”Jon”

8 Apr

Förra helgen var jag inbjuden till en annan festival för att som en av tre författare göra en omläsning av Virginia Woolfs Ett eget rum, detta eftersom ”[k]lassiska texter genererar ständigt nya läsningar”. För tätt inpå deadline lyckades jag glömma boken hemma när jag reste till min pojkvän för några dagar. Jag frågade då honom om han hade Woolfs verk och fick låna hans exemplar av A Room of One’s Own. Han kommenterade när han gav den till mig: ”den ser skrämmande oläst ut.”

Under uppläsningen valde jag att kalla honom Jon, med en blinkning till karaktären John i Kate Zambrenos essäroman Hjältinnor som jag ägnat de senaste åren åt att först läsa och älska, och sedan översätta. John i Zambrenos bok är, förutom att vara baserad på Kates verkliga make, bokhistorikern John ”[s]å snart vi träffades gjorde jag honom till en karaktär” Vincler, även en litterär konstruktion med kopplingar till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman eller långnovell Den gula tapeten.

Under festivalens efterfest har vi medelst de ölbiljetter vi förtjänt respektive oförtjänt precis fått från festivalledningen lyckats beställa en så blaskig fatöl att den närapå är odrickbar och när min pojkvän vid ett tillfälle kommer tillbaka från toaletten berättar han att han från en för honom okänd person fått frågan ”är det du som är Jon?”. Han säger att han först inte förstod vad det handlade om, men att personen insisterade, frågade om och om igen. Sedan, liksom förtroligt, vände sig personen till honom: ”Jag har inte heller läst Virginia Woolf.” ”Ehm”, säger min pojkvän att han svarat, ”jag är tämligen säker på att jag har läst Woolf, också Ett eget rum, men bara inte just det exemplaret som nämns i texten”. Han tittar på mig och kommenterar att det känns väldigt märkligt att stå och diskutera sig själv och en bok som ingått i en uppläsning och huruvida denna ”Jon” och detta bokexemplar är verkligt respektive oläst eller ej. Jag skrattar. Det är en underbar anekdot. Tänker att den skulle göra sig i text, men biter mig i tungan så att jag inte råkar säga det, döda svadan och därmed gå miste om någon betydelsebärande eller klockren detalj för framtiden.

Några dagar senare smsar ”Jon” mig och undrar om jag äger Woolfs samlade prosaskisser och noveller. Jag svarar att jag är osäker, men att jag inte tror det. Köper för många böcker som det är, varken hinner eller lyckas läsa dem, knappt ens komma ihåg vilka jag äger. ”Jag har åtminstone inte läst den”, svarar jag, ”varför undrar du? Läser du ikapp Woolf inför framtida möten på pissoarer?” Jag flinar. ”Jag kanske köper en present till någon”, svarar ”Jon”, ”fråga inte så mycket”.

Virginia Woolf

3 Apr

Men, säger ni, vi trodde ju att du skulle prata om Virginia Woolfs Ett eget rum och vilken bäring den har på ett samtida kvinnligt skrivande. Vi läste i programbladet där det klart och tydligt står att ”[k]lassiska texter genererar ständigt nya läsningar” och vidare att ”vi behöver utrymme och ekonomisk trygghet för att kunna skriva”. Eller med Woolfs ord: ”en kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner”, ”fem hundra pund om året och egna rum”.

Om mig står det att jag ”har översatt bland annat Kate Zambrenos Hjältinnor som behandlar skrivande kvinnor under 1900-talet och de svårigheter de stött på som kvinnor” och att jag ”har även skrivit text om hur det är att vara författare utan bok i Sverige”.

Vad har att ställa sig på en scen och hålla käften med något av detta att göra?

I slutet av Hjältinnor skriver Zambreno om ”en ny ritual som jag praktiserar, när jag gör mig beredd att skriva”. Hon tar på sig sina decimeterhöga platåskor och ställer sig framför sin helfigursspegel, ibland medan hon äter chokladglass gjord på mandelmjölk och mässar sedan in i spegeln för sig själv: ”Du är ett jävla geni.”

Nu är det min tur.

Veckorna som förflyter innan jag kommer hit skriver jag ingenting på uppläsningen, men låter ämnet genomsyra mitt dagliga liv. Jag hälsar på honom som jag sedan ett halvår har ett distansförhållande med – för enkelhets skull kan vi kalla honom Jon – och frågar om han har Woolfs bok hemma. Jag får då låna hans exemplar av A Room of One’s Own som enligt honom själv ”ser skrämmande oläst ut”. Han förvånas lite över att jag till synes inte överhuvudtaget har börjat förbereda mig. Jag svarar att det alltid är såhär, jag börjar ha lärt mig. Stressar inte längre upp mig utan utgår ifrån att jag kommer att ha tänkt mig såpass mycket fram till en form och ett innehåll att jag fixar att panikskriva ihop ett bidrag och att det förhoppningsvis kommer att bli helt okej bra. Han föreslår lite skämtsamt att vi skulle kunna iscensätta det egna rummet på något annat sätt än bara genom en uppläsning. ”Jag skulle till exempel kunna sitta mitt i publiken och en stund in i uppläsningen få ett telefonsamtal, ta det och göra min grej, det vill säga prata på, överrösta dig och störa hela tillställningen.” Jag säger att det hade varit kongenialt med både programpunktens tema och tidigare uppläsningar som jag har gjort. Han har aldrig sett mig framträda. Jag tror inte att han förstår att jag menar allvar.

Kates John i Hjältinnor är inte enbart en litterär konstruktion baserad på Charlotte Perkins Gilmans Den gula tapeten utan kärleken och partnern John Vincler som tackas i efterordet är en faktisk bokhistoriker, googlar man på namnet får man upp en artikel om ”Bright Young Librarians” och kan sedan stämma av detaljerna i intervjun med Vincler med hur karaktären John beskrivs i Hjältinnor. Det här har alltsedan jag först läste Heroines varit en av de saker som intresserat mig mest: Zambrenos iscensättning av de galna fruarnas liv och verk i sina egna liv och verk, samt ett komplicerande av att göra denna jämförelse och överföring – hon skriver tidigt i boken att ”[s]å snart vi träffades gjorde jag honom till en karaktär” och i slutet tackar hon John Vincler för att han ”uppmuntrade mig att aldrig censurera mig själv, om det hjälpte projektet, trots att det innebar att du blev en karaktär”. Den heterosexuella parsamheten är ett av de viktigaste sidotemana i Hjältinnor och teckningen av den är lika komplex litterärt som komplicerad i verkligheten. Hon gör ingenting för att försöka släta över eller förenkla detta, vare sig till det positiva eller negativa.

Jag antar att jag skulle kunna plocka bort dig ur den här redovisningen helt och hållet – men vem skulle då tro på att jag på riktigt iscensatte jaget i Hjältinnor? Hon som ”inser att man blir en hustru trots gemensamma försök till ett jämlikt förhållande, så snart som man går med på att flytta för honom”. Men hon som å andra sidan är den i förhållandet som är ”Författaren, det förtärande egot”.

Zambreno spökar genom allt jag gör på samma sätt som hennes hjältinnor spökar genom hennes verk. Jag får ett meddelande från ett Zambrenofan som håller på att skriva en recension slash essä om hennes verk (han verkar också själv vara osäker på vilket – skriver i ett mejl någon vecka senare ”har skrivit tusentals ord över påsken”) och han undrar om han får ställa några frågor om mitt arbete med översättningen av Hjältinnor. Som svar skickar jag över manuset Translating Heroines – en föreläsning om att vara sig själv som jag höll vid ett par tillfällen 2015 – först på översättarseminariet på Akademin Valand och sedan på Copacabanas litterära tisdagsklubb på Wakapapa i Gröndal. Vid dessa tidpunkter hade jag knappt eller precis kommit igång med översättandet, men var redan helt upptagen av vad jag tänkte att jag höll på med. Något av det första jag gjorde var att rensa ut flera hyllplan i bokhyllan vid skrivbordet där jag placerade böcker vartefter de nämndes i boken. (Hjältinnor har nämligen en bibliografi som fyller tolv sidor, mitt enda egentliga egna tillägg i boken är en fyra sidor lång bibliografi med svenska översättningar.) De böcker jag inte redan hade läst tog jag till en början med till soffan och började läsa. De böcker jag inte redan ägde beställde jag på nätet eller köpte på antikvariat. Redan tjugo sidor in i översättningen var det både ekonomiskt och arbetsmässigt ett fullständigt idiotiskt projekt. Jag övergick därför till ett mer förrädiskt flyktbeteende och startade en Tumblr där jag återbloggade bilder som jag fick fram när jag i sökfältet sökte på författare, böcker och andra saker som nämns i Hjältinnor och sedan utifrån de bilder jag publicerade fortsatte att associera fritt. Framförallt kom Tumblrn att innehålla bilder på Zelda Fitzgerald, andra läsares fotografier på sidor i Heroines och mensrelaterad konst. Jag skrev på Twitter: ”är så himla nöjd med den här idén: translatingheroines.tumblr.com”. Det var evigheter sedan Kate Zambrenos Twitterkonto var aktivt och när hon 1) plötsligt följde mig och 2) på Tweeten om Tumblrn kommenterade: ”ah! what is this? is this actually someone translating heroines?” blev jag mer starstruck än ever before. ”The Tumblr is so cool! xx”

Recensenten slash essäistens frågor kvarstår trots eller kanske snarare på grund av föreläsningsmanuset som han fått tillskickat sig. Han skriver att han undrar ”hur mycket av det [alltså att Zambreno spökar genom mina meningar] som var/är medvetet och hur mycket som är just en infektion? Hur började projektet, vad fick dig att ta dig an den här boken, fann du att hennes ord, meningar började förändra dina? Var du tvungen att likt en skådespelare förkroppsliga ilskan för att kunna förmedla den?”

Jag var redan när jag hittade Kate Zambreno hösten 2012 på väg att arbeta mig in i någonting som gjorde mig på samma gång helt ensam och fjärn från mitt eget skrivande. Efter att länge ha ägnat mig åt prestation och knivskarp stil hade jag fått för mig att det som saknades i allt jag skrev och som gjorde att det aldrig blev riktigt bra var det personliga. Jag började därför skriva om erfarenheter av avgrundsdjup ensamhet, självskadebeteende och håravfall. Märkligt nog kom detta snart att innebära att jag inte längre hade någonting med mig själv att göra. Jag utforskade andras språk, framförallt Zambrenos, så mycket att mitt eget uppgick i dessa andra språk. Försökte måla upp det som något eftersträvansvärt, men egentligen var orsaken till det samma rädsla som förut: att jag skulle komma fram till att jag egentligen inte hade någonting att säga.

En dag innan du kommer hit och två dagar före detta uppträdande inser du plötsligt att jag trots flera dagar ensam i min egen lägenhet fortfarande inte är klar med förberedelserna och du säger att ”men måste du jobba med rummet hela torsdagen så är det helt okej, jag kan sitta i köket”. Som om det var upp till dig att ge mig tillåtelse.

En av mina favoritscener i Hjältinnor är när textjaget håller en lektion i skapande skrivande och förmanar en av studenterna, en ung tjej, som därefter gråtande springer ut ur klassrummet. Hon, i egenskap av lärare, följer efter, ”himla[r] lite med ögonen, i stunden utan något tålamod för hennes överdrivna flickdrama”. Men här sker en omvändning: den unga studenten säger att hon vid tjugo års ålder känner att hon inte har tillräckligt med erfarenhet för att kunna skriva någonting. Den text som hon på kursen fått mest uppskattning för kretsar kring en avlägsen kärleksaffär. Hulkande berättar hon att hon medicinerar mot en ångestsjukdom och en gång blivit institutionaliserad för en kortare period. Hennes mormor, som hon aldrig träffat, hade en schizofrenidiagnos. ”Hon ville skriva om det här, men hon visste inte om hon kunde. Eller borde. // Jag skakade henne lätt – hon ville inte riktigt se mig i ögonen – och sa bestämt till henne, bestämt, skriv, för fan, skriv, begå misstag och skriv om det och lär dig av det och tro aldrig någonsin på skitsnacket om att det du har upplevt inte är möjligt litterärt material.”

Virginia Woolf skrev en gång i ett brev till en vän att hon skrev Ett eget rum för att hon ”ville uppmuntra de unga kvinnorna – de verkar vara så förskräckligt deprimerade”. Något av det mest grundläggande och nyskapande hos Zambreno är hur hennes projekt kring att skriva in modernismens glömda kvinnor i litteraturhistorien inte stannar där – inte kan stanna där – utan att det också måste följas av en djup omsorg om och intresse för samtida skrivande flickor och kvinnor. Boken slutar bokstavligen i ett manifest. En vän till mig noterade klarsynt vid något tillfälle att den litterära generationen före vår, de författare som är tio, tjugo år äldre, har varit rent ut sagt genomkassa på att lyfta fram och bjuda in oss yngre. ”Fan ta kanon”, skriver Zambreno, ”fan ta dessa inre och sociala förbud som föreskriver vad litteratur borde handla om.” Det är ett uppmaning att skriva våra egna jag, våra sanna och komplicerande jag. Vi är amatörer. Vi är dilettanter. Vi är alla begrepp som används för att avfärda flickan som skriver.

Nu är det din tur.

Bad feminist av Roxane Gay

10 Jan

Jag tänker att jag borde
säga någonting om
ensamhet
medan jag fortfarande minns
hur den känns i kroppen
Innan jag har blivit
så van vid detta/denna
andra
att jag tror att det är ett
normaltillstånd

Mitt normaltillstånd
Ett normalt normaltillstånd

Det är lite som min allt större
skräck/skepsis
inför boken som form
Det här med att nästan alla
med bok
verkar ha glömt hur det
kändes i kroppen
att röra sig i den litterära
världen utan bok
Som om boken skenbart
gör att den litterära
världen försvinner
Som om boken gör att
boken är det enda sätt
litteraturen gestaltas på

Jag skriver samma sak
Om och om igen
Försöker åtminstone intala
mig själv

Varför bryr jag mig
så mycket om vad ni tycker
Eller jag menar
Varför jag bryr mig
så mycket om vad ni tycker
Varför jag ger fullständigt
fan

När jag läser Roxane Gays
Bad feminist
fastnar jag i att jag inte vet
vad ordet
”gardering”
heter på engelska
om det alls finns

Skärpan och vidsyntheten
Garderingen och tillkorta-
kommandena

Antihjältinnor och hjältinnor
kämpar
sida vid sida
Strider ibland
mot varandra

Det gör mig ledsen
Samtidigt glad

Gays läsning av Kate
Zambrenos Heroines
som jag har ägnat
så mycket tid åt
att läsa och sedan
översätta
Den är uppskattande men
kritisk och det är
första gången som jag
läser en relevant kritik
av essäromanen
Gay skriver: ”Det finns
områden som hon förbigår
med tystnad, särskilt ras-,
klass- och heteroprivilegier”

Jag har inte erfarenhet
att säga någonting om alla
erfarenheter men jag har
en djuplodande erfarenhet
att säga någonting om
ensamhet
Om parsamheten som inte
bara är ett aber
utan också erbjuder
privilegier
Öppnar upp för vissa
sociala rum

Man borde inte ge
sig in i en relation
med någon som i
avsaknad av liv
har gjort sitt liv
till ett litterärt om inte
projekt så åtminstone
tema

Du skulle tänkt dig för

När jag över sms säger att
jag skriver en dikt
parafraserar du Södergran
till svar
Jag svarar ironiskt att
dina lyrikreferenser är
outsinliga
som ett hav eller en
kvinna
Det är en helkass bild
Håller inte ihop

Jag är ingen poet
Blir galen när jag måste
förklara detta
Att jag inte är
någon poet
Så många andra saker
jag är dessförinnan

Egentligen ville jag
hålla dig utanför allt
det här
Med dig ville jag vara
någonting annat
Jag uppskattade att
inte vara prestation
För en gångs skull
Jag har varit prestation
så länge att jag på
evigheter inte haft ork
till någonting annat
än att vara prestation
eller misslyckas med att
vara det

Allt som sker
Vad gör det med
en människa
Vad det gör med
en människa

Gay skriver också om
Zambreno att ”[i]ngen
kan vara allt för alla,
men det hade varit trevligt
att se vad Zambreno, med
sitt blixtrande tänkande
och skrivande, hade gjort
om hon gått ännu längre”
Det är en på samma gång
så skarp och känslosam
kritik att jag blir helt tårögd
när jag jämför med hur
kritik av författare som
Zambreno och också Gay
ofta ser ut

Antingen oförblommerat
hyllande
eller omotiverat fräckt
nedsablande

Deras skrivande
motsätter sig just detta
Ett skrivande
som är för smart och
krävande
för sitt eget bästa
Det når aldrig upp
till sina egna krav
Det är väl det som är att vara
en dålig feminist
en dålig författare

Att trots det trots allt
inte urskulda sig
eller i det längsta dra sig
från att urskulda sig
Sedan ändå falla dit
Förlåt
Det blev inte bättre
än såhär

Elis Burrau

8 Nov

Mikkel Thykier

17 Okt

Då ska jag presentera Helena Fagertun. Hon är författare, översättare och redaktör för tidskriften Provins. Och hur är det med nättidskriften, är den igång? Den är rätt mycket vilande för tillfället. Hur går det att läsa det här? Syns det hela vägen bak? Jajemänsan.

***

När jag nyligen fick frågan om att föreläsa på en kurs i samtidslitteratur och textsamtal valde jag som kursbok den danske författaren Mikkel Thykiers 32-sidiga pamflett Over for en ny virkelighed, utgiven i Edition After Hand 2011. Första utgåvans första tryckning var på 200 exemplar och därefter har 100 ytterligare tryckts.

Det verkade symptomatiskt med anledning av bokens ämne att den på After Hands bloggaktiga hemsida liksom hos återförsäljande nätbokhandlar stod som slutsåld. Jag kontaktade därför redaktören Mathias Kokholm för att höra om jag kunde få en pdf med texten att skicka till studenterna eller om vi fick förlagets godkännande att kopiera upp häftet.

Till min stora förtjusning svarade han istället att han kunde trycka upp ett nytt parti – hur många ex behöver du? Jag sitter därför i skrivande stund inte enbart med min egen lilla luggslitna bok utan ytterligare sexton pinfärska exemplar. Ibland tänker jag att jag borde ställa in föreläsningen och istället bli en alternativ Thykierdistributör.

***

Jag skrev till er innan jag kom hit: när jag fick frågan om att föreläsa om valfri bok för er valde jag kanske den författare som jag tycker är absolut svårast att prata om: danske Mikkel Thykier och hans pamflett Over for en ny virkelighed (Edition After Hand, 2011). Det är en text som bland annat beskriver ett förändrat utgivningsklimat med utgångspunkt i nedläggningen av det danska förlaget Anblik 2010. När jag väl hade valt den visade det sig att häftet var slutsålt och de exemplar som Lotta har dealat med är särskilt tryckta för er kurs.

Jag kommer att föreläsa om Thykiers verk och författarskap (och säkert också om andra verk och författarskap) i något slags ljus av den poesidebatt som ägde rum i svenska dagstidningar, nättidskrifter och bloggar i somras. Jag är övertygad om att förändrade förlags- och utgivningsvillkor gör någonting med författarna. Jag är inte i första hand (om alls) intresserad av de här frågorna som någonting man bör hålla sig ajour med om man är litteraturintresserad utan snarare hur de får verklig påverkan i den litteratur som skrivs och inte skrivs, och hur man som skrivande rör sig i den litterära världen med respektive utan bok.

Jag vill också utforska hur olika former – mejlet, essän, föreläsningen, textsamtalet, blogginlägget – kan flyta in i varandra och det kommer således att finnas möjlighet att ställa frågor och spränga in kommentarer under och efter föreläsningen, men jag vill redan nu öppna upp för detta. Här tänker jag mig att jag avslutar föreläsningen om ingen redan nu ställer just någon fråga eller kommenterar någonting utifrån er Thykierläsning på förhand eller det jag hittills har sagt. Nu blir jag lite rädd. Jag tänker på att den här pamfletten är skriven 2011 och så undrar jag hur du tänker att det har hänt sen dess.

Ni får gärna fortsätta – En ordningsfråga: Jag ser att du har en hel hög med böcker, antar att det är av Thykier, där. Går de att få tag på? En del av dem går att få tag på, andra är svårare. De senaste går t.ex. att beställa via förlagets hemsida, Antipyrine. De finns också på AdLibris.

Om ni innan, under eller efter att ni har läst Over for en ny virkelighed (läs gärna även Thykierblocket i nr 5/2010 av tidskriften Trappe Tusind) vill får ni hemskt gärna skicka tankar eller frågor till mig så spränger jag in och besvarar eller tänker vidare utifrån dem. Om seminariet den 17 oktober helt skulle byta riktning på grund av något spår någon av er introducerar i förväg skulle ingen vara lyckligare än jag.

Den enda som skriver i förväg skriver: Jag har nu läst Over for en ny virkelighed två gånger och tycker den är jätteintressant. (Jag hoppas att jag har förstått det mesta.) Ser också fram emot att diskutera den poesidebatt som varit. Jag måste erkänna att jag tycker texterna i tidskriften är väldigt svåra. Är det någon av texterna som är viktigare än de andra?

Är det viktigt att förstå en text av det slag som Mikkel Thykier skriver? Jag tänker att jag i väldigt hög grad inte förstår honom och det är just därför som jag tycker att han är så intressant som författare, att hans författarskap är intressant som författarskap. Kanske kan man här också koppla till frågan om poesi(debatten), om den här hopplösa obegriplighetsdiskussionen som alltid dyker upp. I jämförelse med den danska poesin hävdades (minns inte av vem nu) att den svenska var svårförståelig och att det var därför som den inte når ut till läsare på samma sätt som den danska. Men det är väl olika från poet till poet. Och det samma gäller även för den danska. Är verkligen en poet som Olga Ravn så lätt att förstå?

Thykier förhåller sig ju också till kritiker som inte förstår och går rätt hårt åt dem. Hur förhåller han sig till att inte bli förstådd? Eller vill han inte bli förstådd? Jag vet inte om jag kan säga någonting om Mikkel Thykiers eventuella önskan att bli förstådd. Det finns ju en fråga om det dialogiska i hans text som väl verkligen handlar om en längtan att bli förstådd. Kanske kan vi återkomma till detta strax?

I samma veva skriver en annan: Jag hittade din adress i ett gammalt massutskick och hoppas att du inte tycker att jag är fräck.

Det är nämligen så att jag har läst dig referera till Mikkel Thykier både på din blogg och i förbundstidningen. Under ett av mina textsamtal tipsade en av de andra danskarna i klassen mig om honom och så har jag haft något av en raptus i sommar, läst flera av hans böcker, sökt intervjuer på nätet osv. Som det blir när man hittar det där särskilda – ett slags förälskelse. Upptäckten har ju fått en tidslig utsträckning i och med att det har kommit en ny essäbok (eller, nåja) och att en ny diktbok är på gång.

Eftersom han saknas i svensk utgivning undrar jag alltså om du står i begrepp att översätta honom? Jag vet inte hur sådant här går till egentligen, jag trevar mig fram. Själv har jag tänkt att Daglig tale-trilogin skulle vara spännande att stiga djupare ner i. Att det också skulle innebära en bra introduktion både till honom och till tankarna om intimitet osv.

Om du redan börjat – utmärkt! Om du söker ett bollplank – så mycket roligare. Om du ännu inte tänkt tanken – är det något som du skulle vara intresserad av att prata vidare kring?

Jag svarar: Jag har som du förstår varit upptagen av hans författarskap rätt mycket de senaste åren. Sedan är jag lite osäker på om jag egentligen tror på så mycket översättning de nordiska språken emellan som det är just nu, och undrar lite också om Thykier är ett av författarskapen som borde översättas. Själv har jag hittills varit mer intresserad av att tänka och skriva med honom på andra sätt, och även om han är en av mina absoluta favoriter inom den samtida nordiska litteraturen är mitt intresse inte helt okomplicerat.

Utifrån det du skriver skulle jag möjligtvis vara intresserad av det som ett jämlikt samarbetsprojekt. För mig är det fullkomligt omöjligt att, från de platser jag kommer ifrån litterärt, publiceringsmässigt och personligt, prata om Thykiers tankar om intimitet utan att direkt också diskutera hur de spelar in mot det faktum att de kvinnliga huvudpersonerna inte har något tal (bortsett från typ enstaka suckar) i Thykiers dagliga tal. (Du har förstås koll på hur Asta Olivia Nordenhofs Et ansigt til Emily förhåller sig till Daglig tale.) Det här är säkert alltför rakt, men om jag har tänkt något kring översättning och Thykier är det att jag inte velat att någon man skulle översätta och introducera honom, åtminstone inte ensam. Det är förstås inte så att Thykier är ”min” på något sätt, men jag är så urbota less på män som lyfter män.

Skulle du kanske kunna svara på den fråga som ställdes om det dialogiska? Utifrån t.ex. hur du tänker kring intimiteten som tema hos Thykier? Frågar du mig nu. Jag frågar dig nu. Det är inte så att det här sker utan självmedvetenhet. Du behöver inte. Det monologiska i Daglig tale. Det är hela tiden den andre som säger det. Spännande i förhållande till det dialogiska. Det är i mötet som det egentligen uppstår. Det är där som man sträcker sig ut mot den andre. Och det bara kan ske när man ger upp vissa tankar om förutfattade meningar om sig själv.

Vad är Daglig tale för typ av bok? Det är en trilogi. Man skulle kunna kalla det för läsdrama. Det är bara den ena som pratar. Vad handlar det om? Livet.

***

Jag börjar om: Jag har inte åstadkommit en föreläsning i vanlig bemärkelse. På många punkter är jag osäker och på åtminstone ett ställe vet jag ingenting alls. Jag upptäckte nämligen, att det ämne jag valt var mycket stort och att vad jag skrev eller vad jag tog med i den slutliga texten måste bli ytterligt godtyckligt. Därför inbjuder jag till er som åhörare att fritt förfoga över det material som jag ställt till förfogande.

Det finns egentligen inte någonting mer att säga.

Elisabet Vogler, den ena av de två kvinnorna i Ingmar Bergmans Persona (1966), talar två gånger i filmen. Ena gången säger hon ”nej, låt bli!”. Andra gången säger hon ”ingenting”.

I Mikkel Thykiers dialogiska tal säger den kvinnliga huvudpersonen alltid ingenting. Hon har sina rader för tal men inget tal. Hon har ett namn. Hon heter Emily i Daglig tale (2002) och Alma i Dit ansigt kommer før mig (2010). Syster Almas ansikte i Persona. Det är något av det första man ser. Det står på första sidan i filmmanuskriptet som inte är ett manuskript i vanlig bemärkelse (1966): ”Inget moln, inget berg, inget träd med tunga lövmassor, utan ett ansikte med blicken fäst i åskådarens. Syster Almas ansikte.”

Frederik intresserar sig för detta hos Emily: ”I ditt ansikte är det dina ögon – dina lögner – dina upphöjningar. Dina ögon. Din näsa – läsa – dina näsborrar och dina läppar. Din haka och ögonlocken. Nacken. Platsen där skallen glider över i nacken tycker jag också mycket om.” Han säger: ”Du älskar mig in i dig själv. Ser du det?”

Jag skulle vilja göra en film av den här föreläsningen. En videofilm. Jag skulle bara ställa upp verken mot den vita väggen och så in med solljus från ena sidan och så skulle de få svara på frågor. Alla möjliga frågor. Både ytliga och intima. De skulle bara stå där. I solljuset. I fyra timmar. Men det skulle vara en stumfilm. Det skulle bara vara fokus på ansiktena i verken. Och skuggorna i dem. Deras mimik. Fyra timmar med skuggorna i deras ansikten. Skuggspelet. En film där man måste läsa på läpparna.

Det finns två scener i Persona som särskilt sticker ut. Bägge scenerna är tvådelade. I den första scenen, av Susan Sontag beskriven som ”[p]erhaps the most striking single episode”, dubbleras talet. Alma ger en lång beskrivning av Elisabets moderskap och hennes relation till sin son. Monologen upprepas i sin helhet två gånger: första gången fäster kameran blicken på Elisabet som lyssnar, andra gången ser vi Alma som talar. Scenen leder upp till den andra scenen, där tudelningen sker visuellt: Almas och Elisabets ansikten smälter bokstavligen samman.

”Alma hör denna röst, som talar och talar med hennes egen mun och hon hejdar sig och försöker undvika Elisabets ögon.” Det som är med talet är att det inte bara är den andra som lyssnar utan också den som talar lyssnar. Det blir så uppenbart när den som lyssnar är tyst.

Det är många som har sagt att jag är bra på att lyssna. Men jag lyssnar enbart för att jag inte kan tala och lyssna samtidigt. ”Varför talar du då när du inte kan tala? du talade ju nyss när du sa att du inte kunde tala? varför talar du inte när du kan tala! varför brinner du inte när du kan brinna!” som det heter i Willy Kyrklunds Solange (1951). Det var en fråga, men om du inte vill svara så. Okej.

”’Fras är någonting som man förväntas säga, när någon annan har sagt någonting.’ Formuleringen innebär att språket är ett socialt spel, som vi ägnar oss åt eftersom Gud har skapat oss pratiga.” Formuleringen är också den Kyrklunds, men jag kommer inte ihåg var han har skrivit den. Jag har skrivit den på en liten lapp som jag har lagt i inledningen till ”[d]enna berättelse handlar om Solange och Hugo och vad som sedan icke hände.”

Nollpunkten är det enda man kan vända tillbaka till.

Till att det finns två och att den ena talar och att den andra är tyst. Men talet är aldrig entydigt och ej heller tystnaden. Vi måste börja med att reda ut vad som är möjligt att säga till en annan människa.

Alma gör ingenting. Skriver hon brev.

En kronologisk lista över Emilys handlingar:

Person på säng vänder sig kanske och stirrar på den talande. (?)

Andetag.

Andetag.

Gest med handen. Uppfordrande.

Högljutt fnitter. (?)

Skrattar.

Garvar.

Gäspning.

Suck.

Fnittrar.

Ligger på magen på sängen. Naken. Huvudet i fotändan.

Upprinnelsen till Persona är när Elisabet Vogler i rollen som Elektra tystnar och tiger i ”gott och väl en minut”. Efter föreställningen ursäktar hon sig genom att säga att ”hon blivit så fruktansvärt full i skratt.” Några minuter in i filmen sätter Alma på radion där en pjäs spelas och Elisabet börjar skratta. ”Vad skrattar fru Vogler åt?” frågar Alma, ”är det skådespelerskan som är så rolig?” Elisabet stelnar till, stänger av radion och griper tag i Almas arm.

Frederik i Daglig tale säger till Emily: ”Ska vi inte tala om något annat? Ska vi inte tala om dig? Om jag nu slår dig, säger du då något?” Alma till Elisabet: ”Men nu behöver jag, att du talar till mig. Kära du kan du inte tala till mig. Bara lite. Det är nästan outhärdligt.” Hon skakar henne: ”Nu ska du tala. Har du något att – Nu ska du jävlar i helvete, nu ska du tala till mig.” Det är Elisabet som slår. Alma spottar henne i ansiktet. Elisabet slår Alma återigen, i ansiktet och Alma börjar blöda näsblod. Alma är i färd med att kasta en kastrull med hett vatten när – ”Nej, låt bli”, skriker Elisabet.

”Det är teatraliskt. Det är skådespel. Livet mimas. I full medvetenhet om att det mimas.” Det är förstås lögn, det jag säger. Frederik frågar: ”Men du säger inte något?” Alma svarar, den gången, till sist: ”Nej.”

”Visst vet du att persona ursprungligen betyder ’mask’”, sa han till mig. In my face.

Jag hade skrivit en uppsats om vad jag nu hade skrivit uppsatsen om vars analysavsnitt under oppositionen blev dissekerat å det grövsta. Det enda försvar jag kom mig för att åberopa var ”att om jag hade haft mer tid hade jag inte skrivit ett enda eget ord i diskussionen utan helt byggt upp den av citat.”

Det är dags att försvinna:

Ska jag inte läsa mer?

– [skakar på huvudet]

och utandning.

***

Ska vi fortsätta nu?

Thykiers tre konklusioner

Over for en ny virkelighed inleds med en beskrivning av ett förändrat utgivningsklimat med utgångspunkt i nedläggningen av förlaget Anblik 2010. Förlagets författare fick då erbjudande om att köpa restupplagorna av sina egna böcker – i vissa fall böcker som precis hade kommit från trycket. För Thykier gav det inte någon mening att köpa loss sina två Anblikstitlar och börja agera ”lager, distributör och köpman”. Enligt honom är situationer som denna en del av en pågående utveckling som ställer ”litteraturens parter” inför pamflettitelns nya verklighet.

Därefter drar Thykier tre slutsatser: en som berör det rent praktiska; en som påverkar kritiken och mottagandet av litteraturen; och slutligen en som handlar om förhållandet mellan författare och omvärld.

  1. Det kommer att alltmer överlämnas till författarna att stå för det praktiska arbete som förlagen traditionellt har ansvarat för.
  2. Tiden som en bok är tillgänglig i och för offentligheten kommer att kortas ner till närmast ingen alls.
  3. Att arbeta som författare blir en form av negativ anställning, att vara (livstids-)anställd, av ingen, hos ingen, för att utföra ett arbete som inte tjänar något annat till än att slita bort en från alla förbindelser med den gemensamma världen och dess värderingar och målsättningar.

Dessa slutsatser har bland annat att göra med att litteraturens mångfald säkras av små förlag, drivna av enskilda personers engagemang, och därmed riskerar att försvinna lika snabbt som de har uppstått. Thykier menar även att de böcker som tidningarna recenserar blir färre och färre, recensionerna kortare och kortare, och att de kommer senare och senare i relation till böckernas utgivningsdatum.

Ett sådant förändrat utgivnings- och kritikklimat kan leda till att litteraturen slutar vara någonting som ska värnas om och tas tillvara, och istället får man börja betrakta den som en händelse; som något som dyker upp, glimmar till och sedan försvinner. Den kan då inte heller längre bedömas utifrån samma kriterier som förut.

Den litteratur som uppstår skrivs varken för att säkra sig en framtid eller värna en dåtid; det är en litteratur som aktivt förhåller sig till sin oklarhet i tid och rum, och detta blir själva dess livsvillkor.

***

I sommar har det förts en längre debatt i svenska tidningar, nättidskrifter och bloggar om den unga svenska poesin och ett förändrat förlagsklimat. Jag gav mig själv in i diskussionen tidigt, med ett blogginlägg som senare återpublicerades med rubriken ”Olika villkor för författare” på Kultwatch skrivet i affekt men framförallt frustration. Jag nämner det inte för att jag ångrar mitt inlägg – såhär i efterhand finns det delar som jag hade låtit bli att skriva eller skrivit på ett annat sätt idag – utan för att jag tror att de här förändrade villkoren gör någonting med oss som författare, inte bara med hur vi rör oss i litterära sammanhang med respektive utan bok, med bok utgiven på stort respektive litet förlag, utan i förlängningen också påverkar våra författarskap i tematik, stil och publiceringsformer.

För mig var det viktigt att publicera mitt debattinlägg på ett eget forum först, och det var i förlängningen också viktigt att inte korta ner och kondensera min text för att försöka få den publicerad på någon etablerad kultursida. Problemet med debatten var, som jag ser det, bland annat att den så mycket handlade om att försöka sammanfatta debatten. Ett annat problem var hur kultursidorna under den här perioden nästan bara publicerade debatt utan att ta sin del av konsekvenserna av debatten – inte minst stå till svars för varför bevakningen i form av recensioner och artiklar om t.ex. poesi utgiven på mindre förlag är så urusel. Ytterligare ett problem var etablerade författares å ena sidan osynlighet i och å andra sidan oförståelse av diskussionen.

Jag får ett DM på Twitter: Har du sett det här?!!! http://hbl.fi/kultur/2015-10-07/773399/forfattarflykt-fran-ss-se-listan-har

Vi pratade om detta igår faktiskt.

Jag svarar bland annat: Uppdatera mig gärna när du vet mer om den fisv förlagssituationen. Tycker det verkar så otroligt spännande och har så svårt att se att något liknande skulle kunna ske här.

Skulle du kunna säga någonting om hur du tänker att det som precis har hänt i Finland förhåller sig till det som inte händer i Sverige? Vi får inte glömma bort att det också finns en finskfinsk litteratur. Den Sverigefinska förlag gått från två till ett förlag. Men det som har hänt är att ett nytt förlag med väldigt mycket muskler har kommit in. Att etablerade författare gick från Schildts & Söderströms har att göra med att det fanns pengar. Har man Moomin Characters bakom sig finns det pengar. Sen är det också så att väldigt etablerade förläggare och redaktörer går med från S & S. Det är inte en helt ny konstellation av folk. Det som ska bli intressant att höra författare emellan, vilka fick frågan, vilka fick inte frågan.

Länge i sommardebatten verkade bilden av den danska poesiutgivningen entydig – på andra sidan sundet tar förlagsjätten Gyldendal sitt ansvar och veckans alla dagar hålls statsstödda uppläsningar där alla får betalt. Denna bild behöver och har också reviderats senare, inte minst i intervjuer med Göteborgs Litteraturhus nya konstnärliga ledare, den danske poeten Jesper Brygger. I Benjamin Nehammers artikel ”Glasvæggen i svensk poesi” (Floret, 30 juli 2015) beskriver Brygger hur det i Danmark på ett annat sätt än i Sverige finns förbindelser mellan högt och lågt, att de mindre förlagen på senare år har fått större uppmärksamhet och, inte minst, att etablerade författare har ett genuint intresse för oetablerade. Jag skulle hävda att det är ur en tidigare frustrerande utgivningssituation och påföljande/parallella undergroundscen av småförlag och uppläsningar som den danska poesiboomen ytterst härrör.

Denna problematiska förlagssituation har också, vilket kanske är min poäng här, fått verklig påverkan i vissa författarskap. Jag skulle därför vilja exemplifiera detta genom att lyfta fram två författare inom den samtida danska litteraturen. Dels ovan nämnde Mikkel Thykier och dels Glenn Christian, en av de poeter som saknas i antologin Nervsystem (Ellerströms, 2015). Om inte annat borde Christian definitivt varit ett namn i redaktören Jonas Rasmussens uppräkning i förordet av poeter som av olika skäl inte valdes ut till att ingå i bokens nervsystem.

Första exemplet:

2013 skaffade jag mig en dansk bogpusher via Bokbörsen. Det här var strax innan alla plötsligt läste och intresserade sig för dansk samtidslitteratur, men jag hade av olika anledningar fått för mig att jag skulle orientera mig. Vilka författarnamn och titlar jag än knappade in i sökfältet hamnade jag hos en och samma försäljare, Maria Simonsen. Vilken bok var det du köpte av Maria? Daglig tale.

Snart kom jag att bli minst lika intresserad av vem hon var och varför hon som onekligen hade haft ett intresse för de böcker jag själv ville läsa gjorde sig av med dem. Hon var å sin sida minst lika nyfiken på vad jag höll på med. Det visade sig att hon var doktorand i bokhistoria i Lund och nu gjorde plats i hyllorna för den äldre litteraturen genom att sälja av sitt tidigare intresse för den nya. Vartefter försändelserna blev tyngre och dyrare att skicka började vi istället stämma träff på tågstationer och dealade med allt ifrån Martin Larsens Svanesøsonetterne (Basilisk, 2004) i otympligt arkivboxformat till böcker av Ursula Andkjær Olsen och just Glenn Christian.

Glenn Christians debut, ett tunt litet dikthäfte utgivet på After Hand 2008, visade sig dock ha försvunnit i någon flytt eller i hennes hyllor (som ersättning slängde hon med en annan bok som hon ansåg att jag hade missat i min genomgång av hennes utbud – jag tror att det var Helle Helles Forestillingen om et ukompliceret liv med en mand (Samleren, 2002)). Ett antal månader senare dök Det hjemlige plötsligt upp och när min bogpusher meddelade detta per sms stod jag på den skandinaviska litteraturfestivalen txt.ville på Nordatlantens Brygge i Köpenhamn. Bredvid mig stod Glenn Christian. Jag skrev till Maria: ”Glenn Christian står lige bag mig!” Hon svarade blixtsnabbt: ”Bogen eller mennesket?”

Glenn Christians författarskap är i någon mening väldigt traditionellt, vilket också framgick när han ett par timmar tidigare på festivalen hade deltagit i och ifrågasatt sin medverkan på ett seminarium om digital litteratur anordnat av den danska nättidskriften Slagtryk. Christian är inte en internetpoet utan han ger ut diktsamlingar och andra bokobjekt. Själva texten, poesin, är poesi som poesi ser ut som mest. Bra sådan. ”Se”, skriver han i Ruben (After Hand, 2010): ”Nu är jag lätt / Nu flyger jag / Nu ser jag mig”. Till dags dato har Christian inte gett ut någon diktsamling på Gyldendal eller något annat större danskt förlag, men ändå har han sedan debuten 2005 utkommit med ett 10-tal titlar (det är ett av de här författarskapen som är hopplösa att hålla samlade i bokhyllan – det brukar sluta med att Moro forsvandt (28/6, 2009) och det sorte ved munden (Edition After Hand, 2011) i höga udda format ligger ovanpå övriga och Det hjemlige riskerar hela tiden att försvinna också i min samling), utgivna på inte mindre än fem olika mindre förlag.

Andra exemplet:

I en lång recension av Mikkel Thykiers 157+239-sidiga SUB ROSA (Antipyrine, 2013), en bok som är ett ”collage” från ena hållet och ”korrespondance” från andra, refererar Alexander Carnera till den danske idéhistorikern Carsten Thau som menar att vår tids verkliga motståndshandling är ”att låta bli”, att vända sig bort från jakten på identitet, erkännande och karriär, och istället börja spela spelet på helt andra villkor.

Mikkel Thykier debuterade 1997 med diktsamlingen Skyggerne er kun flygtige (Borgen). Hans författarskap har sedan dess ägt rum minst lika mycket i böckerna som i böckernas utgivningshistoria, vilket framgår av kritikern Lars Bukdahls ”Skyggefuld bibliografi” och ”Forfatterskabet som samlesæt: Mikkel Thykier. Et appendiks til en bibliografi af Lars Bukdahl” i nr 5/2011 av tidskriften Trappe Tusind.

Det är smått befängt att försöka sammanfatta hur Bukdahl i sin byggsats sammanfattar Thykiers författarskap 1995–2010. Enligt Bukdahl förhåller sig de olika delarna av författarskapet till varandra utifrån två tidsaxlar som sällan överensstämmer: den ena tiden för författandet och den andra utgivningsdatum. Vidare utgörs Thykiers författarskap både av verk utgivna i eget namn, anonymt samt under pseudonym. Ett eget favoritexempel på det senare är när Thykier under pseudonymen Lisa Samuelsson översätter Laura Ridings En anonym bog.

Bukdahl refererar i sitt appendix till en opublicerad text där Thykier lär skriva att ”det är viktigt att det finns ett skuggförfattarskap som det utgivna författarskapet, det ’officiella författarskapet’, hela tiden rör sig mot och flyr ifrån”. Thykier rör sig också hela tiden mot och flyr ifrån genrer: han skriver poesi, essäer, dagligt tal, brev, collage, förord, efterord m.m. I SUB ROSA kallar han korrespondensen för ”litteraturens absoluta oläsliga” och menar att det att prioritera boken framför brevet är att prioritera döden framför livet. Thykier har också mer och mer rört sig bort från det tidiga författarskapets mer genrebestämda böcker på Gyldendal till att nu befinna sig i och utanför mer obskyra litterära kretslopp.

När jag skriver detta kommer Thykiers senaste essä- och poesibok FANCULO CREPA (Antipyrine, 2015) hem till mig. Den handlar liksom så mycket hos Thykier om att skriva sig mot ett tomrum, och gör det med utgångspunkt i manligheten. Jag inser att jag i denna föreläsning nästan enbart har talat om män, och för mig blir maskuliniteten olösligt förbunden med våld mot mig själv. Jag skulle önska att nollpunkten var det enda jag kunde börja i, det enda jag kunde återvända till.

***

Nu är klockan strax 11. Jag har inte förberedd någonting mer att säga, men pratar gärna vidare om det är någon som vill.

***

 Not.

Allt som står i blå text ovan lades till under själva föreläsningen/det dialogiska talet. Vissa saker som sas återges inte alls ovan. Inlägget kommer successivt att redigeras.

Kate Zambreno

19 Jul

Tidigare i veckan skickade jag för andra gången in översättningen av Kate Zambrenos Heroines (2012). Fortfarande osäker på om den överhuvudtaget håller. Jag har överskridit deadline efter deadline och vid flera tillfällen varit fullständigt övertygad om att det här översättandet skulle göra mig galen. Bokstavligen, tematiskt och symptomatiskt galen. Bli en galen hustru utan make. Bortförd utan att ens ha ett sammanhang att föras bort ifrån. Bortförd utan att ha någon som kunde föra bort mig. Det var väl där det sprack. Att det inte fanns någon som kunde föra bort mig, inte någon som såg och kunde bedöma, benämna.

I stället började jag tappa håret. På vårdcentralen fick jag höra att det ”inte var något anmärkningsvärt” med mina prover och när läkaren tittade på de stora kala fläckarna bakom öronen sa han att jag nog helt enkelt aldrig tittat där förut. ”Det gick i princip från en dag till nästa”, sa jag, ”jag hade sovit i fläta, borstade ut håret och skulle sätta upp det igen på samma sätt. Och då såg det helt plötsligt ut såhär”. Han tittar på mig som om händelseförloppet vore fullkomligt orimligt. ”Oroa dig inte”, säger han, ”oroa dig inte. Lova att inte oroa dig.”

Jag lovar. Att inte oroa mig.

En person sa en gång till mig att jag skulle sluta säga ”nej” hela tiden, ”börja säga ja” föreslog han. ”Jag säger alltid ja”, svarade jag, ”det är bara det att jag aldrig får någon fråga”. När jag väl ett par år senare började få frågor förstod jag säkert femtio procent av gångerna inte att det var frågor. Men när jag förstår säger jag ja. Jag säger ja och ja och håller på att gå sönder på kuppen.

Jag minns inte när jag senast skrev någonting som bara var text. Som bara var min text. Som inte skulle någonstans, inte hade en redan överskriden deadline. Och samtidigt vet jag att det egentligen inte är det skrivandet som är mitt. Jag vill inte hålla texten för mig själv. Håller jag texten för mig själv blir det ingen text.

Efter att jag hade hållit föreläsningen ”Translating Heroines – en föreläsning om att vara sig själv” på CLT i Stockholm i våras kom en person fram efteråt och sa att han hade sammanfattat den med ett ord. Så fick sammanfattningen på en lapp: ”Ensammanhang”. Någonstans är det en av de mest exakta läsningar jag någonsin har fått och jag tyckte att det var skönt att tänka sig motsatsen till ensamhet inte som kollektiv utan som just sammanhang, att det på något sätt kändes mindre uteslutande. Tidigare har de bästa läsningarna ofta handlat om det texten inte gör, om det säkra språket som samtidigt döljer ett osäkert jag. Vilket förhållandet är mellan det intellektuella och det personliga. Och intill förbannelse det där, hela tiden så stora anspråk och jag känner redan till all kritik som kommer och inte kommer men borde komma, är själv min egen bästa (och därmed sämsta) läsare. Men att göra någonting litet, avgränsat, enkelt, det kommer liksom inte för mig. En annan gång fick jag höra att kanske var mitt projekt att skriva samma manus om och om igen. Så snart det var färdigt och jag insåg att det inte hade lyckats skulle jag börja om. Det finns förstås någonting både vindlande och tröstlöst i det här. Och det är ju också det jag i någon mening gör. På den här bloggen inne på tredje vändan av Hundra namn. Sedan tidigare finns det åtminstone två avslutade versioner. Egentligen tror jag att tanken om ett utvidgat författarskap är min form, snarare än boken. Bara synd att det ska vara så svårt att läsa.

Jag minns inte om jag redan har skrivit det, men en möjlighet jag tänker mig är att börja spränga bloggen inifrån. Redigera texterna, skriva ut dem. Låta formuleringar stå kvar men genomstryka dem. Byta ut texterna, skriva nya. Utgå från ett inlägg och bara skriva vidare och vidare på det (det här skulle till exempel kunna vara ett möjligt sådant). Det anknyter förstås till en av mina ursprungliga tankar med bloggen som var just att skriva för mig själv offentligt. Jag skrev hundra inlägg och först därefter delade jag.

Jag rör handen över de kala områdena. Huden är mjuk, liksom varm. Jag känner min hud utan och innan, aknen, såren, ärren, och det är speciellt att plötsligt ha fläckar där den känns annorlunda och ny. Jag kommer på mig med att undra hur det skulle kännas om någon annan rörde där. Någon som inte först tog på sig plasthandskar och efteråt tvättade händerna. När jag är ensam hemma sätter jag upp håret så att fläckarna syns. Fäller ner håret när jag går ut. När jag tänker efter kanske det trots allt var en rimligare reaktion än galenskap, det här med håret. Ännu mer förankrat i det kvinnliga, det vardagliga. Något synligt som borstas osynligt.

Anna Axfors

11 Jul

I Anna Axfors och Sara Abdollahis samtal ”Nu kan vi göra vad vi vill” på Kultwatch 10 juli 2015 skriver Axfors angående sin kommande replik i debatten att Aftonbladet ”vill hålla debatten på en principiell nivå men jag tycker inte det är principiella grejer vi pratar om”. Det här är säkert egentligen fel ände att börja i, men jag gråter hela vägen hem från mitt jobb. Jag har idag mer än decennium av erfarenhet av att röra mig utan bok i litterära kretsar. Det går inte att komma ifrån att det gör någonting med en som skrivande person och jag tycker att det är synd att författare som Jack Hildén (Aftonbladet 7/7 2015) och Malte Persson (Twitter 11/7 2015) verkar glömska och oförmögna att faktiskt se att det inte bara handlar om att ickebokpublicerade författare inte jobbar tillräckligt hårt eller är tillräckligt bra respektive kommer att sluta med det så snart de har fått sin första bok utgiven, dvs. att det handlar om att man är ”ung och arg” (själv hatar jag både att vara ung och arg, och hade jag fått välja hade jag bara skrivit poesi, men till slut blev jag såpass gammal (idag 30 år, f. 1984) och ledsen att ilskan var ofrånkomlig). Om utvecklingen inom den svenska litteraturutgivningen kommer att fortsätta på inslaget spår kommer vi snart att vara många med en lika långvarig erfarenhet av att befinna sig i utkanten av den som jag.

Det skulle krävas en mer systematisk genomgång, men låt mig ändå skissera något slags successiv utarmning av Bonniers och Norstedts utgivning av debutpoeter: För tio år sedan var det Modernista som fångade upp många av de debutanter (Martina Lowden, Elise Karlsson, Viktor Johansson, Ida Säll m.fl.) som kanske tio år tidigare hade publicerats på just Bonniers eller Norstedts. (Sedan finns det en framförallt ekonomisk problematik kring just Modernista och debutanter, men jag skulle säga att problemet också ligger i att storförlagen då inte gav ut debutantböckerna men sedan fångade upp senare verk; Bonniers genom Wahlström & Widstrand Johansson och Natur och Kultur Karlsson.) Om Modernista under tidigt 2000-tal var ett slags nav för debuterande författare är bilden betydligt spretigare idag. Poeter som Petra Mölstad (f. 1972) debuterar med Införsel på Förlaget Glas 2013, Emma Warg (f. 1967) med nära darrar ingen hare på Sadura bokförlag (2013), Jeny Rengman (f. 1977) med Huset (2013) och Du kommer rädda mig (2015) på Pequod Press, Hanna Riisager (f. 1980) ger ut sina diktsamlingar på Dockhaveri, senast För Kvalia (2015), Signe Hammar (f. 1980) med Bladtätnad på Autor (2013), Niklas Åkesson (f. 1972) med Sokrates död på CLP Works (2014) och Pernilla Berglund (f. 1982) har gett ut både Tilltar (2012) och Fälla (2015) på Teg Publishing. Är det någon med handen på hjärtat som skulle hävda att dessa böcker inte skulle platsa på Bonniers eller Norstedts, med eller utan redaktionellt arbete? I så fall tänker jag att vi skulle behöva diskutera mer grundläggande litterära frågor först.

Vi befinner oss alltså i en situation där författare födda på inte bara 70- och 80- utan rentav 60-talet som, åtminstone enligt min mening, skulle ha helt självklara platser på de stora förlagen, debuterar på nystartade och/eller mindre förlag. Vi kan förstås aldrig skylla på de författare som faktiskt blir publicerade på Bonniers och Norstedts, samtidigt börjar jag mer och mer nära något slags förhoppning om en kollegial aktivism där också etablerade författare vågade göra det enda som kanske faktiskt krävs: säga nej. Så länge vi är gnidiga medan vi inte får våra debutböcker och senare verk publicerade hos Bonniers/Norstedts men sedan fint spelar med i spelet om att allt är okej när vi väl har ett kontrakt i hamn, kommer denna diskrepans etablerad/oetablerad att bestå. Här är Danmark, som den här diskussionen uppstod i jämförelsen med, en föregångare: en författare som Mikkel Thykier övergick från Gyldendal till Anblik, After Hand och Antipyrine. Något motsvarande har knappast hänt här.

Jag blir dock glad över att en så etablerad författare som Kristian Lundberg ger sig in i debatten. Tyvärr blir jag snabbt besviken på hans ”Poeter stöpta i samma form” i Aftonbladet 9/7 2015. När han nämner förlag som ”kommer att skriva litteraturhistoria” för den samtida lyriken är flera av förlagen sådana som inte ger ut svensk samtidslyrik. Vad har jag som svensk opublicerad poet för hjälp mer än indirekt av förlag som Bakhåll och Ariel? Och varför är listan så pinsamt ouppdaterad? Var är de förlag som trots allt har publicerat debutanter de senaste åren; nedlagda X Publishing, Brombergs och Sadura till exempel? Vidare blir jag både förvånad och ledsen över Lundbergs syn på skrivarlinjer. Jag är övertygad om att vi är många inom svensk litteratur som aldrig hade vågat ta den plats vi idag ändå tar om inte just skrivarlinjerna hade funnits. De svenska skrivarskolorna kommer ursprungligen, precis som Axfors påpekar i samtalet med Abdollahi, från en socialistisk grundsyn och tanke om folkbildning. Med undantag av Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet är det folkhögskolorna som fortsatt har de riktigt bra författarutbildningarna: Biskops-Arnö, Skurup, Öland, Fridhem, Wik, m.fl. Vi kan diskutera hur dessa skolor skulle kunna nå ut ännu bredare, men jag tror att vi får ett problem om vi beskriver dem som lika elitistiska och navelskådande som förlagen med kommersiella anspråk. Till skillnad från andra delar av den litterära världen har skrivarskolorna fortfarande något slags grundinställning där man inte skiljer mellan text och text.

Många som går exempelvis Biskops-Arnö har visserligen en bakgrund inom svensk kulturelit, men det är också här vi som inte har det faktiskt har en reell möjlighet att tränga oss in i det litterära samtalet. Det finns förstås många exempel och mitt är bara ett av dem. Som gymnasist i Skellefteå, från en liten by i Västerbotten, sökte jag till de skolor som fanns listade i Maria Gummessons att skriva börjar här (1998). På Skurups folkhögskola 2003–2005 kom jag för första gången i kontakt med personer som hade föräldrar som var högutbildade; läkare, psykologer och civilingenjörer (sedan tidigare var de jag kände som hade vidareutbildat sig framförallt lärare, någon enstaka präst respektive gått på folkhögskola). När jag läste en termin litteraturvetenskap i Uppsala och senare Litterär gestaltning i Göteborg kom jag också i kontakt med personer som hade föräldrar som var författare och konstnärer. Ibland slår kritiken så jävla fel. När man har ägnat hela sitt liv åt att bli duktig och passera är det svårt att plötsligt inse att den här anpassningen lett till att folk tror att man själv är elitist eller rentav sprungen ur eliten. (En gång hävdade ett av mina ex, själv son till en Dramaten-skådespelare, på fullt allvar att jag fått jobb som museiassistent på Stockholms slott p.g.a. ”kontakter”. Min pappa var vaktmästare på Skellefteå museum när jag var barn, och ja, genom honom fick jag in en fot som stugvärd, senare receptionist på Nordanå kulturcentrum i Skellefteå. Ingen historia är komplett utan sina undantag: Jag älskar min farmor som slutade arbeta i bokhandel och istället blev keramiker på heltid, jag beundrar min pappa som utan mer utbildning än en gymnasial elektrikerutbildning idag är avdelningschef för produktionsavdelningen på Skellefteå museum. Men jag går inte med på en historieskrivning där jag har haft det lika lätt att erövra min plats i det litterära Sverige som till exempel en Jack Hildén.)

En skillnad mellan en som kommer ut kultureliten och en som inte gör det är att den som inte gör det hela tiden är smärtsamt medveten om detta och samtidigt försöker dölja denna medvetenhet. När Jack Hildén på min facebookvägg på ett av mig möjligtvis olyckligt formulerat statusmeddelande skriver att ”jag själv vet att min egen roll som skribent har uppstått tack vare tur och timing (som det alltid är) och väldigt hårt arbete” tänker jag att vi är många som arbetat så otroligt hårt under så lång tid men på grund av kontakter och bakgrund aldrig vågar eller ens förstår hur vi ska hitta den där turen eller tajmingen. Att turen och tajmingen liksom är så otroligt mycket snävare för oss. Jag såg nyligen en författarson stövla in på en uppläsningsscen och säga: ”Jag är X:s son, här är en dikt jag skrev på bussen på väg hit.” Hur ska vi som har haft en betydligt längre resa till att ta oss dit vi är hantera att ni antingen blundar för era privilegier eller så uppenbart outar dem, när vi hela tiden skäms skäms skäms för att vi vågar ta de steg vi faktiskt vågar ta. Vågar säga: Här är min allvarliga dikt, mitt stela manus, jag har ägnat mycket tid åt dem, jag tål kritiken, men jag behöver era ögon.

Dagen efter att jag retweetar Anna Axfors ursprungliga artikel ”Svenska förlag sviker de unga poeterna” börjar en av Bonniers förläggare att följa mig på Twitter. Jag följer artigt tillbaka. Egentligen hade jag velat skriva att ni var för långsamma. 2012, om inte tidigare, skulle ni ha börjat jobba aktivt med mig som författare, den gången ni refuserade mig med orden: ”Jag skäms verkligen över att ha låtit dig vänta så länge på ett besked från oss angående ditt manus. […] Tyvärr kommer jag nu slutligen med nedslående besked. Jag tycker att ditt manus är mycket fint genomfört, och det skulle verkligen förtjäna att publiceras, men med det utrymme vi har för ny poesi i vår utgivning låter det sig tyvärr inte göra.” Hade ni menat allvar med att ni ville ge ut mig hade ni inte lämnat mig ensam då (jag slutade, visserligen lite beroende på vad man menar med att ”skriva”,  skriva efter detta).

Om man jämför Danmark och Sverige är det inte bara själva utgivningen som skiljer sig åt utan även att den bok- och ickebokpublicerade författaren ligger närmare varandra i Danmark. Särskilt den upplästa scenen delar man i Danmark på ett helt annat sätt än i Sverige. Det hade varit intressant att se statistiken över de litterära scener som trots allt finns här: Hur ofta har Forum, Forum för prosa och poesi, Göteborgs poesifestival, Stockholm literature, CLT, 10TAL evenemang, Littfest, Rum för poesi m.fl. upplåtit scenen för uppläsningar av författare utan bok? Hur ofta har det skett på lika villkor, dvs. utan skydd av termer som ”debut”, ”nya röster” etc.? Varför är det i uppläsningstillfället viktigt att skilja på den som har gett ut bok från den som inte har det? (Själv har jag bara de senaste två åren blivit inbjuden ett flertal gånger till att läsa skönlitterär text i Danmark. I Sverige har det hänt två gånger under tio år: 2005 (om jag minns rätt) i Malmö och 2014 i Umeå. Jag har aldrig blivit inbjuden att läsa poesi i Göteborg där jag bor sedan 2009.) Jag kan inte nog hoppas på att detta är en av de saker som Göteborgs litteraturhus nya konstnärliga ledare Jesper Brygger kommer att jobba på att överbrygga och förändra.

Jag tänker också på den allmänna kollegialiteten mellan etablerade och oetablerade författare. Alla de bekanta och vänner jag har som är bokpublicerade, skriver kritik och på andra sätt har makt i den litterära världen: Hur ofta föreslår ni tidskrifter och publikationer från mindre förlag för recension i de tidningar ni verkar som kritiker i? Vad gör ni för att i era fora, för era förläggare och vänner, lyfta fram oetablerade författare och t.ex. litterära bloggar som ni de facto läser? När valde ni senast att skicka vidare en litteraturenkät eller ett uppdrag ni inte hade möjlighet att göra till en ickebokdebuterad kollega? Om ni inte minns eller det rentav aldrig hände är det dags nu.

På samma sätt måste vi som har förmånen att vara redaktörer för tidskrifter, ofta själva aktiva som poeter och prosaister, bli bättre inte bara på att ur obeställt material anta oetablerade författare utan även aktivt bjuda in författare som inte publicerats i bokform. Varken i tidskriftens eller uppläsningens sammanhang spelar faktiskt boken någon roll.