.liten

27 Mar

Jag läser en bok utan namn
åttahundra sidor på ett dygn
Jag skriver mitt namn
Bokens namn    Som tron

någonstans vävs detta in
i boken utan namn
Också den som skrivs av
alla    Alla namn

verkar helt befängt att jag försöker skriva mig in i Sonnevis senaste. Liksom skriver in Sonnevis bok i min ickebok. Varför jag först reagerade negativt på att han hade ”namn” i titeln. Långt innan jag läste. Att jag ju så länge har haft ordet ”namn” i titeln. Den här viljan att skriva allt. Bok utan namn för att den är så fylld av allt eller för att det är så omöjligt. Både ock finns uttryckt i den. Skulle själv skriva allt. Språkets basordförråd borde ha täckt allt. Nu tänker jag inverterat. Tänker ofta på ordet ”inverterat”. Samt att jag varje gång tänker att jag borde kolla upp så att jag verkligen har förstått vad det betyder. Men Bok utan namn att den i så hög grad klarar av att skriva om allt. Samtidigt att jag också ser vilka saker som inte kan finnas där. Handlar t.ex. om en viss typ av erfarenhet. Vid sidan av att skrivandet är en typ av allomfattande erfarenhet. Erfarenheten av att ha en viss kropp (råkar skriva ”grupp” först, det är väl minst lika sant) och vad det gör med skrivandet. Jag vet inte. Har så fullt upp i huvudet en tid. Sedan tomheten, tröttheten, glider över i pmdd, över i blodet, smärtan, en annan typ av matthet. Ägnar så stor del av tiden åt att tänka att jag måste ta tag i saker. Önskar att någon istället i alla fall någon gång ibland tog hand om mig. Denna vacklan mellan en orubblig tro på ensamheten som enda möjlighet och att bara ge sig hän, riskera underläge, utnyttjande, beroende. Råkar i läsningen hamna här och i förlängningen också här, ”menstrual bloggers” om ”menstrual bloggers”. Jag har på sistone känt att jag blivit mer och mer kritisk mot det mesta. Orkar samtidigt inte riktigt hantera också det jag läser helt förbehållslöst med en kritisk blick. Det finns en rätt hård recension online någonstans (jag läste aldrig hela och har nu tappat bort mitt eventuella bokmärke och ids faktiskt inte googla fram den igen) av Kate Zambrenos Heroines och jag tar den personligt liknande som jag tagit hennes bok djupt personligt. Jag tror att recensionen ifrågasatte hela hennes motiv, menar att hon bara upprepar strukturen och fortsätter att behandla de kvinnor hon skriver om som hustrur, som mer eller mindre mentalsjuka. Men alltså. Ja. Jo. Det måste gå att skriva om det här utan att göra det på ett feministiskt uppbyggligt sätt. Eller det här måste också kunna vara del av en uppbygglig diskussion, om det nu är ett mål för litteraturen att vara det. En av de saker jag uppskattar allra mest med att läsa Anaïs Nin är att hon inte är helt enkel att läsa med en samtida feministisk blick. Jag tycker förstås inte att alla måste skriva som Nin eller Zambreno (alltså att jag ens känner att jag behöver skriva detta) men jag menar verkligen att det finns någonting i det de skriver om kvinnlighet, om erfarenheten av att vara kvinna, som måste kunna skrivas i en feministisk kontext. Den här vacklan mellan det självsäkra och det redan fallna. En osäkerhet kring när säkerheten är verklig och när den är fiktionaliserad. Likaså en osäkerhet kring när osäkerheten är verklig och när den finns där som illustrativt exempel. Jag ägnar nästan hälften av tidscykeln åt att må dåligt på ett eller annat sätt. Helt styrd av detta och ändå har det dröjt så sjukt länge innan jag överhuvudtaget tänkt tanken att detta förstås måste kunna vara del av dels litteraturen och dels världen. Det allmängiltigas relation till det specifika. Frustrationen på så många plan kring saker som rör detta. Pratar nästan aldrig med någon om det.

Detta är redan oöverskådligt, tänker jag    Det är så det ska vara

Pratar en dag längre med C än jag gjort med någon på mycket länge. Undrar var det sättet att umgås på tagit vägen i mitt liv, när det försvann. Han frågar vid en tidpunkt om jag aldrig tänkt att jag skulle skriva kritik, vid en annan om jag inte skulle skriva teori. Jag vet inte vad jag svarar. Att jag aldrig vet vad jag svarar när folk frågar centrala saker. Skulle velat skriva en recension av Bok utan namn, jo det skulle jag vilja. Men tillhör inte det rummet. Gällande det teoretiska har varken den grunden eller tillhör det rummet. Skulle vilja skriva att eftersom det här är dikt behöver jag inte skriva dikt. Och samtidigt att jag måste skriva dikt/teori/kritik (ingen skillnad i genre längre) för att det både är och inte är sant när det står att ”[b]oken utan namn har inget slut    Det visste du redan”. 

Annonser

2 svar to “.liten”

  1. alex maj 21, 2013 den 1:19 e m #

    du borde skriva recensionen för din egen skull. bry dig inte om pengar eller publik.

Trackbacks/Pingbacks

  1. .stor | hundra namn - april 2, 2013

    […] recension som är mindre urspårad och egocentrisk än den här av Göran Sonnevis Bok utan […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: