Arkiv | mars, 2013

.fågel

19 Mar

Jag vet inte om det beror på att nedräkningen nu känns så fullständigt uppenbar eller om det har med hundra andra saker att göra men jag är jävligt nära att göra hela pressen hemlig nu. Hade jag inte råkat på hinder i form av att man rent tekniskt verkar behöva göra det i flera steg hade jag redan gjort det. Skitit i planen som den egentligen var. Jag försöker tänka mig den så kallade framtiden. En bit in i Hundra namn-pressen började jag skriva manuskriptet helt från början. Jag hade tänkt att jag skulle tillbringa den här tiden fram tills att jag börja jobba med att skriva vidare på detta. Hade det bara varit det faktum att jag fastnade (på samma sätt som jag alltid fastnar) hade jag kanske kunnat hantera det men med andra saker som har hänt som har orsakat en värre röra i mitt huvud släppte jag det helt för pass en månad sedan. Det här har varit det skrivande jag har haft sedan dess. Och nu skriver jag så uppenbart mot slutet. Det är mycket troligt att det kommer att sammanfalla: skrivandets slut och arbetets början. Eller det är klart att det kommer att sammanfalla, jag menar alltså också rent bokstavligen. Det är som om jag inte längre kan höra någon prata om litteratur. Jag hör bara det som inte handlar om litteratur i det de säger. Om det handlar om att kasta sig ut handlar det om vem som är där för att fånga en. Om alls någon, det är väl inte ett helt otänkbart scenario. Om det handlar om erfarenhet handlar det om vem som bestämmer vad som är en erfarenhet och vad som inte är det. Och hur det då längre kan handla om erfarenhet övergår mitt förstånd. Men, som sagt, jag har vare sig någon som fångar mig, den erfarenheten eller ens en teoretisk kunskap värd namnet så vad vet jag.

Annonser

.hund

18 Mar

Som sagt, det är tur att litteraturen inte är en hund ety jag är mycket rädd för hundar. Det känns signifikant på det motsägelsefulla sättet att mitt arbete alltid kommer att börja med hunden.

Jag låtsas att jag inte förstår engelska och läser Kate Zambrenos Frances Farmer Is My Sister genom Google translate. Hon skriver i ett relativt nyligt inlägg med titeln ”tänkande” följande:

Men tittar ord min idol sjunger genom munnen av en kanalisera henne, insåg jag att jag har distraherad. Jag har låtit mig bli distraherad. Jag måste: hitta arbete. Jag måste hitta arbete. Jag känner en enorm rädsla över att inte få ett arbete. Hitta arbete som förhoppningsvis inte stöta bort mig.Att jag kan komma in samtidigt prioritera texten, roll texten i mitt liv.Jag tror att jag kommer att sluta sociala medier och endast notebook här. Jag måste skriva. Jag behöver jobba på mina quixotic böcker.Jag kan inte delta längre i alla dessa marknads cykler av beck och marknadsföring.

Tänkande
Tänkande
Tänkande

om VHS kopia av filmen versionen av Malina, Elfriede Jelineks manus
starring Isabelle Huppert

på ebay på en punkt
är det fortfarande nu?

Hur är en film som det möjligt?
Hur en film som det finns i världen?
Bachmann + Jelinek + Huppert
Detta verkar vara en mytisk film
En omöjlig film

Jag vet inte vad jag skulle göra om jag hade en sådan film.
Skulle jag titta på det?
Jag äger inte
en VHS-spelare
eller tyska

Efter detta känns det mesta överflödigt. Förutom möjligtvis att Zambreno näppeligen är rädd för hundar och att hennes heter Genet.

.lus

18 Mar

Att aldrig vara rapp i käften.

Att vilja prata om hierarkier men inte ha terminologin.

Att vilja prata om erfarenheter men inte ha terminologin.

Varför det redan här känns som något är snett.

Att tro sig passa in och höra hemma i alla möjliga litterära riktningar.

Att samtidigt och oftast känna sig helt ensam.

Att inbilla sig.

Blir mer och mer kritisk mot mer och mer.

Blir upptagen av mindre och mindre men mer och mer av detta lilla.

Föreställer mig alltid att jag har hilka när jag figurerar i mina texter.

Att inte göra någonting för att någon ska förstå.

Ansträngande nog som det är.

.träd

17 Mar

Menar du nu skuld eller skam?

När jag säger skam är det skam jag menar. Och jag märker att jag skäms, att jag tänker att jag borde skämmas för det här. Är det inte skuld jag talar om borde jag inte tala om någonting.

Jag vägrar denna skuld.

Jag vägrar denna skam.

Jag gestaltar således skammen.

.säd

15 Mar

Hur mycket kan man gråta.

Hur mycket kan man le när allt man vill är att säga fuck you.

Hur mycket kan man säga åt andra att ”inte skriva man – skriv jag!”

Hur mycket kan man gråta, som sagt.

Hur mycket hålla inom sig.

Jag behöver fråga andra om jag är bra.

Om jag inte är bra för er har jag ingen anledning att vara bra.

Om jag när jag började hade vetat vart det skulle leda hade jag aldrig börjat.

Om jag gråter nu.

Om jag utforskar hur mycket kan man hålla inom sig.

Om jag undrar varför just jag förväntas bete mig civiliserat.

Om jag kommer att få någonting ut av det.

Det enda som kommer få någonting ut av det: jag försvinner.

Jag tacklar det inte.

Jag tål det inte.

Med kærlig hilsen.

.löv

15 Mar

Å ena sidan litteraturen, å andra arkivet.

Å ena sidan nej, å ja.

Å ena sidan de som beklagar att jag har fått ett jobb och andra som gratulerar mig.

Å ena sidan minne och bevarande, å andra gallring och glömska, sa jag kanon och glömska?

Proveniens och gränser.

Det digitala och det som var.

Med detta inlägg är inte ens en fjärdedel av orden kvar.

Sedan tar det slut.

Alltså bokstavligen.

Det som var var, och det som inte var var inte.

.rot

12 Mar

Herta Müller inleder essän ”Om vi tiger, är vi otrevliga – om vi talar, är vi löjliga” med följande mening: ”Tigandet är inte en paus mellan talandet utan en sak för sig.” I ett annat försök att formulera varför ”en bok är obeveklig, en annan ytlig” skriver Müller att hon bara kan ”peka på tätheten av sådana ställen som framkallar kaoset i mitt huvud.” Det är ingen skillnad mellan prosa och poesi i det avseendet hävdar hon ”även om det ofta hävdas.”

Jag hamnar på ett seminarium där John Swedenmark ställer upp en typologi över den finlandssvenska fria versen:

A. Metriskt baserad
B. Talspråksbaserad
C. Plastiskt baserad
D. Agonistisk

Den talspråksbaserade säger han bygger på talrytmen. När han börjar placera in diktare i de olika kategorierna i typologin tänker jag intensivt: måtte han inte he in Henrika Ringbom som skrivande talspråksbaserad poesi. Det är förstås på flera sätt en otänkt tanke. Inte långt senare för han utan större besvär in Ringbom under B. Talspråksbaserad. Swedenmark har dock, till ett för mig tafatt försvar, fortfarande inte infört ett tillägg till det talspråkliga. Tillägget är: öppnar sig för de språk som omger en, även skriftspråk, alla medier. En i samlingen har ännu inte uppmärksammat vad jag uppfattar som ett nödvändigt tillägg till tillägget: talspråksbaserad poesi (eller med Müller: ingen skillnad mellan poesi och prosa heller i det här avseendet) får en annan betydelse om språket den är baserad på är på väg att försvinna, i någon mening hotat.

Otänkt tanke varför. Därför. Jag har inte läst fler än en diktsamling av Henrika Ringbom. Den heter Händelser och utkom 2009. Den har en undertitel: Ur Nya Pressen. Den har en datering under undertiteln: 1968–1974. Den har därefter en genre: Prosadikter. Jag fick mig Händelser tipsad av en som jag värderar högt. Hon som jag värderar sa att det här har med det du gör att göra. Jag var övertygad om att den enkelt skulle falla mig i smaken. Men så jag bedrogs. Nu inser jag kanske såhär: jag gick in med en sverigesvensk konceptuell blick. Jag trodde att konceptet skulle vara det som bar. Att Ringboms återvändande till och det är citat från baksidestexten, ”sin barndoms viktigaste nyhetskälla för att upptäcka och återupptäcka”. Det bar mig inte och inte heller emot. Jag försökte då istället läsa vad jag nu förstår kan beskrivas enligt Swedenmarks talspråksbaserade metod, sökte hitta en talrytm försökte försökte tillochmed på fånig obefintlig finlandssvenska. Men gick int. Brukar alltid kunna läsa allting högt. Var det vill säga omöjligt i det här fallet plötsligt. Å andra sidan eller å någon lämnar mig Händelser inte i fred. Jag har tänkt på den alltsedan jag läste den men jag kan omöjligt säga varför jag inte kunde läsa den och därför förlängningsvis inte tala tänker jag om den. Varför varför inte. Orsakar den ett stumt kaos i mitt huvud. En talspråksbaserad poesi som skrivs utifrån ett språk som inte längre finns och på ett språk som nästan inte heller längre finns. Orsakar definitivt inte tystnad. Det är det sista alltså omöjligaste. Jag kom in med min tysta svenska läsning. Jag bedrog mig själv.

Inom lingvistiken finns det en anekdot om språkdöd som går som följer: ett språk dör inte ut när sista talaren dör utan när den näst sista talaren gör det, eftersom då har ju den sista ingen att prata med. Bortsett från det något rörande i bilden är detta språkvetenskapens i min mening störande tro på att det enda språket förmår är att underlätta för kommunikation. Tackochlov säger den sista talaren då, i anekdoten och på, får man anta, sitt brutna andraspråk: ”Mitt modersmål är inte dött. Jag ber till Gud på det. Min Gud känner till inga andra språk.” Jag tänker att det är ärligt när jag skriver följande lilla mening i form av en dikt:

Eftersom jag inte tror på gud
skulle jag
hade jag en katt
se henne djupt i ögonen
säga när du är död
har jag inte längre något språk.

När jag skriver så varken har jag eller har jag någonsin haft en katt.