Arkiv | mars, 2013

.stor

31 Mar

Jag har börjat om på manuskriptet Hundra namn ännu en gång. Denna gång med troligtvis hopplösa ambitioner om att det är en roman. Jag har en jagperson/huvudperson/persona/namne och tre andra karaktärer plus en hare. Med tanke på hur många bokomslag med harar jag har sett de senaste åren var nog det sista tillägget dumt. I övrigt vill jag helst att det hela tiden händer både det ena och det andra. Jag skriver mig konstant in i hörn.

För att åtminstone inte börja dra in saker som inte direkt har med saken att göra har jag skrivit en sidolista över texter (främst essäer) som jag skulle vilja skriva eller läsa. Om någon annan skulle skriva någon av dem får man gärna berätta det för mig här och om någon skulle ha en deadline och en plats (gärna också arvode) för mig att skriva har jag en fånig idé om att det är denna mejladress som jag sköter mina s.k. uppdrag genom. Om jag skulle råka säga att jag har F-skattesedel är det en lögn. Nåväl, här är uppslagen (bra att ha dem samlade känner jag nu, jag kanske utökar listan i framtiden):

  • Ett annat ansikte till Sacred Emily – Gertrude Steins ros och namnen hos Asta Olivia Nordenhof.
  • Mikkel Thykiers Daglig tale och Dit ansigt kommer før mig lästa genom Ingmar Bergmans Persona.
  • En recension som är mindre urspårad och egocentrisk än den här av Göran Sonnevis Bok utan namn.
  • Namnen hos Maria Gripe.
  • Om nesofili och öar som finns eller inte finns i Anders Källgårds alltför försummade Till Sankt Helena och Judith Schalanskys Atlas över avlägsna öar.
  • Varför essän passar bättre som form för att gå vilse än att skriva en historia – Om Rebecca Solnits Wanderlust – A History of Walking och Gå vilse. En fälthandbok.
  • As soon as I read she made him a character – Den boksamlande maken i Kate Zambrenos Heroines.
  • Flickor och kanoner hos Kate Zambreno.
  • Varför Maria Wine är dålig/ojämn på ett intressantare sätt än Artur Lundkvist är dålig/ojämn. Om Wines sorgliga lilla (icke-)park i Näckrosen där jag, min syster, alla hararna och hemlösa katten bodde en sommar för ett par år sedan. Om essäisten som möjligtvis inte är en riktig essäist utan romanförfattare på en liten soffa.
  • Weirdness och vanlighet hos Mary Margaret O’Hara.
  • Sanskrit och sandhi hos Willy Kyrklund.
  • Dubravka Ugrešićs Den ovillkorliga kapitulationens museum som arkiv.
  • Om ett träd faller i skogen och ingen hör – Om tystnaden i Lotta Lotass Redwood, Hemvist och Kraftverk.
  • Om Jonathan Harrisutställningen på Skellefteå konsthall sommaren 2012 + på nätet sedan många år och pågående.
  • Tidigare forskning och teori – Ett arkiv över arkivvetenskap.

.lång

31 Mar

Tänker att jag ändrar premisserna för pressen och skriver vidare på namnen till dess att någon hittat hit utan att göra det med en namnrelaterad sökning. Än så länge ingen risk:

namnsok

.liten

27 Mar

Jag läser en bok utan namn
åttahundra sidor på ett dygn
Jag skriver mitt namn
Bokens namn    Som tron

någonstans vävs detta in
i boken utan namn
Också den som skrivs av
alla    Alla namn

verkar helt befängt att jag försöker skriva mig in i Sonnevis senaste. Liksom skriver in Sonnevis bok i min ickebok. Varför jag först reagerade negativt på att han hade ”namn” i titeln. Långt innan jag läste. Att jag ju så länge har haft ordet ”namn” i titeln. Den här viljan att skriva allt. Bok utan namn för att den är så fylld av allt eller för att det är så omöjligt. Både ock finns uttryckt i den. Skulle själv skriva allt. Språkets basordförråd borde ha täckt allt. Nu tänker jag inverterat. Tänker ofta på ordet ”inverterat”. Samt att jag varje gång tänker att jag borde kolla upp så att jag verkligen har förstått vad det betyder. Men Bok utan namn att den i så hög grad klarar av att skriva om allt. Samtidigt att jag också ser vilka saker som inte kan finnas där. Handlar t.ex. om en viss typ av erfarenhet. Vid sidan av att skrivandet är en typ av allomfattande erfarenhet. Erfarenheten av att ha en viss kropp (råkar skriva ”grupp” först, det är väl minst lika sant) och vad det gör med skrivandet. Jag vet inte. Har så fullt upp i huvudet en tid. Sedan tomheten, tröttheten, glider över i pmdd, över i blodet, smärtan, en annan typ av matthet. Ägnar så stor del av tiden åt att tänka att jag måste ta tag i saker. Önskar att någon istället i alla fall någon gång ibland tog hand om mig. Denna vacklan mellan en orubblig tro på ensamheten som enda möjlighet och att bara ge sig hän, riskera underläge, utnyttjande, beroende. Råkar i läsningen hamna här och i förlängningen också här, ”menstrual bloggers” om ”menstrual bloggers”. Jag har på sistone känt att jag blivit mer och mer kritisk mot det mesta. Orkar samtidigt inte riktigt hantera också det jag läser helt förbehållslöst med en kritisk blick. Det finns en rätt hård recension online någonstans (jag läste aldrig hela och har nu tappat bort mitt eventuella bokmärke och ids faktiskt inte googla fram den igen) av Kate Zambrenos Heroines och jag tar den personligt liknande som jag tagit hennes bok djupt personligt. Jag tror att recensionen ifrågasatte hela hennes motiv, menar att hon bara upprepar strukturen och fortsätter att behandla de kvinnor hon skriver om som hustrur, som mer eller mindre mentalsjuka. Men alltså. Ja. Jo. Det måste gå att skriva om det här utan att göra det på ett feministiskt uppbyggligt sätt. Eller det här måste också kunna vara del av en uppbygglig diskussion, om det nu är ett mål för litteraturen att vara det. En av de saker jag uppskattar allra mest med att läsa Anaïs Nin är att hon inte är helt enkel att läsa med en samtida feministisk blick. Jag tycker förstås inte att alla måste skriva som Nin eller Zambreno (alltså att jag ens känner att jag behöver skriva detta) men jag menar verkligen att det finns någonting i det de skriver om kvinnlighet, om erfarenheten av att vara kvinna, som måste kunna skrivas i en feministisk kontext. Den här vacklan mellan det självsäkra och det redan fallna. En osäkerhet kring när säkerheten är verklig och när den är fiktionaliserad. Likaså en osäkerhet kring när osäkerheten är verklig och när den finns där som illustrativt exempel. Jag ägnar nästan hälften av tidscykeln åt att må dåligt på ett eller annat sätt. Helt styrd av detta och ändå har det dröjt så sjukt länge innan jag överhuvudtaget tänkt tanken att detta förstås måste kunna vara del av dels litteraturen och dels världen. Det allmängiltigas relation till det specifika. Frustrationen på så många plan kring saker som rör detta. Pratar nästan aldrig med någon om det.

Detta är redan oöverskådligt, tänker jag    Det är så det ska vara

Pratar en dag längre med C än jag gjort med någon på mycket länge. Undrar var det sättet att umgås på tagit vägen i mitt liv, när det försvann. Han frågar vid en tidpunkt om jag aldrig tänkt att jag skulle skriva kritik, vid en annan om jag inte skulle skriva teori. Jag vet inte vad jag svarar. Att jag aldrig vet vad jag svarar när folk frågar centrala saker. Skulle velat skriva en recension av Bok utan namn, jo det skulle jag vilja. Men tillhör inte det rummet. Gällande det teoretiska har varken den grunden eller tillhör det rummet. Skulle vilja skriva att eftersom det här är dikt behöver jag inte skriva dikt. Och samtidigt att jag måste skriva dikt/teori/kritik (ingen skillnad i genre längre) för att det både är och inte är sant när det står att ”[b]oken utan namn har inget slut    Det visste du redan”. 

.kvinna

26 Mar

Jag minns förstås gången jag hörde Anaïs Nins röst. Några dagar senare hittar jag en anteckning där jag har skrivit ”första gången hennes röst, första gången detta skett”. Ingenting mer. Jag förstår först inte vad detta betyder, inser sedan att jag felläst min handstil, att ”skett” skall vara ”skratt” och att det inte alls är något citat utan min egen reaktion på ett ljudklipp som verkar vara från en föreläsning.

Trots att engelska inte var hennes modersmål hör jag henne prata sin intensiva amerikanska. På temat har Maya Deren på annan plats skrivit: ”I had been a poet uptil then, and the reason that I had not been a very good poet was because actually my mind worked in images which I had been trying to translate or describe in words; therefore, when I undertook cinema, I was relieved of the false step of translating image into words, and could work directly so that it was not like discovering a new medium so much as finally coming home into a world whose vocabulary, syntax, grammar, was my mother tongue; which I understood, and thought in, but, like a mute, had never spoken.”

Helena säger i Euripides Helena (412 f.Kr.): ”Ett namn kan vara överallt, men inte kroppen.” H.D. skriver i Helen in Egypt (1961) att ”I remember a dream that was real; / let them sing Helena for a thousand years, / let them name and rename Helen”.

”Hem till hotellet utan namn på gatan utan namn. Man trycker på knappen och så öppnas dörren. Det här är Hotell Namnlös på Namnlösa gatan och gästerna har inga namn och inga ansikten. Man går uppför trapporna. Alltid samma trappor, alltid samma rum. […] Och vad hände sedan, efter allt det här? Det som hände var att jag kröp ihop och gömde mig så snart jag fick minsta chans till någonting som liknade ett gömställe.” Ur Jean Rhys Godmorgon, midnatt! (1939)

Kate Zambreno writes in Heroines (2012) and reads at 06:20: ”Eventually her body was kept in a jar, and then there was only her voice left. / Only her voice left. / And then not really her voice at all. / The rhythm of my madwomen’s lives: a long scream followed by absolute silence. / At the beginning, I think of endings.”

.man

25 Mar

Läser om ORDEN INTE ORDNINGEN:

METALL BAKOM ÖRONEN
ETT MINNE FYLLER I EN BIT I TAGET OCH ÄNDRAR LINJEN
METALL

JAG VAR MER RÄDD FÖR KVINNORNA ÄN MÄNNEN
JAG VAR MER RÄDD OM KVINNORNA ÄN MÄNNEN

Varför ägnar du dig så mycket åt män frågar någon.

Jag sjabblar bort mitt svar.

Ytligt sett är jag mer intresserad av män.

Varför mäns ytlighet är djupare än kvinnors.

Mer accepterad.

Litterärt sett citerar jag nästan uteslutande kvinnor.

Betyder martyrskap eller betyder makt.

Tänker på hur skriva om historien i nuet.

På att artiklar om kvinnliga författare på Wikipedia är direkt undermåliga.

Skapa en tråd av förändring.

Följa den.

Sätt att måla över.

Dra ett penseldrag med tippex.

Låta torka sedan skriva.

Korrigera bilden.

Låta korrigeringsvätskan vara så arkivobeständig som den är.

Plocka upp och samtidigt inte glömma att glömma.

.person

24 Mar

Som person är jag fullständigt öppen med mina svaga sidor.

Min persona är det inte.

Hon har nämligen inga.

Hon är en hjältinna utan hack i hälen.

Mitt namn står i centrum och som bakgrund både för krig och litteratur.

Min namne klär ut sig till häst.

Det är maskerad på bilden.

Den är det.

Jag kannibaliserar Kate Zambreno så jag klipper av mig håret och bär sidensjalar för att kannibalisera Hélène Cixous.

Jag står på Cixous stege och säger att det här är vad skrivandet är.

Jag skriver skrivandet i mitt lilla häfte.

Det är H som i H.D.

Hilda / Hilka. Lilla little.

H som i hennes Helen in Egypt eller HERmione eller som i Heroines.

Som hos Euripides.

Som att replikera med samma mynt:

Ett namn kan vara överallt men aldrig kroppen.

.fisk

19 Mar

De meningarna var långa på ett sätt som gör att jag närmast tvivlar på att jag skrivit dem själv. Det finns förstås en grad av martyrskap. Det finns förstås en fiktionsgrad.