Arkiv | januari, 2013

.dö

31 Jan

Jag vet vad jag går för.

Gråter stora delar av kvällen.

Tänker att osäkerheten är den mest ärliga ingångspunkten i litteraturen. Just för att litteraturen till skillnad från så många andra sammanhang tillåter den.

.döda

28 Jan

Att sluta skriva kan också vara ett sätt att fortsätta skriva. Att stå ut med att. Det enda möjliga sättet, i vissa fall.

.simma

28 Jan

De första dagarna 2013 tänker Kate Zambreno på sin blogg Frances Farmer Is My Sister på (jag är väl medveten om att jag redan har citerat det här)

memoir and fiction, on lives and lies. […] On what the novel performs, versus what an essay can perform. On interiority and ”I”. On the fictional alterego on the Internet. On sickness and immunity and the body. On Flannery’s heritage chickens and butterfly rashes and grotesquerie. […] On obsession. On how obsession can manifest itself. On whether time heals all wounds, as Chris Marker’s narrator wonders in Sans Soleil. On how to circle the wound. On how to write the wound. […] Wondering […] how this will all cohere. Whether it will remain unwritten. What form will it take.

Förlåt mig min svaghet men jag tror att en möjlig sådan form i vissa fall, i detta fall är patetikens form. Förlåt mig mitt begär men jag lyssnar på Lisa Ekdahls Så svag för din skönhet om och om igen och tänker att det finns någonting i hennes sånger som har med patetiken att göra. Att hon i sina bästa, eller helt omöjligt nog i sina alla, stunder lyckas gestalta denna patetik så djupt djupt att den framstår precis så ytlig som den är. Därmed kan man råka tro att hon är lätt att avfärda. Patetiken hos Ekdahl är, liksom hos Zambreno, specifikt kvinnlig och därtill än mer specifik: den är den kvinnliga heterosexuella ensamhetens patetik: ”Du hötte åt gamarna som jagade och följde mig / Du drog mig upp ur skiten / Du badade du sköljde mig / Vi simmade mot strömmen i de stridaste av strömmar / För du sa man blir vacker om man följer sina drömmar.” Från andra sidan Atlanten en lika uppgiven eller, beroende på läggning, mer hoppfull mytologi: ”She’s been everybody else’s girl maybe someday she’ll be her own”. Men tills vidare: ”Bärga vad du kan från det här vraket”.

.flyga/fly

22 Jan

Solitaire
Before the Break of Day
Speak for Me
Before I was Set Free
Le Revenant
Gold Sargasso Sea
Purple against Red
(Across the) Wide Sargasso Sea
I Hear Voices
False Legend
Dream
Mrs Rochester
Le Rouge et Le Noir
Marie Galante
Sargasso Sea (the Wide) Crossing Across
The Image
The Question and the Answer
All Souls
Three Voices
Sargasso Sea
Wide Sargasso Sea
Story of the first Mrs Rochester
Wild Sea of Wrecks
That Wild Sea of Wrecks where I was Wrecked
That Wild Sea of Weeds where They were Wrecked
There Comes a Time

.gå

15 Jan

Jag vet inte varför det stannade upp här. Jag tänkte ett tag att jag som inlägg på ”gå” skulle skriva ett par kortrecensioner av Rebecca Solnits Wanderlust – A History of Walking och A Field Guide to Getting Lost (på svenska Gå vilse. En fälthandbok):

Män går i litteraturen.
Kvinnor går vilse.

Men även om det finns en poäng i det kändes det fånigt och rätt orättvist. Jag har för övrigt inte läst klart Wanderlust heller. Jag hade tänkt att jag behövde gå någonstans för att kunna skriva här. Det är förstås fullständigt irrelevant. Fiktionen borde kunna ta det ansvaret. Men nu går jag, bara så att det blir gjort. Jag tänker att jag inte har träffat någon sedan nyårsafton. Jag har inte ens pratat med någon, förutom det kortfattade (icke-)meningsutbyte jag har haft typ på Hemköp/ICA/min-bästa-grönsaksbutik eller på tobak-och-spelbutiken när jag hämtat ut bokpaket (i omgångar). Försöker komma ihåg om jag har varit in till stan på den här tiden, men tror faktiskt inte det. Jag borde ha gjort massa saker som jag inte har gjort. Första veckan i det nya året var jag rätt låg så den ägnade jag mest åt att sova, se Revenge och brodera. Sedan tog Revenge slut och dygnet var vänt. Jag har gjort tafatta försök att vända det rätt men inte lyckats. Jag har läst en hel del, bland annat allt (tror jag) av Jean Rhys som finns översatt till svenska. Det var upplyftande på det nedslående sättet. Det började förmodligen med Aurell men nu har jag blivit helt besatt av gråt i litteratur. Om någon vet om någon har skrivit något vettigt på temat vill jag gärna veta. Hos Rhys gråts det mycket. Det gråts och sovs och dricks. Gås inte så mycket, ofta orkar huvudpersonerna inte gå så långt så då bestämmer de antingen ett ställe närmare eller kostar på sig en taxi. Har ingen statistik på det men det verkar rimligt att anta att merparten av gråten hos Rhys är orsakad av starksprit; whiskey, rom. Den gråten känns alltid så overkligt verklig i efterhand. Påminner om upplevelsen av att ha läst vissa typer av böcker (t.ex. Rhys). I övrigt känner jag igen mig i tröttheten, den där längtan efter att sova. Jag skulle lugnt kunna sova bort mitt liv och försöker numera att åtminstone inte straffa mig för detta. Om spriten tänker jag att jag på intet sätt har den läggningen att supa bort mitt liv men att jag saknar att dricka mig full med vissa utvalda som jag tycker om att dricka mig full med. Jag skulle vilja dricka whiskey med Anja, det var alltför länge sedan. Jag har fortfarande inte kommit igång med att läsa Gunvor Hofmo och funderar nu på att göra det i form av översättning. En dikt per dag direkt i en mejltråd som går till Anja och Ylva (hade de inte haft så bra namn och namn som passar så bra ihop hade jag döpt om dem här). Vad mer. Jag har tänkt långa tankar som jag inte tänker dela med någon. Jag skulle kunna tänka bort mitt liv på det sättet. Långa tankar som mestadels utgör alternativ till saker som redan har hänt eller saker som skulle ha hänt eller saker som förmodligen inte kommer att hända. Jag vet inte varför jag är så upptagen av det här. Jag är monologisk i min tanke. Jag har svårt att tänka mig någonting i form av dialog. Jag har skrivit in en tyst hare i mitt manuskript och klippt in merparten av min arkivvetenskapsuppsats som jag fan-i-mig är rätt nöjd med och som (också fan-i-mig) förtjänade ett bättre öde än den fick. Möjligtvis kommer det leda också detta manus utför — Jag har slutligen börjat samla på författarfotografier med vantar. Än så länge har jag tre: två av Ann Jäderlund som är fina och mitt favoritförfattarporträtt som föreställer Linda Örtenblad. Vantarna på den senare bilden har jag för övrigt både sett och prövat irl. Jag minns att jag blev närmast starstruck. Det var väl lite bisarrt. Om någon vet fler författare som har fotats med vantar är jag mycket intresserad. Själv tror jag att jag glömde mina favoritvantar i Östersund.

.komma

7 Jan

tema : namn

genre : genre

.ligga

7 Jan

 

Provinsprincipen innebär att om jag stavar den fel så får jag ändå inte ändra till det korrekta proveniens. Wolfgang Ernst formulerar den som ett sätt att ”strukturera redundans”.