmesskäl” ville dra in den ena av mina två antagna texter. Jag ville svara ”dra in mitt ansikte” men svarade istället följande: ”Jag önskar att jag kunde säga javisst och inga problem, men det känns inte fullt så enkelt. Mina svar (som jag är helt okej med som de är nu) på 10TALs enkätfrågor var helt utifrån att det var just dessa två texter som skulle publiceras, dvs. om en måste bort måste också dessa skrivas om, och för att vara helt ärlig tycker jag att jag utifrån förutsättningarna (ingen arvodering) redan har ägnat alldeles för mycket tid åt saker som jag inte riktigt förstår den litterära poängen med (fotografering, enkät). Är det fler bidrag som också av samma utrymmesbrist måste delvis strykas, och skulle slippa detta om ni stryker inte bara ena utan bägge av mina texter?” Svaret från 10TAL på detta löd: ”Visst förstår vi det, naturligtvis! Den andra debutanten har fått skära ner ordentligt och kvar är motsvarande knappt 2 sidor i tidningen. Det är enbart av rent utrymmesskäl vi skulle behöva korta ner alltså, för att tidskriftens övriga artiklar ska få plats. Men vi har ju antagit båda dina texter så det får så klart stå fast.” Det är i min mening tydligt att 10TAL behandlar sina debutanter och sina övriga medverkande olika, också utanför de rent ekonomiska förutsättningarna.

10TAL inleder en text på sin hemsida om det nya numret: ”Spelar den unga lit­te­ra­tu­ren en undan­skymd roll i Sveriges kul­tur­liv? Hur ser möj­lig­he­terna ut för svenska debu­tan­ter idag? Att komma ut med lit­te­rär text, vare sig det är på pap­per eller på skärm, på för­lag eller blogg, är fram­förallt en fråga om utrymme. Om att ges plats, om vart upp­märk­sam­he­ten är rik­tad. Var äger de avgö­rande sam­ta­len mel­lan för­fat­tare och läsare rum?” Chefredaktören Madeleine Grive skriver i det inledande stycket i sin ledare att ”10TAL synar i detta num­mer debu­tant­mark­na­den och pre­sen­te­rar fem nya lit­te­rära röster.” När hon senare i samma text skriver att ”[o]m avstån­den blir för stora mel­lan gene­ra­tio­ner och mel­lan insti­tu­tio­ner och de som är utan­för kom­mer det inte att utfalla till de eta­ble­ra­des för­del i läng­den. Till sist blir det eli­ten som fin­ner sig stå utan­för kul­tur­hän­del­ser­nas cent­rum. Morgontidningarnas kul­tur­si­dor hål­ler på att mon­te­ras ned – många talar om pap­pers­tid­ning­ens död och de stora för­la­gen drar ned på utgivningen” börjar jag nästan undra om hon driver med mig. Utan att vara särskilt bevandrad inom maktanalys och oavsett sanningshalten i utsagorna så nog är det en smula problematiskt när man 1) låter bli att visa den makt man faktiskt har och 2) dessutom börjar tala om att eliten efterhand ”finner sig stå utanför kulturhändelsernas centrum”. Vilken position på den svenska litterära kartan menar sig 10TAL ha i stunden för utgivningen av ”Komma ut”? Vad är det som händer? Var händer det?

Grives ledare avslutas: ”Viktigast i vin­terns unika Debutantnummer är för­stås att 10TAL har äran att pre­sen­tera fem gry­ende för­fat­tar­skap. Länge har vi letat, läst, bedå­rats och fått gås­hud, för att till sist fastna för två nyska­pande poe­ter och tre gnist­rande pro­sa­is­ter. Varmt välkomna ut i litteraturljuset!” Är det verkligen ingen mer än jag som får en unken smak i munnen här? Hur enkelt vore det inte att faktiskt visa på sin egen maktposition och exempelvis inte skriva VARMT VÄLKOMNA UT I LITTERATURLJUSET! Kanske för en gångs skull låta texterna tala lite mer för sig själva och inte utmåla sitt eget nummer som ”angeläg[et]”. Det är klart som fan att varje tidskrift med något slags ambition vill göra angelägna nummer. Det räcker liksom inte för mig att flera av texterna i numret är högintressanta. När jag skriver och tänker kring det här numret märker jag att jag kommer på mig själv med att inte tro på min egen läsförmåga, att det finns en metanivå i ”Komma ut” som jag helt enkelt är en för bokstavlig och naiv läsare för att förstå.

I numret skriver Lyra Ekström Lindbäck ett ”Öppet brev till en utdöende författargeneration” om ”hur lit­te­ra­tu­rens makt­ba­lan­ser sakta under­mi­ne­ras av den digi­tala kul­tu­ren”. Där står vidare: ”Ni måste montera ner era överlägsna uppsyner och börja lyssna. Utan att fatta det själva kräver ni av oss att ställa upp på förlegade villkor för att kunna vara yrkesverksamma. Om man inte gör böcker blir man nämligen utestängd från alla offentliga resurser och samtal.” Jag tycker mycket om denna text i brevform, det har ingenting med det att göra. Det jag undrar över är 10TALs motiv och medvetenhet. Först i egenskap av bokdebuterad författare blir Ekström Lindbäck välkomnad att i litteraturljuset skriva denna text. Jag kan inte undgå att tycka att det är aningen bisarrt.

I en annan av numrets artikel ställs med Malin Nauwerck frågor som: ”Sitter debu­tan­terna på någon egen makt över sin text och sin publik? Hur ser hela makt­ap­pa­ra­ten kring inträ­dan­det på det lit­te­rära fäl­tet ut?” I sin text är Nauwerck också på väg att börja diskutera 10TALs position (”Det handlar om en etablerad tidskrift med många prenumeranter och relativt bred spridning”) men åtminstone mig förlorar hon när det sedan övergår i mer teori och mindre konkretion.

Jag hade inte väntat mig att tidskriften på sin hemsida länkar till något annat än positiva recensioner av numret, men när ändå en liten önskan om att Jenny Högströms något mer kritiska också fått plats där. Eftersom jag inte vet om jag klarar av att få kritik på den här kritiken tänker jag att jag åtminstone inte är ensam om den och avslutar därför med Högströms avslutning:

Och tyvärr är det just det som blir det bestående intrycket av detta nummer av 10-tal: porträtt, intervjuer, enkäter. Också tidskriften själv förvandlas till en person i sin egen berättelse.

Därmed desarmeras den politiska ansatsen i att beskriva något av branschens villkor och mynnar istället ut i ett överflöd av enskilda, ofarliga vittnesmål. Med betoning på överflöd.

Och vad trött jag blir. Denna lilla för vår tid ack så betydelsebärande förskjutning från sak till person – i det här fallet från debut till debutant, från texten till dess upphovsperson – när ska den liksom upphöra?

Tur då att 10-tal också publicerar en dikt av fantastiska danska poeten (och debutanten, och kritikern) Olga Ravn i detta nummer.

Annars hade jag blivit direkt förbannad.

.många

2 Apr

Är Homeros myt orsaken till min kropp?

När jag spelar i Euripides pjäs: är jag skenbilden i Troja eller den äkta Helena i Egypten?

Ekar jag mer av H.D.:s Helen in Egypt eller av Sapfos sextonde fragment?

 

Om jag har möjligheten att bli ett helgon lovar jag att be aftonbön varje kväll.

Om jag kan bli en ö i Atlanten kan jag tänka mig att upphöra vara människa.

Om jag får vara Helen Keller går jag med på att vara både blind och döv.

 

Språket är inte stumt.

Helen Mirra mirroring Helen Mirren.

Jag är ett moln det molnet ett två tre.