Arkiv | december, 2012

.sol

30 Dec

Tänkte solipsism men det var ju egentligen palimpsest jag menade.

Annonser

.moon

30 Dec

Eventually I will die from not being touched.

.*

30 Dec

Jag tänker omväxlande bli mer social och isolera mig helt. Fast i ett mellanläge som duger föga till. Duger alltså föga till.

.vatten

30 Dec

Hade önskat att jag vid det här laget hunnit genom hela listan.

Kom hem.

Nytt år.

Nätet av.

Offline.

Om jag vänder på orden blir de på norska.

Läser tips om hur man bloggar:

Det är svårare att gå från namngiven till anonym än omvänt.

I den mån jag har (jag har) sagt vad jag heter var det omedvetet.

Inte meningen.

Jag ändrar detta.

Helena Fagertun.

Jag har alla mina namn (också det jag inte nämner) efter personer i min släkt.

Men mitt hela är jag helt ensam om.

Mitt första är också litterärt.

Det efter är också ett hus.

Skulle vilja ha en namne som kunde skriva i mitt ställe.

.regn

30 Dec

Det första jag gör när jag idag för första gången på två månader kommer hem till min lägenhet är att ta på mig den vita klänning jag hade när jag tog studenten för i vår tio år sedan som jag ibland tänker att jag ska slänga för att jag ju dels inte använder den och dels inte har några känslor överhuvudtaget knutna till den händelsen men varje gång jag tänker så minns jag att det finns gånger som nu när jag tar på mig den med en bestämd tanke om att därigenom inte klä mig som brud utan snarare ikläda mig Emily Dickinson.

”Från skjulet garderar denne sig med att ‘man får som en läsare en känsla’ dit och en känsla datt” skriver jag om akademikern (vem nu han är) när jag skriver om Tage Aurell i senaste numret av Ord&Bild. ”Liksom flyende för nånting”, skriver Aurell i novellen ”Pingstbrud” i Nya berättelser (1949). ”H[o]n är vimmelkantig på något vis, och blyg och rädd när h[o]n försöker berätta —”

Jag står utanför detta ”man”. I regnet utanför. Dropparna förväxlar gråten i min text. Smakar salt i analysen.

.sten

28 Dec

Tänker att i Östersund i två månader var jag ensam på ett mycket uppenbart sätt. Att det var lätt att uppmärksamma. Ergo var jag ensam eller ergo var jag inte ensam. Jag var också mån om att gestalta, uppmärksamma det.

I övermorgon kommer jag hem till Göteborg. Tänker att jag där kommer att vara ensam på ett mindre tydligt sätt. På ett sätt som jag är mer van vid. Mindre att någon bryr sig, undrar. Kommer missbruka ensamheten, det vet jag. Jag känner mig själv. Alltför väl. Men jag tänker också att jag har insett (t.ex. genom ensamheten i Ösd) att jag vill gestalta den annorlunda än jag tidigare gestaltat den. Går det, den.

Jag kunde inte skriva eftersom ensam i ett rum var jag en skugga. Och i slutändan, var jag ensam i ett rum.

.sand

27 Dec

Jag läser menar jag översätter en dikt av Maya Deren den enda jag har:

Såsom i en spegel [den titeln har den egentligen inte]
Till Anaïs [Nin] framför spegelglaset [men den dedikationen står där]

Spegeln, som en kannibal, förtärd,
köttätande, blod som silver, allt liv närde den.
Också du har känt till denna obarmhärtiga överföring
längs armen som vi båda höll den fast med.
Genom illusionen fördes synen
genom återspeglingen till uppenbarelsen.
Miraklet har kommit bara för att gå igen.
Ditt bleka ansikte, Maya, framför spegelglaset
vänds åtminstone inte mot dig spegelvänt.

Och nu finns inte längre speglar, utan bara ett öppet sår
i vilket vi ser varandra i en ram av blod.